Det latinska alfabetet har 23 bokstäver. Människan har 23 kromosompar. Shakespeare föddes och dog den 23 april. Titanic förliste 15 april 1912. 1+5+4+1+9+1+2 = 23. Caesar mördades med 23 knivhugg. Mayafolket trodde att jorden skulle gå under 23 december 2012.
Det går att hitta nummer 23 i det mesta – faktiskt – om man letar och det gör Walter Sparrow (Jim Carrey). Hans fru (Virginia Madsen) hittar en bok som heter The Number 23 i en bokaffär och börjar läsa den. Walter gör detsamma, läser den alltså och ju längre in i boken han kommer desto mer säker blir han på att boken handlar om honom själv. Han blir fixerad vid nummer 23 och snart kretsar det mesta i hans liv kring boken, det numret och letandet efter författaren till boken.
När jag ser filmen känns det som att den är uppdelad i två delar. Första halvan är otroligt bra, alltså OTROLIGT bra. Jag sitter som på nålar och märker hur jag börjar tänka i siffror själv (jag som inte tycker siffror är så värst spännande normalt sett). Jim Carrey är perfekt i rollen som Walter som sakta men säkert blir mer och mer indragen i detta numeriska mörker och Virginia Madsen är stabil som alltid.
I början av andra halvan händer något som förändrar berättelsen åt ett speciellt håll och då tappar den mig en smula. Inte så mycket att filmen känns dålig eller tråkig, den blir bara…nåt annat och då får jag även känslan av ett visst överspel hos Herr Carrey.
Det är svårt att ge betyg när eftersmaken är så pass spretig men självklart blir filmen som helhet godkänt – med 23 plus i kanten.
