När en film med svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudrollen vinner Juryns pris på Sundancefestivalen så kan jag inte låta bli att både bli både glad, imponerad och pepp.
Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat filmen och med egensinniga Metropia (2009) och den kanske inte lika utmanande Tommy (2014) i bagaget känns han både spännande och som en underdog i mina ögon. Att Fares Fares kan agera behöver ingen övertyga mig om och han känns som ett solklart val i rollen som den idoge egyptiske polismannen Noredin som ska försöka lösa mordet på en vacker sångerska på ett hotellrum i Kairo.
Filmen känns väldigt autentisk filmad även om filmens Kairo i verkligheten är Casablanca i Marocko. Att den även (som jag kan bedöma) utspelar sig på originalspråk är ett extra plus för filmen men kanske inte för mig. Jag är larvig på det sättet, det blir ett litet extra hinder att ta sig över oavsett om språket är japanska, kinesiska, ungerska eller arabiska. Jag måste läsa texten hela hela tiden, kan inte missa det minsta för då känner jag mig helt borta och jag märker att när tempot sänks i den mittersta tredjedelen av filmen så zonar jag ut och upplever ett segment av redig seghet. Kanske till och med trötthet. Ja, kanske dåsade jag till och med bort för en stund.
Hur det än var med den saken så vaknade jag till liv och märkte att jag inte missat särskilt mycket. Den känslan är såklart skön för mig MEN inte ett plus för filmen. Summa summarum, lite gott lite blandat lite surt lite salt och en hel del screentime av en rökandes Fares i profil.
Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar. Här är mina filmbloggande vänners tankar om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
