Ni vet känslan när man ska på födelsedagskalas till en vuxen människa som redan ”har allt”. Vad fan köper man? Finns det nån present som är mitt i prick eller kunde man lika gärna bara rita en teckning för det spelar ingen roll, huvudpersonen blir liksom inte…genuint glad…för något?
Nicholas Van Orton (Michael Douglas) är precis en sån man. Rik som ett troll, framgångsrik i sitt arbete, han bor i stort vackert hus med äkta konst på väggarna och hushållerska. Det enda Nicholas möjligtvis saknar är nära relationer. Han är skild och ensam och är en rätt otrevlig typ så det kryllar inte av vänner runt honom heller.
Nicholas har dock en bror, Conrad (Sean Penn) och när Nicholas fyller år ger Conrad honom en lapp med ett telefonnummer på. Han ber Nicholas ringa numret. Det är uppenbart något väldigt speciellt som kommer hända om/när han ringer och som titeln på filmen avslöjar så handlar det om någon form av spel.
Jag har förstått att jag tycker att David Fincher är en habil regissör men han lyckas inte bli någon personlig favorit trots att jag älskar Seven. Jag försöker och försöker men det klickar liksom inte. Jag tycker The Game är en bra film nu och jag tyckte det när jag såg den 1997 men högre betyg än en trea når den inte upp till varken vid första eller andra tittningen. Den är mörk, suggestiv, lite skönt konstig och Michael Douglas är väldigt bra som Van Orton. En sevärd liten rackare trots allt.
