Etikett: The Square

Publicerat

FILMÅRET 2017

Nu är det äntligen dags för mig att summera filmåret 2017. Vid en första anblick känns detta filmår lite konstigt då endast EN film har fått 5/5. Det är inte likt mig. Den filmen som fått full pott är dessutom svensk, inte med på denna lista och tituleras Borg. Men så kan det bli med årsbästalistor, det är filmerna som FASTNAT som hamnar på listan, filmerna som sätter sig både i magen och i hjärtat och inte nödvändigtvis filmerna som direkt efter tittningen känns totalt felfria.

Filmåret 2017  är också – för mig – otroligt jämt. Väldigt många filmer hamnade på starka 4:or och många av dom har hållit jättebra vid en omtitt. Nu kör vi! In i dimman och topp 10! Klicka på titlarna för att komma till recensionen.

Listan uppdaterad 220614: Logan åkte ut från listan.

.

.

10. Under the Tree
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

En isländsk liten pärla, det är precis vad Under the Tree är. Otrohet, grannosämja, husdjur, barnlängtan och en stor skopa svart humor! Se den om du får chansen! (Biopremiär 1 juni och recensionen publiceras 30 maj)

.

.

.

9. Brawl in Cell Block 99
Regi: S. Craig Zahler

Jag som normalt sett inte är ett fan av Vince Vaughn måste böja mitt huvud i vördnad för denna PRESTATION som han lyckas få till. Hans gestaltning av Bradley Thomas och uppvisning i nedtryckta aggressioner är smått magisk i mina ögon. IMDb-listan av castingen är också intressant då hans namn – pga listad i bokstavsordning – hamnar typ längst ner av alla som inte är topp-tre-namnen Jennifer Carpenter, Don Johnson och Udo Kier. Som om han hade en biroll! Det har han inte. Han är KUNG! Kung är han!

.

.

.

8. The Square
Regi: Ruben Östlund

Det blev ingen Oscar för Ruben Östlund den här gången men nånting säger mig att det här inte var hans sista chans. The Square är en såndär film som kanske är för smart för sitt eget bästa. Har man inte sett det tror man kanske den är svår. Sådär hyperintellektuell. Det är den inte. Det är en otroligt underhållande film och jag skulle säga att den är enkel att ta till sig. Kanske inte helt enkelt att förstå men det är en annan sak. Man behöver inte förstå allt.

.

.

.

7. Call Me By Your Name
Regi: Luca Guadagnino

Det här är alltså en film som har växt från en trea direkt efter tittningen till en fyra när jag skrev recensionen till….ja jag vete tusan, är det en femma? Hur som helst så är det en film som inte släpper taget om mig. Otroligt mysig stämning, man blir väldigt sugen på att åka på semester och att Timothée Chalamet blev Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll är inte konstigt alls. Däremot saknade jag en nominering för Armie Hammer som är MINST lika bra han. Och nittioårige James Ivory som fick en Oscar för manuset baserad på annan förlaga. Fine James!

.

.

.

6. The Disaster Artist
Regi: James Franco

Att göra en film om inspelningen av världens sämsta film The Room verkade till en början som en extremt knepig idé i mina öron men när ögonen fick sitt kapitulerade jag, helt. The Disaster Artist är en film som det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Så mycket hjärta, så mycket värme och så mycket kärlek till både filmkonsten och den där udda filuren Tommy Wiseau. James Franco både är och har gjort en mycket fin film!

.

.

.

5. The Shape of Water
Regi: Guillermo del Toro

Inte sedan Pans Labyrith har jag sett en vuxensaga på film som berört mig lika starkt som The Shape of Water. Det här är så udda och knepigt att jag inte kan bli annat än kär. En stum kvinna som inleder ett sexuellt förhållande med en amfibieman. Den meningen är allt jag behöver. Guillermo är hemma!

.

.

.

4. T2 Trainspotting
Regi: Danny Boyle

Det första filmen från 2017 som jag såg 2017 var denna. Uppföljaren till Trainspotting med hela originalcasten OCH Danny Boyle som regissör igen, det är klart förväntningarna var rätt höga men dom infriades – med råge! Soundtracket är helt fenomenalt och Danny Boyle visar återigen varför han är en av mina stora  regissörsfavoriter.

.

.

.

3. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Regi: Martin McDonagh

Det här är en såndär ”Film-Film” som många av oss filmentusiaster längtar efter att få se. Det är inte jätteofta dom dyker upp men när det händer är det underbart. Martin McDonagh har skrivit manus och regisserat en film som är hundraprocentig när det kommer till rätt personer framför och bakom kameran. Frances McDormand och Sam Rockwell fick varsin välförtjänt Oscar och jag längtar efter att se om den. Det har jag gjort sen jag såg den.

.

.

.

2. How to be a latin lover
Regi: Ken Marino

Maximo (Eugenio Derbez) tycker att det här med förvärvsarbete är överskattat, det går ju att få alla dyra prylar man vill ändå, det gäller bara att lägra RÄTT gammal tant. Det här är en jävla PÄRLA till film! En komedi så hysteriskt rolig att jag skrattade högt så jag grät alldeles ensam i soffan – och när filmen var slut spolade jag tillbaka och såg om vissa scener. Det här är topp-fem roligaste filmer jag sett i mitt liv! Eugenio Derbez, Salma Hayek, Kristen Bell, Rob Lowe och den OTROLIGE Raphael Alejandro som lille pojken Hugo, det är en helt magisk ensemble! Se filmen! Se den NU!

1. The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

Det här är en film som inte ska förklaras. Den kan inte förklaras. Den ska upplevas och antingen kan man ta den till sig eller så kan man det inte. Jag blev helt hänförd av den. Tyckte den var sjukt obehaglig samtidigt som den är intressant, konstig och jättesnygg. Colin Farrell, Barry Keoghan och Nicole Kidman är storslagna. Underbar film det här! Jättekonstig men underbar!

.

Bubblare: Måste gitt, De bedragna, The Florida Project, The Big Sick, Kong: Skull Island och Borg.

.

.

Andra filmbloggare som listat sina 2017-favoriter är:
Filmfrommen
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Viktor Fredriksson
Flmr

Publicerat

Fredagsfemman #312

5. Grattis Ruben!

Det blev ingen Guldbagge för Bästa film till Ruben Östlund och hans The Square men det blev en Oscarsnominering för Bästa utländska film. Och filmen som ”snodde” honom på en Golden Globe blev inte ens nominerad (Utan nåd). Men….hur är det ens möjligt att han inte fick en Guldbagge för Bästa film? Jag. Kan. Inte. Förstå.

.

.

.

4. Grattis Hoyte!

Sällan har väl en oscarsnominering varit lika given som Hoyte van Hoytemas var i år, nominerad för bästa foto i filmen Dunkirk? Och sällan har väl kategorin Cinematography varit starkare?  Roger Deakins för Blade Runner 2049, Bruno Delbonnel för Darkest Hour, Rachel Morrison för Mudbound, Dan Lautsen för The shape of water – och så Hoyte. Oscarsnatten kommer bli sjukt spännande!!

.

.

.

3. En lektion i konsten att vara totalt närvarande

Jag är inget stort fan av pratshowen Skavlan (längre) men klickade av en slump igång avsnittet som gick förra veckan. Kristofer Hivju var gäst (bland annat) och det gick inte att sluta titta. Den närvaron han utstrålar borde vara en målbild för alla människor att uppnå även om vi alla kan enas om att väldigt få skulle lyckas. Men han är liksom DÄR, han är DÄR HELA TIDEN, han bjuder på sig själv, han lyssnar på andra och han har VAKNA ögon. Det känns lyxigt att få vara med om det. Titta får du se (klicka här). Han är med redan från början.

.

.

.

2. Bonusfamiljen 2!

På måndag! På SVT! Andra säsongen av Bonusfamiljen drar igång och jag som har sett hela kan absolut gå i god för att om du gillade första säsongen kommer du INTE bli besviken på den andra. Det värsta är när den är slut. Å andra sidan, nu kan jag ju börja om igen. Satan vad mysigt! Värsta bästa svenska serien – sedan Våra vänners liv!

.

.

.

1. Tom Selleck fyller 72 år på måndag!

Fan. Jag har betydligt värre åldersnojja när det gäller andra än mig själv. Men på måndag är det inte bara Bonusfamiljen som kommer tillbaka, det är också dags för Tom Selleck att blåsa ut 72 LJUS PÅ TÅRTAN!!! Vad säger man? Grattis Tom! Grattis till 72 år och The Most Faboulus Mustasche in the Universe!

Publicerat

THE SQUARE

Den har redan funnits ett tag i Värnamo, rutan. Rutan som är avgränsad av gatsten på Flanaden i Värnamo är tänkt som en fredad zon där total tillåt ska råda. I rutan ska du kunna ställa dig om du behöver hjälp och förbipasserande har då nå slags skyldighet att hjälpa till. Du ska kunna ställa din väska där, din mobil, plånbok eller något annat och sakerna ska få vara ifred.

Det coolaste med rutan är att den verkar fungera. Det har redan dykt upp syskon-rutor i två norska städer, Grimstad och Vestfossen och det skulle förvåna mig om det inte kommer poppa upp rutor både här och där efter Ruben Östlunds framgångar med The Square. För visst måste man säga att Östlunds film ÄR en framgång även om den i publiksiffror aldrig kommer nå upp i vare sig blockbusternivå eller Oves siffror. En guldpalmsvinst i Cannes ledde till att filmen blev utvald till Sveriges Oscarsbidrag och vad JAG än tycker om filmen så har jag svårt att tro att Oscarsjuryn kommer kunna ta den till sig på det sätt som filmen kräver och behöver. Toni Erdmann-filmen hade samma ”problem” förra året, ”problemet” med att filmerna är alldeles för långa för amerikaner som inte är vana att läsa undertexter. Är det värsta fördomen jag skriver nu? Ja kanske. Men jag tror tyvärr den är sann.

The Square är två timmar och tjugotvå minuter lång men jag hade gärna sett sextio minuter till. Lätt. Det var länge sedan jag var så intelligent underhållen i en biosalong och det var en härlig känsla. Hjärnan jobbade på högvarv. Jag TÄNKTE under filmens gång, jag MOTTOG inte bara rörlig bild framför ögonen, det jag såg tog sin in i hjärnan och jag märkte att jag analyserade filmens manus i realtid. Eller försökte i alla fall. Jag skrattade också en massa, jag och övriga kvinns i salongen, det var ibland som att vi alla fastnade i en fniss-loop och till slut skrattade med och åt varandra snarare än åt filmen.

Det känns som att varenda scen är skriven och gjord för att se om biopubliken reagerar unisont på det som sker på duken. Det hade inte förvånat mig om kameror varit riktade mot biofåtöljerna och att reaktionerna i sig sedan hade kunnat samlats ihop till en egen tes, till beteendebevis, till en egen film? För vi skrattar inte enbart, vi vrider på oss som ångestfyllda snokar också, vi skäms, vi upprörs, vi förundras och räds och jag skriver vi för att det var verkligen vi. Jag tittade mig omkring flera flera gånger, jag hade full koll på min dotter i ögonvrån till höger  (hon som trodde – och var rädd för – att det var en actionfilm vi skulle se), på den gamla tanten till vänster, på männen framför och vi alla reagerade likadant. Ruben Östlund är duktig på det, han är duktig på psykologi, på gruppdynamik, på att sätta fingret på sånt som vid första anblicken är vanligheter och vardag men om man skrapar lite och/eller låter kameran rulla en stund till så blir det en twist, mänskligt beteende är verkligen spännande.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Den både roar och oroar mig. Det känns fint. Att en film som The Square finns och görs är fantastiskt, det är unikt och häftigt på alla sätt som finns. Bra jobbat Ruben!

Publicerat

Fredagsfemman # 290

5. Blind-gnäll

I filmen Blind (2017) spelar Alec Baldwin en man som blivit blind efter en bilkrasch och nu har en handikapporganisation i USA gått ut och gnällt på detta, att det är lika illa att en seende spelar en blind (som gör en ”crip-face”) som att en vit spelar svart (gör en ”black-face”). Varför kunde inte en blind skådespelare få den rollen? I Variety kan du läsa mer om detta ”kontroversiella” val av skådespelare. För egen del vill jag bara skrika LÄGG AV! Handlar inte yrket skådespeleri om att kunna sätta sig in i och förmedla en annan persons liv? Om man ska dra detta till sin spets så kan inga vackra skådespelare spela ”average joes”, inga gående spela rullstorsburna (hej Lieutenant Dan!), inga friska spela sjuka, inga sjuka spela friska och så vidare in absurdum stjärnstopp. Finns det inte lite FÖR mycket att gnälla på nuförtiden eller är det jag som är för snäv i tanken för att kunna se Alec Baldwin-problemet?

.

.

.

4. Följetongen med Veckans Matiné på SF

Det är inte superlätt att få information från SF gällande deras egna kampanjer. Förra veckan skrev jag om Veckans Matiné och den stora reklamskylten gällande detta som jag sett på Filmstaden Söder i Stockholm. Jag tweetade SF och efter många om och men fick jag svar. Svaret löd att jag skulle förflytta frågan till direktmeddelande på Facebook istället för det behövdes mer utrymme för att kunna svara. Sagt och gjort, klart jag gör det dom ber om och här är svaret jag fick: ”Tyvärr så har vi provlem med att publicera information om matiné-priset på hemsidan. Men det som gäller på just FS Söder så gäller erbjudandet på fredag kl 13-15 och söndag från öppning till kl 15:00. Priset är 85 kr och gäller för en utvald film per vecka, alltid en så kallad familjefilm och filmen är från den aktuella repertoaren. Återkom om du har fler frågor!”
Jättebra svar. Utförligt. Mitt svar tillbaka känns dock rätt rimligt. ”Tack för svaret. Som sagt, idén är toppen och jag tror säkert många skulle nappa på det MEN hur vet man vilken film det gäller om det inte står på hemsidan eller i appen? Måste man fråga i kassan på bion?” Något svar på detta har jag i skrivande stund inte fått. Återkommer säkerligen i frågan.

.

.

.

3. Vilken svensk kanal/streamingtjänst köper in Mr Mercedes?

När David E. Kelley skapar en TV-serie av Stephen Kings bok Mr Mercedes och castar Kelly Lynch och min skäggige mys-gubbe-favvo Brendan Gleeson  (hej Calvary, båda två!!) och serien går för fulla muggar i USA så undrar jag såklart när den kommer hit?? Jag vill se den NU! Kom igen alla streamingtjänster som vill ha våra pengar, nu har ni världens chans att stå på plus för evigt!

.

.

.

2.  Game of Thrones säsong 7

Bästa säsongen hittills? Bland de bästa i alla fall säger jag! Alla dessa timmar av avsnitt där det inte hänt så mycket har varit mödan värt. Ett avsnitt kvar innan jag sammanfattar det hela i ord ordentligt här på bloggen men hittills måste jag säga: STÅPÄLS!!!

.

.

.

1. Ruben Östlund

Med tanke på mediahajpen kring The Square är det ett måste att tjonga upp Ruben Östlund högst på veckans lista. Strax efter lunch idag är det min tur att se filmen och en recension kommer självklart både här och i podden. För egen del är det inte snacket kring filmen i sig som får mig att vilja se den, inte heller Guldpalmen som han fick och inte gorillan, att jag vill se – och ser fram emot – The Square beror på att Ruben Östlund är skaparen bakom en av dom bästa filmerna i svensk filmhistoria. Så vad han är gör så vet jag att han kan och även om jag inte alltid förtjusas till max av hans filmer så är dom alltid intressanta. Och lyssna gärna på hans sommarprat. Speciellt om du är filmintresserad. Extremt spännande frågeställningar han sätter fingret på. Så Heja Ruben säger jag.

 

Publicerat

Fredagsfemman #278

5. Sing-along!

Det är visserligen över en vecka tills Sound of Music visas som sing-along-visning på Bio Rio men jag skulle ändå vilja slå ett slag både för just detta OCH som sing-along-bio som företeelse överlag. Det borde ju gå att köra maaaaaaassor med filmer som sing-along, inte bara Grease, Sound of music och Frost, typ. Varför inte La la land? Varför inte Skönheten och odjuret (den tecknade alltså)? Cry-baby?

.

.

.

4. *insert valfri häcklande svordom*

Det är intressant att SF lägger ner en jäkla massa tid och pengar på att göra om en undermålig hemsida och det enda dom lyckas med är att göra den ÄNNU SÄMRE. Hur är det ens möjligt??

.

.

.

3. Nu ska vi se om Wonder Woman duger

Idag har ännu en seriehjältefilm premiär och denna gång är det Wonder Woman i Gal Gadots skepnad som ska skölja över landets alla stora biografer. I många många år har det gnällts över att superhjältar är en sån manlig företeelse, det är män i alla huvudroller, det är manliga regissörer och det är i procentuellt sett mest män i biosalongen. Hur blir det nu? Kommer Wonder Woman att duga för alla som vill se mer kvinnor på film? Med en kvinna som hjälte, en kvinnlig regissör, flera stora kvinnliga biroller, nu finns det liksom ingenting att klaga över längre. Eller gör det det?

.

.

.

2. Grattis Ruben!

Inte sedan 1951 har en svensk film vunnit Guldpalmen i Cannes men NU, i år, stod stjärnorna rätt på himlen. Ruben Östlund vann med sin film The Square och det är verkligen jätteroligt! Vi får vänta till 24 augusti innan vi kan se den på bio men man får hoppas och tro att filmen är värd att vänta på.

.

.

.

1. David Lynchs hjärna

Ja…det finns inget annat man kan göra än att tjonga upp gubben Lynch på första plats. Twin Peaks – The Return, allså. Vilken grej, vilken ride! Vilken planet kommer han ifrån? Vad drömmer han om på nätterna? Hur lyckas han få så många att hamna i trans samtidigt  – återigen – med Twin Peaks? Visserligen är det bara fyra avsnitt släppta såhär långt men ändå, det är mästerligt om du frågar mig!