The place beyond the pines

5. Filmmusikaler som blir on-stage-musikaler (eller tvärtom)

Först var det Rock of ages som gick från filmduken till musikalscenen i Stockholm och i höst har Priscilla Öknens drottning premiär. Jag antar att det här är nåt publiken vill ha eftersom ingen showbizmänniska satsar såhär mycket pengar i uppenbara förlustaffärer. Jag har bara funderat på varför JAG inte är sugen på att se dessa musikaler. Jag gillar ju den genren både på scen och på film, jag har sett en hel dröööööös och jag brukar inte vara sen på att nappa på ”roliga grejer”. Men är det här roligt? Björn Kjellman som Terence Stamps Bernadette i Priscilla? Rock of ages med Johan Rheborg, Kee Marcello (till höger på bilden. Ja, gitarristen i Europe), Gladys del Pilar och Joacim Cans? Jag kanske tänker fel här. Det kanske ÄR bra? Jag kanske borde köpa mig en biljett och jämföra med filmen helt enkelt. Eller inte.

4. Vanliga-vettiga-män-på-film-trenden

Efter att ha sett The place beyond the pines och Jakten och diskuterat detta med Jessica på förra helgens filmspanarträff så undrar jag om det inte är just det vi ser, en begynnande trend det här med att visa vanliga män som beter sig på normala sätt på film. Män som visar känslor, som bryr sig, som blir ledsna och arga för att livet är skit, som inte behöver ha anabolastinna underarmar för att lösa problem eller förnedra kvinnor för att känna sig stora själva. Är det en trend så gör den mig lycklig. Är det bara två filmer som råkat ha samma manliga underton, javisst, så kan det slumpa sig och då är det kanske gott nog – så länge.

3. Mira Nair is back!

1991 kom en film som heter Mississippi Masala. En het Denzel Washington i uppknäppt skjorta blir kär i en indisk tjej och nåt som skulle kunna vara en helt ordinär kärlekshistoria blev något mer, något spännande och detta tack vare den indiska regissören Mira Nair. Tre år tidigare gjorde hon Salaam Bombay!, en film jag velat se om sen dess. Men nu är hon alltså tillbaka med Den ovillige fundamentalisten, en film som visserligen inte har premiär förrän nästa vecka men jag tror på den. Trailern är bra, Liev Schreiber är bra, Riz Ahmed är bra (till och med i den för övrigt påvra Four Lions) och framförallt – Mira Nair är bra!

2. Alex Schulman vill bli älskad

Älska mig heter Alex Schulmans enmansshow, den som handlar om bekräftelsebehov och det ämne som står honom allra närmast: han själv. Jag har tänkt att jag vill gå och se showen ända sen jag hörde talas om den på Alex&Sigges pod men annat kom emellan och jag bokade aldrig biljett och sen tog biljetterna slut och där stod jag, lite paff och lite besviken. Men ibland när man står där och suckar lite surt för att man gått miste om nåt som verkar bra så kommer en räddande ängel och fixar biffen och ger mig en biljett. Bara sådär. En present liksom. TACK så jättemycket! Jag är jätteglad. Kom inte och säg att livet inte kan vara helt fantastiskt ibland!

1. Iron Man-Robert

Det finns ingen annan etta den här veckan. Robert Downey Jr är den största av dom alla när han i ännu en film ger Tony Stark ett trovärdigt ansikte. Fan, jag älskar Iron Man och jag vill bli en när jag blir stor. Eller ja, Iron Woman då. Det känns som jag är på god väg. Ska bara få till den där lysande pacemakern först.

Jag hade mina farhågor inför gårdagens biokväll med tonårssonen, det hade jag. Det var mycket snack om The Host och actionvarianten av Hans och Greta men sen fick han en intensiv idé att vilja se Cloud Atlas. Det sistnämnda sa jag inte alls nej till även om jag redan sett filmen men när det blev snack om behov av nya handbollsskor så slängde han in brasklappen som tack, den han visste att jag inte kunde säga nej till: du får välja film. Och då valde jag!

Blue Valentine hamnade på andra plats över 2010-års bästa filmer och det är en plats den verkligen förtjänar då det är en film som håller för många omtittningar (har jag märkt). Derek Cianfrance skrev inte bara manus till Blue Valentine, han regisserade också och samarbetet med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling gav mersmak. Jag tror att Cianfrance hade Gosling i tankarna när han skrev manus till The place beyond the pines (en för övrigt helt URUSEL filmtitel, den sätter sig verkligen INTE i skallen) för han är som klippt och skuren att spela den tatuerade snubben Handsome Luke som reser runt på tivolin och uppträder i en såndär bur där motorcyklister åker runt runt runt utan att krocka med varandra eller trilla ner.

Sista kvällen i stan/förorten/hålan/whatever där han just nu befinner sig får han besök av Romina (Eva Mendes), en kvinna han hade en kort fling med året innan när tivolit var på plats förra gången. Det visade sig att deras natt tillsammans hade gett frukt och blivit en liten några-månader-gammal Jason. Luke chockas en smula över nyheten att han är pappa men finner sig i situationen, säger upp sig från tivolijobbet och försöker finnas där för sonen och Romina. Men Romina har en annan man i sitt liv som inte är helnöjd över att Luke dyker upp titt som tätt. Och Luke har svårt att försörja en familj. Han vill så mycket men enkom vilja betalar inga räkningar.

Ja, det där är upptakten på filmen, den långa filmen som är som tre. Precis så känns det. Som tre episoder, tre delar men med en ganska klar röd tråd. Själv visste jag inte jättemycket om filmen innan jag såg den, sonen ingenting och det var bra för oss båda. Hade vi vetat innan vad vi visste efteråt kanske jag inte valt filmen och han kanske hade sagt nej. Det var många scener som klev lite för långt över vår personliga tröskel men inte på ett hemskt sätt, mer bara….ledsamt. Jag tyckte mig ha stenkoll på sonens reaktioner men kunde ändå inte gissa mig till vilket betyg han skulle sätta på filmen. Kanske skulle han bli sur att jag valt ett svart drama istället för Croodarna?

Ryan Gosling som Luke är givetvis strålande. Eller nej, han är beyond det. Han är jävlarimej magisk. Stentuff och mjuk på en och samma gång och inte för en sekund känns det som att han agerar. Han är bara självklar framför kameran. Bradley Cooper i rollen som den rättrådige polisen Avery Cross är också bra även om jag tycker att han är liiiite för snygg för sitt eget bästa just i den här rollen. Han har liksom inte ens skäggstubb och okammad morgonfrilla när han ligger på sjukhus, han är bara solbränd och toppenfrääääsch, nästan på gränsen till provocerande snygg mitt i eländet. Även Eva Mendes är bra som Romina men det är en karaktär som inte utvecklas jättemycket filmen igenom, inte jämfört med Michelle Williams Cindy i Blue Valentine i alla fall. Sen är det fallet Ray Liotta. Kan ingen förbarma sig över karln och ge honom en roll som snällis? En enda roll? En liten? Någon?

För mig är The place beyond the pines ingen ny Blue Valentine men den får en hedervärd och hjärtlig medelfyra i betyg. Det är ingen film som förändrar mitt liv men det känns som om sonen tänker annorlunda. Han tog den till sitt hjärta. Totalt.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Etikett: The place beyond the pines

Fredagsfemman # 64