Etikett: The Shining

Publicerat

FILMÅRET 1980

1980 var ett konstigt filmår. Jag tror inte att någon annan filmårslista har haft högre medelbetyg än detta. Plats 5-10 har fått 4/5 och 1-4 5/5, det är otroligt högt och inte en enda trea har smugit sig in på ren nostalgi-räkmacka.

Jag tycker bara så MYCKET OM alla filmerna på min lista och detta trots att det är filmer med 37 år på nacken. Det är coolt. Det är filmklassiker värda namnet och dom flesta av filmerna har jag sett om många många gånger även i modern tid. Nu kör vi.

 

10. Har vi inte setts förut?
(Seems like old times, Regi: Jay Sandrich)

Goldie Hawn anno 80-tal måste vara det sötaste som fanns på denna jord. Och rolig som FAN också. Och filmen är mysig trots att hon inte har några riktiga Fiffi-favoriter som motspelare.

.

.

.

9. 9 to 5
(Nine to five, Regi: Colin Higgins)

Här är tre riviga kvinnor i en film som borde vara radikalfeministernas svar på landskapsblomma. Fina färger, bra tempo, halvgalet och bra skådespelarinsatser rätt igenom. En film som håller för många omtittar. Tycker jag.

.

.

.

8. Alligator
(Regi: Lewis Teague)

1980 visade sig vara ett toppenår för skräckfilmsgenren och här kommer alltså den första läskiga filmen. En gigantisk alligator lever i Chicagos avloppssystem och som synes på bilden, den är verkligen inte att leka med.

.

.

.

7. Dimman
(The Fog, Regi: John Carpenter)

Det bästa med den här filmen är stämningen. Dimman. Musiken. 80-talskänslan. Kanske minns jag den som aningens bättre än den är, det var ett tag sedan jag såg om den, men i väntan på bättre vetande får den stanna på plats sju.

.

.

.

6. Maniac
(Regi: William Lustig)

Det var inte svinlätt att hitta en okej bild till listan när man googlade på Maniac. Mycket äckel-päckel är det.  Grovt äckel-päckel. Och filmen är mörk som tusan och Joe Spinell är verkligen som klippt och skuren i rollen som Galningen med stort G.

.

.

.

5. Sällskapsresan
(Regi: Lasse Åberg)

Underhållande, träffsäker, rolig och charmig, Sällskapsresan har verkligen alla rätt. En svensk klassiker, helt i klass med Vätternrundan, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och Vasaloppet.

.

.

.

4. Fredagen den 13:e
(Friday the 13th, Regi: Sean S. Cunningham)

Som skräckfilm tycker jag den här filmen har allt. Jag blir precis lika rädd när jag ser den nu som när jag smög in på biografen i byhålan trots att jag var väldigt mycket yngre än 15. Då fick jag lära mig den hårda vägen varför det finns åldersgränser på biofilmer.

.

.

.

3. Cannibal Holocaust
(Regi: Ruggero Deodato)

Som att få en smäll rätt in i magen av en vältränad och arg knytnäve. Så kändes det. Och känns. Har man sett Cannibal Holocaust och drabbats av den är det nämligen inte en film man glömmer i första taget.

.

.

.

2. Rymdimperiet slår tillbaka
(Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back, Regi: Irvin Kershner)

Det här är filmen som under hela min uppväxt aldrig nådde över en 2:a men som härom året fick en REJÄL uppryckning i min kropp och själ då den golvade mig TOTALT. En sån SJUKT bra film! Heja Star Wars! Bästa filmen!

.

.

.

1.The Shining
(Regi: Stanley Kubrick)

Det här är en i princip helt felfri film. Mustig, mastig, fullt med osedvanligt begåvad scenografi, sådär så att varenda scen kan fotas av till en tavla. Det enda smolket i glädjebägaren heter Shelley Duvall men filmen är så pass bra att jag har överseende med hennes läbbiga ögon. Färgerna, musiken, paniken, den psykiskt sjuka Jack Nicholson, lille Danny, snöoväder, jättehotell. Alltså Stephen King-MUMS är vad det är!

.

.

Andra filmspanares 80-listor hittar du här:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Absurd Cinema
Filmfrommen
Flmr

Publicerat

THE SHINING

Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.

Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.

Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?

Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.

Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.

Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.

Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen  – och på vänster lillfinger.

 

Publicerat

Filmkrönika: När film blir verklighet

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag inte fattat att jag borde vara rädd när jag duschar bakom ett vitt duschdraperi.

Jag hade heller inte anat oråd när jag sitter i bilen och det ösregnar och jag befinner mig i mobiltäckningslöst land eller om en rostig gammal pick-up kör upp bakom mig så hade inte min första tanke varit att det är 1. en blodtörstig mutant 2. en massmördare vilken-som-helst med smutsiga snickarbyxor som vill krocka med flit, sätta en krok genom bålen och dra mig till sin bondgård långt utanför stan.

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv så hade jag kunnat bada i en insjö utan att höra John Williams Hajen-tema susa i öronen och jag hade kunnat spela volleyboll utan att tänka att det jag slår på kunde vara någons bästa vän vid namn Winston.

Om jag aldrig sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta i en hotellobby och lyssnat på en pianist utan att mentalt hamna vare sig i Casablanca eller i Tokyo. Jag hade kunnat se ett gult skinnställ utan att tänka på Uma Thurman och jag hade kunnat se snö falla sakta till marken utan att mentalt förflytta mig till nån scen ur Edward Scissorhands.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat åka bil längs småvägarna på Kauai, tittat på vattenfallen och gett fan i att vara så rädd för att en T-Rex skulle hoppa ut genom bladverket. Jag hade kunnat sitta i bilen någonstans i Sverige och tittat ut över barrskogsvyer utan att se Järnjätten torna upp sig i horisonten och jag hade kunnat se en liten kille med runda glasögon utan att undra om det är han eller hans mamma som gillar Harry Potter.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta på en sandstrand och tittat på solnedgången utan att se en jättevåg rulla in framför mig, jag hade kunnat se ett lunchande gäng kostymnissar utan att tänka på hur mycket coolare dom hade sett ut gåendes i slowmotion, jag hade kunnat se en liten knatte i trampbil utan att bokstäverna REDRUM uppenbarade sig och jag hade kunnat gå i en labyrint utan att känna mig jagad av en haltande Jack Nicholson.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat titta upp mot stjärnorna och inte funderat på vare sig Nostromo, ewoker eller om E.T kom hem nångång.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade sett en endaste film.
Undrar hur jag hade tänkt då.