Etikett: The Descendants

Publicerat

Fredagsfemman #205

5. The Abominable Bride

SOM jag har saknat Sherlock! Jag hade inte riktigt fattat HUR mycket förrän jag såg årets ”specialare” och Sherlock-musiken drog igång. Jag fick kalkonhals! Måtte det komma nya avsnitt snaaaart.

.

.

.

4. Riktig film på riktig bio

Just nu går Quentin Tarantinos nyaste film The Hateful Eight som specialvisning på Rigoletto i Stockholm med paus och hela tjofaderittan. Den är som första film sedan 1966 filmad i Ultra Panavision 70mm. Jag tycker det är jättecoolt att den går upp på bio på detta sätt, så som Tarantino själv hade tänkt det kan man ju ana, och jag tycker det är smart av distributören att göra detta under två veckor innan den får ”riktig” premiär över hela landet. MEN. Är det verkligen bara EN biograf i EN stad i Sverige som kan visa den under rätt förutsättningar? Göteborg? Malmö? Umeå? Linköping? För visst finns det Tarantinofans lite överallt som skulle ha gått till biografen i sin hemstad om filmen visades på detta sätt? Klart det gör! Sverige är inte bara Stockholm!

.

.

.

3. Värm dig med det som funkar bäst

Det är svinkallt ute. Apjävlakallt. Jag tycker riktig kyla är otäck, ungefär som överdriven värme men man får liksom ta till alla till buds stående medel för att värma upp vardagen en smula tänker jag. Så jag dricker varm choklad. Det är trevligt. Och minimarshmallows är en väldans fiffig uppfinning.

.

.

.

2. The Descendants på TV. Ikväll!

Apropå punkt nummer 3, nu har man chansen att maxa intaget av chokladdryck och burra ner sig i soffan för klockan 21.45 på SVT2 visas en riktig kanonfilm (och helt utan reklamavbrott!) The Descendants från 2011, med en lysande George Clooney, Robert Forster och Shailene Woodley, är verkligen en sevärd film, så pass sevärd att jag nästan kan lova en gamnacke-fri tittning – trots att det är fredagskväll.

.

.

.

1. Transparent säsong 2

Jag sög i mig första säsongen på en dag när den kom. Häromdagen gjorde jag samma sak med andra. Avsnitten är som små mumsbitar och jag vill bara ha mer. Ljuvlig dramatik, mänskligt, varmt och svart samtidigt. Finns att se på Viaplay. Do it. Typ nu.

.

.

.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa film

Det här är alltså filmerna som ska tävla i kategorin Bästa film imorgon natt. Det är tio väldigt olika filmer och för första året någonsin så har bara hälften av filmerna fått godkända betyg av mig. Den andra hälften har fått underkänt och ett par av dessa har till och med varit på akuten för motorsågsskador.

Klicka på titeln för att komma till den ”riktiga” recensionen. Här bjuds på en snabbgenomgång med tillhörande betyg.

 

The Artist

Svartvit stumfilms-klapp-och-klang med okända fransoser i huvudrollerna. Det här imponerade inte på mig även om filmmakarna ska ha en skottkärra full med cred för modet att göra filmen.

 

The Descendants

Hawaiianen George Clooney väntar på att frun ska dö och får samtidigt reda på information som förändrar hela hans liv. En fenomenal början och ett hjärtskärande slut men summa summarum ”bara” en medelmåttig fyra i betyg.

 

Extremely Loud and Incredibly Close

Ingen personlig favorit. Filmer som ger mig tinitus blir sällan det.

 

The Help (Niceville)

Kunde ha blivit bra men blev bara blaha-blaha.

 

 

Hugo

En ganska standard-effektig barnfilm som inte hade varit här om inte Martin Scorsese regisserat.

 

 

Midnight in Paris

En fantastiskt mysig liten film från en av filmhistoriens allra största regissörer. Owen Wilson briljerar och jag låter ”åååååååå” mest hela tiden. Snudd på en fullpoängare.

 

Moneyball
Charmigt, trivsamt och välspelat. Det här är en snällisfilm som inte kan reta upp någon, inte ens dom som inte gillar sport (om det nu finns någon som inte gör det ;))

 

The Tree of Life
Brad Pitt, igen, men denna gång i en film som i mina ögon är ett av förra årets största lågvattenmärken trots att den vann Guldpalmen i Cannes. Det höga betyget beror enbart pga dinosaurien.

 

War Horse

Oscarsjuryn, ni måste skämta med mig aprillo. Enda skillnaden mellan Black Beauty och War Horse är Steven Spielberg och Black Beauty hade aldrig någonsin i hela världen blivit oscarsnominerad. Det här är skrattretande på alla sätt.

Den bästa filmen av dessa och min största förhoppning är att Midnight in Paris vinner.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa regi

76-årige Woody Allen lämnar ingen oberörd. Alla tycker vi nåt om honom antingen som regissör, som manusförfattare, som jazzklarinettist eller som man.

42 långfilmer med en imponerande hög lägstanivå sedan 1966, är det inte helt otroligt? I år är han nominerad för myspysfilmen  Midnight in Paris och det stora samtalsämnet är: kommer han dyka upp på galan OM han vinner?

 

 

 

Som snart fyllda 45 är fransosen Michel Hazanavicius barnrumpan i sammanhanget.  The Artist är hans femte långfilm som regissör och den som utan minsta tvekan gjort mest väsen av sig. Själv tycker jag han ser ut som George Clooneys storebror som snott Steven Spielbergs glasögon.

 

 

 

 

Terrence Malick fyller 69 i november och har på dessa år lyckats värka fram inte mindre än fem långfilmer. Hur många av dom som är bra? I mina ögon ingen. Årets film, The Tree of Life, är inget undantag.

 

 

 

 

 

Alexander Payne har precis fyllt 51. Han är en regissör som inte k-pistar ur sig filmer på Woody Allen-vis direkt men  när det kommer en film så är det allt som oftast riktigt bra.  The Descendants är inte hans bästa film, den klår inte Sideways, men den är bra.

 

 

 

 

 

Här har vi en man på snart 70 jordsnurr som ser ofantligt pigg ut.

Martin Marcantonio Luciano Scorsese har med  Hugo fått sin sjunde nominering för Bästa regi men endast vunnit en (för den kanske sämsta filmen av dom han blivit nominerad för: The Departed, men det vill säga INNAN Hugo för den är kilometervis sämre än The Departed).

 

 

Det är riktigt gubbavälde i den här kategorin men det är i och för sig inget ovanligt. Medelåldern är 62,2 år och om detta kan man också tycka en hel del.  I år håller jag alla tummar jag har för Woody Allen, det vore så HIMLA kul om han fick vinna. Gammal är liksom äldst.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga huvudroll

Jag tycker det här är årets mest intressanta och spännande kategori.

Sällan har jag varit med om ett filmår med högre standard på manliga huvudrollsinnehavare och trots att dom fem nominerade gjort spektakulära insatser så tycker jag ändå att det fattas några. Michael Fassbender i Shame till exempel, Owen Wilson i Midnatt i Paris och Ryan Gosling, skitisamma om han blev nominerad för Drive, Crazy Stupid Love eller Maktens män, han BORDE ha blivit nominerad (om inte annat för att han glömdes bort förra året för Blue Valentine).

Först ut är Demián Bichir som är nominerad för sin roll som den ensamstående mexikanska pappan Carlos i A Better Life.

Han debuterade redan 1977 i den mexikanska TV-serien Rina men dom flesta av oss känner nog mest igen honom som Fidel Castro i filmerna Che – Argentinaren från 2008 eller som Esteban Reyes i TV-serien Weeds. I år spelar han mot och med Hollywoods toppnamn i Oliver Stones Savages.

Jag tror inte han har stor chans på vinst men jag hoppas att hans nominering gör att fler ser filmen. A better world är en väldans fin liten film.

 

George Clooney vann en Oscar 2006 för sin roll i Syriana. Han nominerades 2008 för Michael Clayton och 2010 för Up in the air och i min värld finns det inte en chans att han kan vinna med sin tolkning av Matt King i The Descendants. Vann han inte med Up in the air borde han inte vinna alls, aldrig någonsin mer.

Att George Clooney är en Filmstjärna med stort F kan nog ingen säga emot men vid förra årets Oscarsgala visade han en sida som förenar honom med vilken nervös svennebanankille som helst. Han blev intervjuad leendes på röda mattan och drack samtidigt starksprit ur plunta.

Nu var det säkerligen ingen HB han klunkade i sig och pluntan var ingen PET-flaska utan till synes silver rätt igenom men ändå, han visade prov på både fungerande nerver och en normaliserad lösning på detta problem och det gjorde mig lite glad.

2012 får vi se Clooney mot Sandra Bullock i Alfonso Cuaróns sci-fi-thriller Gravity.

 

Om några månader fyller Jean Dujardin 40 år vilket gör honom till årsbarn med mig. Jag har aldrig sett honom förut och jag misstänker starkt att jag inte är ensam om detta.

Jean är nominerad för sin roll som stumfilmsstjärnan George Valentin i filmen The Artist. Vinner han? Jag tror inte det och jag HOPPAS inte det.

 

Jag vet en handfull människor – dock ej särskilt filmiskt intresserade – som sett hela Tinker Tailor Soldier Spy utan att tänka på att det är Gary Oldman som spelar Smiley. ”Vadå, menar du att det där var han den äckliga i Leon? JFK? Lee Harvey Oswald? What! Var det HAN? Näääääääääh! Har han spelat Beethoven? Och Dracula? Zorg i Femte elementet? ALLVARLIGT?”

Gary Oldman är en skådespelarkameleont av sällan skådat slag och att han är nominerad för sin roll i Tomas Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy är inte konstigt alls. Det konstiga är att en man med hans CV aldrig förut varit ens i närheten av en Oscarsnominering. Sett till detta så unnar jag honom att vinna om det skulle bli så.

 

 


Brad Pitt, vad säger man annat än…Brad Pitt?

En sån satans begåvad skådespelare som har utseendet emot sig i jobbsammanhang, precis på samma sätt som hans ”fru” har. I början fick han roller enbart på grund av sitt six-pack och den fördomen sitter (nog) i. För mig har han varit en favorit sedan Kalifornia 1993 och nu är det tredje gången gillt i Oscarsnomineringssammanhang.

1995 nominerades han för Bästa manliga biroll för 12 apornas armé och 2008 för Benjamin Button och trots att jag alltid tycker att han är bra så har jag aldrig sett honom göra nåt bättre i Moneyball.

Brad Pitt får min röst i år.

Publicerat

THE DESCENDANTS

Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.

Men det där är ju inte sant.

Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.

George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.

Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.

Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.

Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.