För andra månaden på raken är det filmspanarträff medelst svensk film på programmet och för andra månaden på raken skulle jag gissa att medelbetyget för filmen inte blir direkt högt.
Joel valde film och till hans försvar ska sägas att det inte var den starkaste av premiärhelger på biorepertoaren men för egen del tyckte jag valet var bra, jag hade gått och sett den i vilket fall.
Fredrik Wenzel och Henrik Hellström har skrivit manus och regisserat både denna film och Man tänker sitt, en film jag tyckte väldigt mycket om. Även om filmerna på flera sätt är lika hade jag väldigt mycket svårare att ta till mig The Quiet Roar. Där Man tänker sitt berörde mig ända in i hjärteroten (jag blev illamående, arg och frustrerad av igenkänningsfaktorn) där når The Quiet Roar mig inte alls.
Både ambitionsnivån och pretentionsnivån har ökat sedan förra filmen och det tycker jag killarna ska ha en eloge för. The Quiet Roar känns nämligen befriande kompromisslös. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att det görs en svensk lågmäld vacker, ja nästan poetisk film med minimalt med dialog som handlar om en gammal döende kvinna som åker till Tyskland för att i en husvagn uppställd på en parkeringsplats inmundiga en icke laglig substans som blandas ut i varmvatten som gör att hon kan ta sig tillbaka till en stark episod i sitt liv och med hjälp av en mental guide på nåt sätt ”göra upp” med det minnet. Det är inte ett synopsis som luktar blockbustersuccé a la Hundraåringen direkt.
Evabritt Strandberg är Marianne, den åldrade kvinnan med tre månader kvar att leva. Hon spelar sin roll mycket bra, jag önskar bara att jag hade fått veta mer om henne. Det vi får se i filmen är bara yta, en väntan på något som aldrig kommer och hur vackert filmat det än är så blir det hypnotiskt sövande speciellt i kombination med ett närmast obefintligt driv i berättandet.
På den efterföljande filmspanarmiddagen hör jag det pratas om Terrence Malik och om jämförelser mellan den här filmen och The tree of life. It makes sense. Terrence Malik är en regissör jag har accepterat att jag inte förstår, Henrik Hellström trodde jag mig faktiskt begripa men hur mycket det än svider så måste jag erkänna att det mesta med just den här filmen är bortom både mitt förstånd, intellekt och tålamod.
The Quiet Roar känns som ärketypen av svensk film som gör att många inte ser svensk film. Det är svårmod, symbolism, karghet, tystnad och naturmaterial i en föga intressant blandning och det är djupt och kallt som epicentrum i en norrländsk tjärn. Som diskussionsunderlag när det gäller att minnas specifika klipp fungerar dock filmen jättebra (barnhand under vattenstråle, en lampa som plötsligt självantänder, motorväg filmad ovanifrån, ett vattenfall som dånar jättehögt och fanns det rostfria microvågsugnar på 70-talet?) och som bakgrundsprojektion till en lektion i bikramyoga borde den vara alldeles perfekt. Men hjälper det? Nej. Inte mig.
Det filmen gav mig är insikten att apelsinkärnor kan vara the cure for cancer. Som aha-upplevelse kanske det räknas men det har inte med filmens kvalité, eller brist på, att göra. Filmen berör mig noll procent, jag kan inte ens säga att den är dålig. Den retar inte upp mig, den får mig inte att känna mig glad, jag blir inte irriterad och fastnar inte ens i tankar kring döden. Filmen är helt enkelt….ingenting.
Jag säger som Jonas Gardell men jag skulle vilja byta ut ful mot usel och människa mot film: ”Om den fula människan inte får vara ful, vad är hon då? Ett satans jävla neutrum!”. Jag tittar på filmupplevelsen utifrån och ser mig själv härma Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. “Fufazi, fugazi. It’s a wazi, it’s a woozi — fairy dust.”
Handen visar filmen som fladdrar iväg som en ensam dammråtta över golvet. Jag öppnar balkongdörren, en vindpust letar sig in, vips är dammet borta och jag minns inte ens att det fanns där från början.
Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Spännande läsning väntar under dessa länkar. Sofia, Henke, Jojje, Carl, Markus&Erik och Jimmy.
Som grädde på moset länkar jag till Mats Bråstedts recension i Expressen. Han ger filmen en fyra men har uppenbarligen inte hängt med i handlingen alls. Huvudpersonen hade inga DÖTTRAR.
