Att som förälder se film tillsammans med mina barn är en upplevelse jag värderar otroligt högt.
Att se om en film jag sett för länge sedan och se den genom mina barns ögon är nästan lika häftigt som att åter kunna känna barndomens pirr i magen på julafton bara för att jag ser att barnen är så jädra glada och förväntansfulla. Jag påminns om saker. Sånt som är viktigt. Dom stora frågorna. Livet, döden, det mysiga i att kunna tugga på en ischoklad – inklusive liten färgglad folieform – utan att få som elchocker i hela munnen och få frågor som varför folk väljer att vara dumma när man kan vara snäll, ja, såna grejer.
Den gröna milen är en film som inte är helt lätt att bena ut. Stephen Kings berättelse handlar om fängelsechefen Paul Edgecomb (Tom Hanks) som lider av jordens jävla urinvägsinfektion och som får en nyanländ fånge som väntar på sin tur till elektriska stolen, en fånge som inte riktigt är som alla andra, inte på något sätt. John Coffey (Michael Clarke Duncan) är dömd till döden för våldtäkt och mord på två små tvillingflickor. Han är svart, han är stor som ett hus och vid första anblicken verkar han vara aningens mentalt klen.
Paul och Coffey kommer bra överens men Paul tycker att det är nåt som inte stämmer. Vad gör Coffey där? Är han verkligen skyldig, han som inte verkar ha en ond cell i kroppen? Samtidigt har Paul grova problem med sin kollega Percy (Doug Hutchison) som med vidriga översittarfasoner förstör stämningen på hela avdelningen.
Jag kan säga att det blev många tryck på pausknappen under denna tre timmar långa film. Det blev nästan Ben Hur-längd på det hela till slut. Det var många frågor, många tårar och hur förklarar man egentligen för ett barn att dödsstraff finns? Jag tycker det är svårt. Hela upplevelsen av den redan från början känslomässiga filmen blev totalmaxad av att ha ett funderande barn med tårar i ögonen alldeles nära med tusenmiljarder vettiga undringar. Varför gör dom så? Vem ger dom på fängelset rätt att döda andra? Och varifrån kommer råttan?
– Jag tycker filmen är jättebra men den är jättejobbig att titta på, sa sonen efter en halvtimme, en timme, två timmar, tre timmar och långt efteråt. Jag tycker såna filmer är bra filmer. Alla filmer behöver inte handla om flabb, tjoink, vrooom, pingviner, kiss och bajs, inte filmer som barn ser heller. Jag tror inte på det. Jag tror benhårt på att det går att lära sig massor att saker genom att se bra och tänkvärd film vilken ålder man än har.
Jag ser inte alls på Den gröna milen på samma sätt som min son. Min dotter ser den på sitt sätt, min mamma på sitt. Jag tycker absolut att det här är en bra film, fint gjord på alla sätt, bra skådespelare, mysig känsla, skönt flow. Det är ingen fullpoängare i min värld men som filmatisering av en Stephen King-bok och som familjefilm med hjärna är den alldeles utmärkt.
