”Come on, we´re men, we´re all a little LIKE that”, säger Vincent Stevens (Karl Urban). Han syftar på att trots att han är lyckligt gift precis som sina fyra närmsta kamrater så behöver dom en flådig takvåning som ”gömställe” dit dom kan ta sina sexuella tillfälliga eskapader utan att dom behöver stå till svars för hotellräkningar och andra omkostnader inför sina äkta hälfter.
Fem snygga (nåja…..? Men om dom får säga det själva så..), välklädda (gäsp), socialt funktionella män med höga inkomster och – givetvis – uppenbart narcissistiska personligheter, alltså jag kan inte tänka mig nåt tråkigare att iaktta på film ÄVEN om det hittas en död kvinna i dubbelsängen i den där lägenheten. Ändå tittar jag. Ändå HYRDE jag filmen på Itunes. Får skylla på feber och tillfällig förvirring för det här är bara S Å skumt.
Å andra sidan, hade den här filmen gjorts med finess och kanske toppad med lite konspirationsströssel, vackra vyer över nattupplyst stad, Basic Instinct-musik och fler än EN skådis som levererar så hade den kanske gått att titta på utan att skämmas.
James Marsden är alltid sjukt stabil men alla andra skådespelarna suger smutsig babianröv för att tala klarspråk och Karl Urban är värst av dom alla. Han trycker ihop ögonbrynen när han ska ”spela eftertänksam” så man skulle kunna använda rynkan som brevpress. Wentworth Miller kommer inte långt efter. Pinsamt.
Nä, på riktigt, The Loft är inget annat än en studie i illaluktande mansförakt och jag hade gärna klarat mig utan den.
