FILMÅRET 2015

Jag är reeeeedoooooo, nu äää jag reeeeeeedoooooooo! Äntligen känns det som att jag betat av alla ”måste-se-innan-jag-gör-årslistan-filmer” och vad är det då att vänta på? Nej precis, det är bara att ta på sig hjälmen och kalasbyxorna och ge mig in i Laserdomelokalen.

Innan jag kör igång med listan måste jag påpeka en sak: 2015 var ett jättebra filmår! Många stora och bra filmer har inte ens blivit bubblare (för jag ville inte ha 25 bubblare….det ska liksom vara nåt speciellt med det där). Jag är supernöjd på alla sätt och vis och det krävs en hel del för att denna lista ska uppdateras med någon ny film – men man ska såklart aldrig säga aldrig.

Är DU redo nu då? Hej Kollikock! Nu kör vi!

 

10. Ex Machina
(Regi:  Alex Garland)

Alicia Vikander, Oscar Isaacs och Domhnall Gleeson i en film skriven och regisserad av Alex Garland. En toppenfilm! Visste du att den aldrig gick upp på svenska biografer? Har du hört det förut? Inte?

.

.

.

9. The Martian
(Regi: Ridley Scott) 

Matt Damon är Mark Watney, den superpositive biologrymdfararen. The Martian är filmen helt utan badguys. Alla är snälla och rara och det är så himla skönt som omväxling kan jag tycka. En otroligt välgjord film att myspysa till.

.

.

.

8. Sicario
(Regi: Denis Villeneuve) 

Denis Villeneuve är min idol. Han kan verkligen göra film! Han kan VERKLIGEN göra film! Han kan verkligen göra FILM! Han kan verkligen GÖRA film!

.

.

.

7.  People Places Things
(Regi: Jim Strouse) 

En röd tråd på denna filmårslista är att filmerna antingen är supermysiga eller astunga. Den här filmen hör till den första kategorin.

.

.

.

6. Strangerland
(Regi: Kim Farrant) 

Och den här filmen hör till den andra. Och, det är ingen nyhet men, Nicole Kidman är fantastisk!

.

.

.

5. Danny Collins
(Regi: Dan Fogelman) 

”Heeeeey baby doll, what´s going on?”

.

.

.

4. Efterskalv
(Regi: Magnus von Horn) 

Bland det bästa som någon svensk filmskapare någonsin skapat. Magnus von Horn heter han, geniet.

.

.

.

3. Room
(Regi: Lenny Abrahamson) 

Personkemin mellan Jacob Tremblay och Brie Larson är magisk. Filmen är hemsk. Jag mådde illa och hade svårt att andas men jävlar vad bra!

.

.

.

2. Maggie
(Regi: Henry Hobson) 

Det är sällan jag gråter så mycket till någon film som jag gjorde när jag Maggie. Jag grät så mycket att jag snorade bort slutet, missade vad som verkligen hände. Det här är föräldraångest deluxe men det är också en otroligt snygg film, en rejäl story och väldigt bra skådespelarinsatser av både Arnold Schwarzenegger och Abigail Breslin.

.

.

.

1. The Revenant
(Regi: Alejandro G Iñárritu) 

Det här är ett mästerverk. Tycker jag. Det här är filmisk perfektion in i varenda kameravinkel, varenda underbettsfräs, vartenda halvdött stön, varenda naturbild, varenda känsla i varenda skådespelares ögon. Utom Domhnall Gleeson. Men det skiter jag i just nu.

Bubblare: The Wave, Mad Max: Fury road, Straight Outta Compton, The Overnight, Ett päron till farsa: Nästa generation, Sinister 2 och The Danish Girl.

Andra filmbloggare som listat detta filmår är:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Flmr
The Nerd Bird
Filmitch
Filmnight

THE MARTIAN

Dom senaste åren har jag gått igenom helveten jag inte önskar min värsta fiende. Jag har varit med om sånt man skriver självhjälpsböcker eller filmmanus om, sånt som blir tjocka kapitel i memoarer, sånt som bildar ärr i både ens själ och hjärta och som förändrat vem jag är och hur jag tänker på sätt jag knappt själv kan greppa.

Jag jobbar stenhårt för att kunna hantera allt som kommer upp i kölvattnet av detta mörker. Dagligen gör jag det, jag löser större eller mindre kriser och problem, jag gör det för jag har inget val. Jag har inte bett om situationen jag hamnat i, det finns inte en promille egen förskyllan i det hela men jag vägrar se mig som ett offer, den tanken existerar helt enkelt inte.

När allt var som värst gick jag till en psykolog, jag kände att jag behövde hjälp för att orka, för att inte gå sönder. När jag satt där i fåtöljen, berättade, fnissade, grät, snorade, hickade, hulkade avbröt psykologen mig och sa: ”Jag förstår inte att du orkar skratta, att du trots allt du varit med om fortfarande kan se det komiska i saker och ting.” Jag tittade på henne och svarade: ”Jag kan inte göra på något annat sätt. Jag dör annars.”

När jag sitter i biomörkret bredvid en kille till vänster som idisslar baconchips samtidigt som han visselandas genom näsan och en kille till höger som klappar händer, skrattar med magstöd, tjoar och sjunger Waterloo med ljudlig stämma så vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Inte i rymden heller. Jag vill vara BARA precis där på rad 7 på Rigoletto med billiga 3D-glasögon som skaver på näsan och med Matt Damon på stora duken som försöker överleva ensam på Mars genom att se på livet och sin situation genom ett filter av humor.

Jag njöt varenda sekund av dom två timmar och tjugotvå minuter rymddramatik som regissör Ridley Scott bjöd på, jag älskade varenda skådespelarnuna, discomusiken, historien som baserats på Andy Weirs bok. Jag levde mig in i Mark Watneys (Matt Damons) utsatthet till hundra procent, jag skrattade, tårarna rann, jag fick panik, andnöd och höll på att explodera i hela bröstkorgen sista tjugo minuterna. Och det sjuka i hela upplevelsen var att jag på nåt underligt sätt kände igen mig.

Kan man skratta åt eländet kommer det inte åt en, inte på riktigt, inte ända in liksom. Mark Watney är ett grandiost filmiskt bevis på det. Han är för problemlösning vad Robin Williams var för tänka-själv-mentaliteten i Döda poeters sällskap och – faktiskt – vad jag var för min egen självläkning vad gäller krishantering.

Alla vill väl på något sätt komma hem, oavsett om man är 200 miljoner kilometer hemifrån eller helt enkelt bara gått lite vilse i sig själv?