FILMSPANARTEMA: ÖVERDRIFTER

Månadens tema var klurigt tycker jag. Överdrifter, vad skriver man om det? Vilken film ska man välja? Från vilken sida ska jag tackla det här ämnet?

Det skulle kunna gå att se nästan vilken ny film som helst som innehåller Jack Nicholson, Al Pacino eller Anthony Hopkins. Eller varför inte se om Django Unchained? Att se Leonardo DiCaprio kämpa sig blå för att framstå som ond kan utan tvekan ses som en överdrift. Men nej, det kändes på tok för enkelt. Jag gnuggade mina två små grå ett bra tag innan jag kom fram till *hysteriskt klappande* en ONUMRERAD LISTA! IGEN!

Jaförtusan, en sån lista får det bli. Det går ju att överdriva på så väldigt många sätt på film så varför koncentrera sig på ett när man kan sätta spotlighten på många. Listan är alltså utan inbördes ordning men punkten längst ner ser jag som ohotad etta.

Det här är alltså en lista på överdrifter gällande…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målet i filmen Brakfesten (La Grand Bouffe, 1965) är att äta ihjäl sig. Det lyckas filmkaraktärerna med. En del äter så mycket att dom till och med bajsar ihjäl sig. Föga snyggt sätt att dö på och rätt så överdrivet om nån frågar mig. Det finns bättre sätt. Ålderdom till exempel.

 

 

 

 

Jim Carreys tånaglar i Dum och dummare är inte att leka med. Det krävs en vinkelslip för att få fason på otäckheterna. Kanske en smula överdrivet om man tänker efter. En liten figursåg hade varit att föredra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej att jag dissade Calvin Candie i Django Unchained men Leonardo DiCaprio är en tacksam snubbe att ha med i ett tema som detta. I filmen J. Edgar har han blivit tilldelad en sån överdrift i dålig sminkning att det är omöjligt att ta honom på allvar som FBI´s chef J. Edgar Hoover. Han ser mer ut som en figur i Mupparna och DET är nog inte meningen. Eller var det det Clint Eastwood?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ta med Movie 43 i någon form. Det är inget annat än överdrifter i filmisk form från början till slut.  Man kan säga att det är julafton i överdrifter. Halle Berry (till vänster) och Stephen Merchant får bli galjonsfigurer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte huuuur många gånger Daniel Day Lewis säger ”I´m an oil man you scheeeeeee” i Paul Thomas Andersons There will be blood men jag vet att varje gång retar mig. Det är en uppvisning i retoriskt överspel medelst ordet oil som jag varken sett förr eller senare på film.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Bales förvandling till Trevor Reznik i The Machinist är banne mig en överdrift i viktnedgång.

 

 

 

 

 

 

 

Nu är han här igen, Leo! Det råder viss oenighet om hur många gånger Leonardo DiCaprios rollfigur Jay Gatsby i The Great Gatsby egentligen säger ”Old sport” men många är det. Irriterande många. Tröttsamt många. Överdrivet många.

.

.

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kiera Knightley i A dangerous method. Övriga yttranden överflödiga, det är ju bara att beskåda bilden och/eller försöka se filmen. Strävar hon efter huvudrollen i Hajen 5 eller vad?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller helt och hållet med Henke i hans resonemang kring Jonah Hill och masturberingsscenen i The Wolf of Wall Street – snorren är helt enkelt ”orimligt stor”. Men det är klart Jonah passar på när han får chansen, det kanske finns nån kvinna eller man därute som tror att könsorganet är hans på riktigt. Dock inte jag. Det här är en icke trovärdig överdrift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den största filmiska överdriften av dom alla. Vad jag än tycker om filmen Rambo (från 2008), 236 döda på 92 minuter gånger ÄR en överdrift. Ingen film behöver så här många mord. Ingen. En snittdödlighet på 2,59 döda/minut gör dessutom att liken bara flimrar förbi till i-n-g-e-n nytta whatsoever. Superkorkat och dumt i en för övrigt underhållande film.

 

 

 

 

Except Fear

Filmparadiset

Flmr

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

 

DEN STORE GATSBY

Säger nån ”Old sport” en gång till så skriker jag!

I boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald säger Gatsby detta 94 gånger. I boken alltså, vi snackar skriftspråk nu. Att läsa ”old sport” är inte samma sak som att höra Leonardo DiCaprio säga det som slutkläm i varenda mening filmen igenom och redan efter en timme kände jag precis det jag skrev här ovan. Jag skriker,  jag gör fan det! Säger han det EN GÅNG TILL så vill jag tvångssöva mig själv fram till eftertexterna. Har jag nån eter i handväskan? Sömngrus? Gummiklubba? NÅNTING? Självklart var det dömt att misslyckas, det var bara att bita ihop och härda ut.

Den store Gatsby var alltså månadens filmspanarfilm. Ett givet val signerat The Velvet Café-Jessica som hade fullt veto denna gång. Jag kände mig alldeles lagom neutralt pepp på filmen, trailern lockade knappt alls men Baz Luhrman är en skojig regissör och kan få till riktiga flippar (Moulin Rouge, Strictly Ballroom) när det vill sig väl. Okej, han har gjort floppar med (Australia) men det fokuserade jag inte på nu. Nu var det denne Gatsby som gällde, med öppna objektiva ögon som flankerades av välanvända 3D-glajjor.

Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på hispan. Livet har gjort honom trasig, det är uppenbart. Nu är det Tobey Maguire jag ser, alltså är det inte lika uppenbart att känslorna han försöker förmedla når ut till samtliga tittare vilket gör att regissören Baz sejfar, han fipplar till en voice over – Tobey själv – som ska guida oss genom vad som händer. Not so good. Tobey Maguire har ingen bra berättarröst. Smått irriterande dålig faktiskt.

Han berättar i alla fall om en man vid namn Gatsby, en man som förändrat hans liv, en man som verkar vara något alldeles hyperspeciellt och som får denne Nick att skriva en bok till och med. The Great Gatsby, Jay Gatsby (DiCaprio), mannen, myten, legenden, rikisen, gentlemannen, drömmaren, klassklättraren och på sitt sätt den evige romantikern.

För fem år sedan förälskade sig Jay Gatsby i Daisy (Carey Mulligan) men livet ville annorlunda och Daisy gifte sig med den rike Tom Buchanan (Joel Edgerton) istället. Daisy och Tom får en dotter, dom bor i en stor herrgård, dom omger sig av lyx och flärd men Tom är en man som har ofantligt svårt att hålla snorren på plats i sina egna byxor. Daisy fattar otroheten, hon mår inge vidare och när Gatsby återigen kommer in i hennes liv har hon svårt att tacka nej till all den uppmärksamhet och kärlek han öser över henne.Varför skulle hon tacka nej? Varför skulle hon inte välja en man som sätter henne på pidestal, som köpt ett slott bara för att komma henne nära, som shoppar upp en blomsteraffär och stadens lager på macrons bara för att han – genom Nick – ska få bjuda henne på fika och impa ner henne i nakenbrygga?

Min ex-mans farmor sa ofta (på bred skånska): de rige di kan. Dom rika dom kan. Allt har ett pris men dom rika kan köpa vad dom vill, kan dom även köpa människor? Känslor? Äkta kärlek? Jay Gatsby försöker och han försöker stenhårt. Hela förmögenheten, allt han gör, har gjort, investerat, funderat och engagerat sig i har han gjort för att vinna tillbaka Daisys hjärta. Det skulle kunna kännas fint, det skulle kunna vara romantiskt så man dör, det skulle kunna kännas i varenda cell i hela kroppen när man sitter i salongen och bevittnar sån innerlig kärlek men nej, för mig blir det platt fall här. Leonardo DiCaprio försöker och försöker men Carey Mulligan är kall som en glaciärstalaktit. Hon pysslar med posering, inte skådespeleri och det förvånar mig. Jag gillar ju henne. Hon är en av dom bästa. Men när hon ler nån form av snett 20-talsleende som visar en halv centimeter av ena framtanden och ska låtsas vara proppfull av undertryckt passion så köper jag det inte. Det är bara yta utan innehåll.

När vi filmspanare pratade om filmen vid den efterföljande middagen diskuterades det att filmen var bitterljuv. För mig måste en relation både i verkligheten och på film vara rätt igenom äkta och sann för att den ska kunna sluta som bitterljuv. Bara en natt är en bitterljuv kärlekshistoria som fungerar på alla plan. Det sprakar om personerna, både jag och dom vill inget hellre än att dom ska få varandra på slutet men det går inte, det gör ju bara inte det. Gatsby och Daisy är i samma situation men jag kunde inte bry mig mindre.

Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.

Visuellt är filmen en beige variant av Moulin Rouge. Samma typ av utzoomningar och inzoomningar, Luhrman använder sig av modern musik i gamla miljöer, det är bitvis skönt färgglatt och hysteriskt men som sagt, det är peanuts jämfört med den galna färgsprakande bordellmiljön som fanns i Moulin Rouge. Jag älskar den filmen och hade helt enkelt väntat mig mer av Gatsby.

I hope she’ll be a fool, that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool”  säger Daisy och syftar drömmande på framtiden för sin egen dotter. Medvetet eller inte så syftar hon även på sig själv. Daisy är ett vackert våp som får det liv hon förtjänar. Frågan är om Gatsby får det, eller Nick?

Är allt och alla till salu? Går det att köpa äkta kärlek? Titta på filmen och bedöm själva.  Läs även mina filmbloggande vänners tankar om filmen. Jag tror åsikterna går isär rätt rejält den här gången. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Fredrik on film, The Velvet Café, Har du inte sett den och Moving landscapes.