Jag tror faktiskt att dom allra flesta människor vet vem Lance Armstrong är, även dom totalt ointresserade av sport i allmänhet och cykling i synnerhet. Hans framgångar var liksom utomjordiska. Han var en atlet det snackades om. Oövervinnerlig. Outtröttlig. ”En gigant!” som Ernst-Hugo Järegård hade sagt – och spottat lite på sista t:et.
När det offentliggjordes att denna stora idrottsman använt otillåtna prestationshöjande medel i åratal höll världen liksom andan för en stund. Luften gick ur oss, i alla fall alla oss som finner nånslags skönhet i extraordinärt idrottsutövande. Dopade idrottsmän ses som paria, lögnare, skithögar och Lance Armstrong ses kanske som den största fuskaren av dom alla.
The Program handlar om sportjournalisten David Walsh (Chris O´Dowd) som är övertygad om Armstrongs (Ben Foster) fifflande och han ger sig tusan på att hitta bevis på att så är fallet. Vi får följa dessa två från Armstrongs första höjdpunkter i karriären genom hans canceroperation och vägen tillbaka, den som innefattade bland annat bloddopning och lite annat ”smått och gott”.
Stephen Frears är regissören bakom denna mediokra mellanmjölksfilm som inte tillför ett endaste dugg vad gäller förståelse eller engagemang kring Armstrong som person eller journalisten Walsh som på intet sätt är nån ”hjälte”. Det är helt enkelt en osedvanligt tråkig film det här även om Frears ska ha cred för att han vågade porträttera Armstrong som en i många stycken riktigt otrevlig människa. Det händer inte alltför ofta i based-on-a-true-story-filmer.
Eftertexterna till tonerna av ”Everybody knows” med Leonard Cohen är bäst i hela filmen och tar slut alldeles för fort. Jag får lite Tour de France-Kraftwerk-feeling av det grafiska där och det är vad jag kommer ta med mig av filmen. Resten är ungefär lika upphetsande som…cykelbyxor…på män.
