FILMÅRET 2017

Nu är det äntligen dags för mig att summera filmåret 2017. Vid en första anblick känns detta filmår lite konstigt då endast EN film har fått 5/5. Det är inte likt mig. Den filmen som fått full pott är dessutom svensk, inte med på denna lista och tituleras Borg. Men så kan det bli med årsbästalistor, det är filmerna som FASTNAT som hamnar på listan, filmerna som sätter sig både i magen och i hjärtat och inte nödvändigtvis filmerna som direkt efter tittningen känns totalt felfria.

Filmåret 2017  är också – för mig – otroligt jämt. Väldigt många filmer hamnade på starka 4:or och många av dom har hållit jättebra vid en omtitt. Nu kör vi! In i dimman och topp 10! Klicka på titlarna för att komma till recensionen.

Listan uppdaterad 220614: Logan åkte ut från listan.

.

.

10. Under the Tree
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

En isländsk liten pärla, det är precis vad Under the Tree är. Otrohet, grannosämja, husdjur, barnlängtan och en stor skopa svart humor! Se den om du får chansen! (Biopremiär 1 juni och recensionen publiceras 30 maj)

.

.

.

9. Brawl in Cell Block 99
Regi: S. Craig Zahler

Jag som normalt sett inte är ett fan av Vince Vaughn måste böja mitt huvud i vördnad för denna PRESTATION som han lyckas få till. Hans gestaltning av Bradley Thomas och uppvisning i nedtryckta aggressioner är smått magisk i mina ögon. IMDb-listan av castingen är också intressant då hans namn – pga listad i bokstavsordning – hamnar typ längst ner av alla som inte är topp-tre-namnen Jennifer Carpenter, Don Johnson och Udo Kier. Som om han hade en biroll! Det har han inte. Han är KUNG! Kung är han!

.

.

.

8. The Square
Regi: Ruben Östlund

Det blev ingen Oscar för Ruben Östlund den här gången men nånting säger mig att det här inte var hans sista chans. The Square är en såndär film som kanske är för smart för sitt eget bästa. Har man inte sett det tror man kanske den är svår. Sådär hyperintellektuell. Det är den inte. Det är en otroligt underhållande film och jag skulle säga att den är enkel att ta till sig. Kanske inte helt enkelt att förstå men det är en annan sak. Man behöver inte förstå allt.

.

.

.

7. Call Me By Your Name
Regi: Luca Guadagnino

Det här är alltså en film som har växt från en trea direkt efter tittningen till en fyra när jag skrev recensionen till….ja jag vete tusan, är det en femma? Hur som helst så är det en film som inte släpper taget om mig. Otroligt mysig stämning, man blir väldigt sugen på att åka på semester och att Timothée Chalamet blev Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll är inte konstigt alls. Däremot saknade jag en nominering för Armie Hammer som är MINST lika bra han. Och nittioårige James Ivory som fick en Oscar för manuset baserad på annan förlaga. Fine James!

.

.

.

6. The Disaster Artist
Regi: James Franco

Att göra en film om inspelningen av världens sämsta film The Room verkade till en början som en extremt knepig idé i mina öron men när ögonen fick sitt kapitulerade jag, helt. The Disaster Artist är en film som det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Så mycket hjärta, så mycket värme och så mycket kärlek till både filmkonsten och den där udda filuren Tommy Wiseau. James Franco både är och har gjort en mycket fin film!

.

.

.

5. The Shape of Water
Regi: Guillermo del Toro

Inte sedan Pans Labyrith har jag sett en vuxensaga på film som berört mig lika starkt som The Shape of Water. Det här är så udda och knepigt att jag inte kan bli annat än kär. En stum kvinna som inleder ett sexuellt förhållande med en amfibieman. Den meningen är allt jag behöver. Guillermo är hemma!

.

.

.

4. T2 Trainspotting
Regi: Danny Boyle

Det första filmen från 2017 som jag såg 2017 var denna. Uppföljaren till Trainspotting med hela originalcasten OCH Danny Boyle som regissör igen, det är klart förväntningarna var rätt höga men dom infriades – med råge! Soundtracket är helt fenomenalt och Danny Boyle visar återigen varför han är en av mina stora  regissörsfavoriter.

.

.

.

3. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Regi: Martin McDonagh

Det här är en såndär ”Film-Film” som många av oss filmentusiaster längtar efter att få se. Det är inte jätteofta dom dyker upp men när det händer är det underbart. Martin McDonagh har skrivit manus och regisserat en film som är hundraprocentig när det kommer till rätt personer framför och bakom kameran. Frances McDormand och Sam Rockwell fick varsin välförtjänt Oscar och jag längtar efter att se om den. Det har jag gjort sen jag såg den.

.

.

.

2. How to be a latin lover
Regi: Ken Marino

Maximo (Eugenio Derbez) tycker att det här med förvärvsarbete är överskattat, det går ju att få alla dyra prylar man vill ändå, det gäller bara att lägra RÄTT gammal tant. Det här är en jävla PÄRLA till film! En komedi så hysteriskt rolig att jag skrattade högt så jag grät alldeles ensam i soffan – och när filmen var slut spolade jag tillbaka och såg om vissa scener. Det här är topp-fem roligaste filmer jag sett i mitt liv! Eugenio Derbez, Salma Hayek, Kristen Bell, Rob Lowe och den OTROLIGE Raphael Alejandro som lille pojken Hugo, det är en helt magisk ensemble! Se filmen! Se den NU!

1. The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

Det här är en film som inte ska förklaras. Den kan inte förklaras. Den ska upplevas och antingen kan man ta den till sig eller så kan man det inte. Jag blev helt hänförd av den. Tyckte den var sjukt obehaglig samtidigt som den är intressant, konstig och jättesnygg. Colin Farrell, Barry Keoghan och Nicole Kidman är storslagna. Underbar film det här! Jättekonstig men underbar!

.

Bubblare: Måste gitt, De bedragna, The Florida Project, The Big Sick, Kong: Skull Island och Borg.

.

.

Andra filmbloggare som listat sina 2017-favoriter är:
Filmfrommen
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Viktor Fredriksson
Flmr

THE KILLING OF A SACRED DEER

Jag avskydde Dogtooth. Jag avstod Alper. Jag gav The Lobster ett alldeles för snålt betyg, jag gillar den skarpt.

Det där är mina samlade tankar kring greken Yorgos Lanthimos tidigare filmer. Lite hitan och ditan alltså, men egentligen inte alls ”min bag”. Ändå valde jag att se hans nya film The killing of a sacred deer på Malmö Filmdagar och detta var ett enkelt val. Jag var helt enkelt nyfiken. Jag är ofta det och lika ofta till synes utan genomtänkt anledning.

I The killing of a sacred deer får vi se Colin Farrell igen (han spelade huvudrollen även i The Lobster) och denna gång spelar han Steven, en snyggt skäggig kirurg. Gift med Anna (Nicole Kidman), pappa till Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic) och ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Eller ”ganska” förresten, han är VÄLDIGT fyrkantig. Strikt, stel, fåordig och han, precis som övriga rollfigurer, har ett ganska onaturligt sätt att prata på. Känslolöst, korthugget, effektivt. Inte ett ord för mycket. Detta är något jag kan tänka mig kan reta många som ser filmen men för mig funkade det bra, det kändes som ett med filmen på nåt vis.

Filmen som helhet är nämligen också väldigt kall. Nästintill klinisk. Mina tankar far iväg till en kombination av Stanley Kubricks filmer och ljudet av broskbitar mot metallskål, eller njursten och sånt där kiss-bäcken. Typ. Vissa likheter med Michael Hanekes Funny games kan jag också hitta men likheterna stannar vid oresonligheten, vid det där otäcka i gränslösa personligheter, människor som helt saknar sociala koder och som tar sig innanför huden.

2011 kom det en film som heter Sleeping Beauty. En udda historia, suggestiv, kall, svår, jobbig och den satte sig som en tagg i mig, jag tänker på den väldigt ofta och jag blir inte riktigt klok på varför. The killing of a sacred deer kommer göra Sleeping Beauty sällskap nu, dom kommer häfta sig fast i mig och gäcka mig till död-dagar. Fantastiskt egentligen med såna filmer, speciellt med tanke på hur MÅNGA filmer jag faktiskt ser. Dessa filmer blir verkligen som diamanter i filmminnet och hur otäcka och skakande dom än är så vill jag inte vara utan upplevelsen. För jag kan lova att det ÄR en resa att se The killing of a sacred deer. Du har troligtvis inte sett nåt liknande och du har definitivt inte sett någon obehagligare ”vanlig” kille på film än Barry Keoghan, inte sen Arno Frisch och Frank Giering tog på sig äggplockarhandskarna 1997.

För mig är detta Yorgos Lanthimos tveklöst bästa film, betyget är betydligt närmare en femma än en trea och det är en jättebra anledning till att fortsätta att aldrig säga aldrig till filmer man kanske inte tror på ”på pappret”. Plötsligt händer det!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Jojje. Christian har också sett den.

Fredagsfemman #302

5. Yorgos Lanthimos

Den här grekiske regissören har jag ett mycket speciellt förhållande till. Jag avskydde hans första film Dogtooth som pesten, jag avskydde den så mycket att jag sket totalt i hans andra film Alper men när han gjorde sin första engelskspråkiga film The Lobster gav jag honom en chans. Och det blev bra. The Lobster är en MYCKET bra film. Det är en film jag tänker på nån millisekund varje dag – faktiskt – fortfarande. Betyget 3/5 är således alldeles tokfel och jag kommer troligtvis jacka upp den vid en omtitt. Och nu, i år, kom The Killing of a sacred deer. Som sagt, man ska aldrig ge upp. Man ska aldrig kategoriskt dissa någon för nåt man själv tycker är en rejäl dikeskörning.

.

.

.

4. Colin Farrell

41 år gammal har denne spillevink hunnit bli och 2017 känns det som att han peakat skådespelarmässigt. Det finns dock ingenting som tyder på att han i framtiden kommer bli sämre, jag tror han kommer att utvecklas massor, få chanser till filmroller som gör att han får rediga tuggben att bita i och jag kommer få äta upp många gånger om att jag länge tyckte att han bara var en prettyboy utan varken begåvning eller djup.

.

.

.

3. Nicole Kidman

Är Nicole Kidman The Hardest Working Woman In Movie Business? Jag tror banne mig det. År ut och år in gör hon filmroll på filmroll på filmroll och det är inga skitfilmer hon väljer. Det coola med henne är dock att hon känns totalt orädd i sina val och kanske hjälper det till att hon mixar riktiga blockbusters (som ger kanonhög lön såklart) med mindre filmer som med hennes namn i rollistan får en extra skjuts och når ut. Sen är hon en av få nu levande skådespelare som aldrig – ALDRIG – är dålig. Hon är helt enkelt BÄST!

.

.

.

2. Barry Keoghan

Du kanske har sett honom i en roll i den irländska filmen ´71? Du kanske har sett honom bli slagen i huvudet i en liten båt i Dunkirk? Har du inte sett honom i någon av dessa filmer, lägg denna mening på minnet: Barry Keoghan kommer bli nästa generations största karaktärsskådespelare! Tror du mig inte? Gå till biografen och köp en biljett till The killing of a sacred deer!

.

.

.

1. The killing of a sacred deer

BÄSTA. FILMEN. FRÅN. 2017.
– HITTILLS.
(Recensionen kommer imorgon)

.

.

.

 

Fredagsfemman #293 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. The Party

Kombinationen av Sally Potters manus och regi och en cast bestående av en bitsk Patricia Clarkson, en sval Kristin Scott Thomas, en flum-mysig Bruno Ganz, en svettig Cillian Murphy, en lesbisk Cherry Jones, en gravid Emily Mortimer och Timothy Spall som beter sig som Dougie Jones storebror (den referensen flyger över huvudet på alla som inte sett senaste Twin Peaks) är helt LJUVLIG. Ett svartvitt pratigt smart kammarspel som funkade hela vägen för mig.

.

.

.

4. När man lyssnar på magkänslan, gör en helomvändning och väljer RÄTT

Jag skulle se Agnieszka Hollands Villebråd som sista film igår, det var schemalagt sedan länge. Jag var jättesäker. Det fanns inga andra filmer på samma tids-slot som lockade mig det minsta så pest eller kolera-frågan fick alltså svaret Villebråd. MEN. Sen fick jag ett ryck. Jag valde om, jag valde nytt och istället för att gå in i salong 1 och se det polska dramat som hux flux lockade noll så gick jag in i salong 3 och såg Emir Kusturicas mustiga filmiska fantasifulla balkanskröna On the milky road. Med Monica Bellucci. Och djur. Mycket Monica Bellucci och många djur. Många många djur. Fy fan va fräsigt det var! Mer om denna film när den har biopremiär (hittar inte informationen på sf.se men det står 22/9 på IMDb)

.

.

.

3. Barry Keoghan i The Killing of a Sacred Dear

Han syntes som ”den unge killen i båten med sår i huvudet” i Dunkirk men det är för rollen som Martin i den här filmen som jag FÖR ALLTID kommer minnas honom. H-E-L-V-E-T-E vilken svår roll och S-A-T-A-N vad bra han gör det! Det här är en film som man inte skojar bort i brådrasket, den sätter sig både i skallen och i magen och jag hoppas att Barry Keoghan kan tvaga av sig sin rollfigur nu när inspelningen är över.

.

.

.

2. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Här är filmen som jag sett fram emot så länge, ända sedan jag såg att Martin McDonagh var på gång med ännu en film. Han är mannen bakom Seven Psychopaths och In Bruges och trots att jag verkligen tycker jättemycket om dessa två filmer undrar jag om inte den nyaste filmen är hans allra bästa. Komplex, magisk, svår, rolig, finurlig, underbar. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

.

.

.

1. Lyckan att återigen få vara i filmbubblan

Att ha en veckas semester, att bo på hotell i en helt annan stad än sin egen, att komma ner dagen innan det börjar, att åka hem dagen efter det slutat, att befinna sig på en biograf i väldans många timmar per dag med avstängt mobiltelefon och en chans att ta en paus från vardagens alla måsten och krav, Malmö Filmdagar är FANTASTISKA dagar på så MÅNGA sätt och jag kan lugnt säga, efter att ha varit på plats för sjätte året på raken, att jag tröttnar aldrig på det här. Jag njuter. Till hundra procent. Lycka är vad det är, lycka i min typ av filmformat!