Undrar hur ofta det händer att två av ens favoritregissörer har biopremiär på sina nya filmer exakt samma dag?
Det är Denis Villeneuve med Arrival (min recension av den kommer på lördag, eller lyssna på podden på torsdag om du är nyfiken) och Derek Cianfrance med dagens film med titeln som låter så jäkla lökig på svenska: Fyren mellan haven.
Har man gjort filmer som Blue Valentine och The place beyond the pines är man BRA, det är inte bara min åsikt, det är dagens sanning. Om man säger sig gilla film och inte har sett Blue Valentine tycker jag man ska råda bot på det ögonaböj. Det är inte heller enbart en åsikt, det står skrivet i Den Filmiska grundlagen. Så. Nu har jag gjort klart för var Derek Cianfrance står i min värld som filmskapare. Han gör Rediga Jävla Filmer, såna som KÄNNS, såna man MINNS, såna som följer med en dit man går och inte går, lite som en skugga – om man inte är Lucky Luke förstås, då lever den sitt eget liv.
Den största skillnaden mellan dom två filmerna jag nämnde här ovan och dagens film är att denna films manus är baserad på en roman och dom andra två är originalmanus där regissören i allra högsta grad varit inblandad i skrivandet. Här har han visserligen skrivit manus men baserat på annan förlaga, historien är alltså inte hans. MEN. Har man sett The place beyond the pines så är det inte det minsta förvånande att Cianfrance fastnat för denna bok och velat filma den. Det finns nämligen många beröringspunkter, både grundläggande i själva historien och i den filmiska berättartekniken.
Om du är en av (vad jag förstått det som) få som inte läst boken, då säger jag grattis. Jag själv hade inte läst den och jag har ingen längtan efter det nu i efterhand heller men jag tror att filmen funkar bättre om man ingenting vet. Sådär som vanligt alltså. Därför tänker jag inte skriva nåt alls om handlingen här. Inte ett pip faktiskt. Så får det bli. Är du nyfiken, se filmen. Mina ord kommer inte göra nån skillnad till det bättre.
Däremot kan jag säga som så: jag grät inte. Det gjorde däremot många andra i salongen. Alltså, det snorades rejält på sina ställen och inte bara vid nån specifik scen utan mest hela tiden. Sen tror jag det är en lågoddsare att Alicia Vikander blir Oscarsnominerad igen, men denna gång för en huvudroll. Hon är SATAN SÅ BRA här. Jag undrar om regissören sett Hotell innan hon castades för denna filmroll men det känns troligt eftersom hon utan motsvarighet är världens bästa skådespelare när det ska födas barn på film och det gjorde hon ju med den äran i Hotell. Men hur fan kan hon va så bra? Jag skulle inte kunna gestalta detta en mikropromille lika trovärdigt som hon och då har jag ändå fött två.
Hela filmen andas för övrigt Oscarsgala. Michael Fassbender är självklart också helt klanderfri, historien spänner över generationer och det är ju alltid ett plus i oscarssammanhang, det är vackert filmat så man smäller av (på Tasmanien, Nya Zealand och i Montreal om jag läste eftertexterna korrekt) och Alexandre Desplat har komponerat musiken.
Men Alicia är Alicia och henne skojar man inte bort. Hon är för svensk film vad Zlatan är för svensk fotboll. Det finns inte så många av deras sort. Typ två. En av varje.
Betyg på filmen:
Känns det lågt? Ja….kanske. Men det beror på att den inte riktigt kändes i kroppen, att jag inte kommer minnas den speciellt länge och att den därmed inte kommer följa mig som en skugga genom livet. Men den är BRA!
Betyg på Alicia: