Etikett: The Room

Publicerat

Fredagsfemman #110

5. Moa Gammel

Det är tack vare Moa Gammel som det finns en film vid namn Känn ingen sorg. Bara en sån sak. Idag har den svenska thrillern Tommy premiär med Moa i huvudrollen och för några månader sedan spelade hon mot Martin Stenmarck i Kärlek Deluxe.  Själv gillar jag henne i både Sommaren med Göran och Puss. Läs gärna Rebeccas intervju med Moa om du vill veta mer (klicka här), hon är riktigt intressant tycker jag.

.

.

.

4. Kobran i rummet

Jag såg och skrev om en film härom veckan som heter The Room. Det var en mycket besynnerlig film, jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Som av en händelse pratades det om just denna film i Kobra nu i veckan och är du det minsta nyfiken på filmen (eller fascinerad av den) så kanske du bör se avsnittet. Här kan du se det ända fram till 27 juni.

.

.

.


3. Hårdträning inför det rosa ungerska hotellet

Om en vecka har Wes Andersons nya film The Grand Budapest Hotel premiär. Jag tänkte kanske lägga in mig på ett mentalt träningsläger under veckan som kommer för att förbereda mig för det som komma skall. Kanske köra höghöjdsträning genom att åka hiss i Kaknästornet med färgglad toppluva? Kanske bloddopa mig genom att riva sönder näsväggarna och trycka in Alvedon i brustablettsform? Kanske sätta tändstickor i ögonen och tvinga mig att se om The Darjeeling Limited? Det är konstigt, jag kan komma på hundratals grejer jag kan göra för att försöka nollställa mina fördomar och kanske kunna se Budapest Hotel med ett någorlunda öppet sinne, det enda som inte finns på världkartan är att avstå från att se den.

.

.

.

2. True Detective-snurret

Sista avsnittet av True Detective har visats, jag har sett det och med det kanske man kan tro att min hjärna stoppat ner serien i en liten kartong, tejpat igen och staplat den högen av sedda prylar i hjärnan. Men ICKE. Jävlariminlillalåda vad det snurrar i skallen. Jag funderar på lösa trådar, jag tänker på allt det vi aldrig fick se, det vi fick se, början, mitten, slutet, karaktärerna…åååå dessa karaktärer som på ett Twin Peaks-aktigt vis är svåra att se som just karaktärer, dom finns ju – på riktigt. Jag tänker på oscarsstayetten som står hemma hos Matthew McConaughey och tänker på hur sjuuuukt mycket bättre han är True Detective än i Dallas Buyers Club och då är han ändå svinbra i DBC. Det blir en omtitt av hela serien. Snart.

.

.

.

1. Filmspanarträff imorgon!

Wobidoooo! Man börjar kunna ana lite vår i luften, det vankas svensk film och filmspanarmys imorgon. Life is good! Very good till och med.

.

.

.

.

Publicerat

THE ROOM

Det finns filmer som helt enkelt är dåliga, alltså dåliga i betydelsen menlösa och tråkiga. Såna filmer är ganska enkla att ta sig an, det går nittio minuter av ens liv, tämligen bortkastade minuter i och för sig men det är ingenting som direkt stör mig. Jag ser ganska många filmer som faller in i denna kategori och det kan ju anses som korkat men sån är jag.

Det jag däremot sällan ser är dåliga filmer som är dåliga på ett sätt att min kropp reagerar. Ett tiotal minuter in i filmen The Room sitter jag rakryggad i soffan som med en piassavakvast instoppad i baken. Jag kan inte luta mig åt något håll, inte röra mig, jag har fullt sjå med att andas. Var gång Tommy Wiseau visar sig i bild stelnar kroppen, allt känns oskönt och jag vill stänga av men förmår inte, kroppen är ju paralyserad.

Filmen är så konstig. Den är som en dramatiserad amatörporrfilm men utan porrscener. Musiken, skådespelarna, kläderna, stämningen, färgerna, allt det pinsamt usla och så Tommy Wiseau som gelehallonet på mjukglassen, denne Tommy Wiseau som är både hjärnan, hjärtat och den seniga kroppen bakom filmen. Han hade kunnat spela seriemördarrollen i Cobra, han hade kunnat skrämma ner Gotham City i brygga som Green Goblin, han hade kunnat spela orch i Sagan om ringen. Jag tvivlar inte det minsta på hans skådisskills, hur skulle jag kunna göra det så som jag reagerar på karln? Han är vidrig, läskig, obehaglig på ett mycket annorlunda sätt.

Jag vet att det gått inflation i uttrycket ”våldtäktsduscha” men det är vad jag vill göra när filmen är slut. Fast det räcker inte. Hade jag varit en hårddisk hade jag velat reboota om mig men hur gör man det med en kropp och en själ? Jag vill inte bara stoppa fingrarna i halsen och tömma magsäcken, jag vill ha ett brottarlavemang, jag vill utföra blodgruppsbyte, jag vill rena ryggmärgen från slaggprodukter, jag vill skrapa bort den yttre huden på hela kroppen med en potatisskalare och jag vill sova. Jag är trött. Kroppen är slut. Vad fan var det här för nåt? The Room. En film som ingen annan.

Joseph från Filmskurkarna svarade mig på twitter när jag ”skrev av mig” min frustration efter filmen. Han skrev ”Jag älskar den oändligt. Jag har sett den minst tio gånger. Hittar alltid nya saker att skratta åt i den. Som den inramade bilden på en sked(?).” Jag tycker det är härligt med filmer som engagerar, egentligen vilken film det än är och oavsett om jag håller med eller inte. Uppenbarligen engagerar filmen även mig trots att jag tycker den är väldigt icke-bra.

The Room kallas tydligen för ”The Citizen Kane of bad movies”. Jag kan skriva under på det. Jag ger den nämligen samma betyg som Citizen Kane.

Jag får passa på att tacka min partner-in-bad-movies Filmitch så mycket för att han såg till att jag fick se filmen. Här är hans recension av densamma.