Etikett: The theory of everything

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA ORIGINALMUSIK

The Grand Budapest Hotel – Alexandre Desplat
Alexandre Desplat har varit Oscarsnominerad åtta gånger i denna kategori, varav två gånger i år. Han har hittills aldrig vunnit men i år har han alltså 40% chans att ta hem vinsten. Bättre odds än så kan han knappast få.
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
The Imitation Game – Alexandre Desplat
Som sagt, det borde vara en lågoddsare att Desplat kniper en Oscar i år men man kan aldrig vara säker. Han har varit nominerad för originalmusiken i The Queen, The Fantastic Mr Fox, Benjamin Button, The King´s speech, Argo och Philomena men som sagt aldrig vunnit.
Här finns musiken.
.
,
,
.
.
Interstellar – Hans Zimmer
Rain Man, Lejonkungen, The Preacher´s Wife, Livet från den ljusa sidan, Den tunna röda linjen, Prinsen av Egypten, Gladiator, Sherlock Holmes, Inception och Interstellar. Hans Zimmer har varit nominerad nio gånger i denna kategori och vunnit en (Lejonkungen).  Enligt IMDb står han som kompositör till filmmusiken i 167 filmer vilket är så imponerande att man baxnar och i år tycker jag att han överglänst till och med sig själv.
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
Mr. Turner – Gary Yershon
Mr Turner är den tredje filmen av Mike Leigh där Gary Yershon komponerat musiken. Happy-Go-Lucky och Medan åren går är dom andra två. Det är första gången han är Oscarsnominerad.
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
The Theory of Everything – Jóhann Jóhannsson
Det här är Jóhann Jóhannssons första oscarsnominering men jag kan lova att det inte blir den sista. Han gjorde musiken till Denis Villeneuves film Prisoners och kommer göra det till hans nya film Sicario men efter The Theory of Everything kommer han få börja käka Losec, det kommer bli mycket jobb för den här islänningen för han är banne mig magisk. Att lyssna på detta soundtrack i hörlurar är som att springa på en sommaräng i perfekt värme och luftfuktighet utan rädsla för ormar och småkryp. Kanske med en ljus klänning som inte blir smutsig (ser Laura Ingalls framför mig nu i introt till Lilla huset på prärien. DET var inte meningen).
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
Den här kategorin är ingen lek i år. Det är nästan skrattretande så stark den är, jag kan inte minnas att jag någonsin känt så för denna kategori förut. Fyra av soundtracken har gått väldigt varma hos mig och anledningen till att den femte inte gjort det beror troligtvis på att jag inte sett filmen.
.
Men även om jag inte sett Mr Turner så hade jag gärna bytt ut Yershon mot Jeff Grace som jag tycker förtjänar en nominering för musiken till Cold in July. Här kan du lyssna på det soundtracket.
.
Men trots att det är ett starkt startfält så har jag en soooooolklar personlig favorit till vinsten: Hans Zimmer för Interstellar. Jag är ledsen Monsieur Desplat, det är inte ditt år i år heller.
.
.
Idag skriver Movies-Noir en sammanfattning av dom nominerade.
.
.
Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Marion Cotillard — Två dagar, en natt
.
En panikslagen arbetslös belgisk kvinna knackar dörr för att få sina arbetskamrater av avstå årsbonusen och därmed själv på chansen att behålla sitt själv. Marion Cotillards närvaro är alltid ett mervärde för en film och så även här. Men det räcker inte.
.
.
.
Felicity Jones — The Theory of Everything
.
När det görs en påkostad biopic om en av världens ballaste personligheter, Stephen Hawking, görs den med frun Janes biografi som grund och med frun Jane i centrum. Felicity Jones gör sin roll bra men jag retar mig på att hon inte åldras i filmen. Bra är helt enkelt inte nog när en Oscarsstatyett finns inom räckhåll.
.
–
.
Julianne Moore — Still Alice
.
Still Alice handlar om Alice Howland, en lingvistikprofessor som drabbas av Altzheimer. Det är – kors i taket – ingen biopic. Julianne Moore har alltså fått en Oscarsnominering för att hon gestaltar en sjuk person som inte funnits i verkligheten vilket är en bedrift i sig. Att hon dessutom är LYSANDE i den här filmen är föga förvånande men inte desto mindre härligt att se. Julianne Moore är i mina ögon en av världens modigaste skådespelare.
.
.
.
Rosamund Pike — Gone Girl
.
Okej, nu ska jag vara snäll. Rosamund Pike är inte det sämsta med Gone Girl men hon är heller inte så outstanding att hon förtjänar en Oscarsnominering. Nej, herregud, nej.
.
.
.
Reese Witherspoon — Wild
.
Till skillnad mot fröken Pike här ovan är Reese Witherspoon det bästa med Wild. Hon är det ENDA med Wild. Hon ÄR Wild. Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed i filmen som är baserad på Cheryl Strayeds memoarer. En biopic alltså. Wohoooo så UNIKT i detta sammanhang.
.
.
.
.
I det här gänget finns det – som jag ser det – två supertotalt jättevärda vinnare: Julianne Moore och Reese Witherspoon. Trots att jag inte tycker att alla nominerade verkligen borde vara där kan jag inte – hur mycket jag än klurar – hitta någon mer värdig kombatant. Jennifer Aniston för filmen Cake skulle kunna vara en, Essie Davis för The Babadook en annan men jag vet inte… det STÖR MIG att det inte finns fler kvinnliga – intressanta – huvudroller bra nog för att Oscarsnomineras.
.
Movies-Noirs tankar om denna kategori kan du läsa här. Imorgon kl 18 skriver jag om nomineringarna för Bästa regi.
.
.
Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Steve Carell — Foxcatcher
.
Att ha huvudrollen i en biopic, vara sminkad (ibland) intill oigenkännlighet och samtidigt vara porträttlik den verkliga person skådespelaren är satt att gestalta, det känns som den ultimata formeln om man suktar efter en Oscarsnominering. Att komikern Steve Carell skulle kunna komma i närheten av en Oscarsstatyett förvånar kanske många men samma sekund som han fick rollen som brottningsentusiasten och multimiljonären John E. du Pont borde man ha fattat att denna nominering är en lågoddsare. Men en lösnäsa gör ingen vinst, det är sen gammalt.
.
.
.
Bradley Cooper — American Sniper
.
Förra året var Bradley Cooper Oscarsnominerad för sin roll i den mediokra filmen American Hustle. Han var betydligt bättre än filmen. I år är han nominerad för den tveksamma filmen American Sniper. Ännu en biopic såklart och Bradley har gått upp en hel del kilon i vikt för att fixa rollen som supersnipern Chris Kyle. Han är betydligt bättre än filmen. Anar jag en Bradley-trend här?
.
.
.
Benedict Cumberbatch – The Imitation Game
.
Alan Turing var en hjälte, därom finns ingen tveksamhet. Att det bör göras en biopic om honom är en självklarhet. Att han förtjänar att porträtteras av en skådespelare av Benedict Cumberbatch kaliber är givet. Benedict gör Turing rättvisa med nån form av mun-läpp-protes och allt. Synd bara att filmen inte blev mer helgjuten.
.
.
.
Michael Keaton — Birdman
.
Michael Keaton är ett undantag i årets nomineringsfält. Han är den ende som inte spelar någon annan, någon verklig person, samtidigt är han kanske den verkligaste av dom alla eftersom  det känns som att han spelar….sig själv. Birdman känns som en roll skriven för den gamle Batman himself och det är klart att Keaton gör det bra. Han gör det jättebra.
.
.
.
Eddie Redmayne — The Theory of Everything
.
Vid en snabb genombläddring i hjärnan av kända människor intressanta nog att göra en biopic om kommer Stephen Hakwing lätt hamna på topp-tio. Om samma genombläddring istället handlar om vilka biopicroller som skulle vara absolut svårast att spela skulle Stephen Hakwing hamna på topp-tre, kanske till och med på första plats. Därför är det lätt att se vilket otroligt arbete Eddie Redmayne gör i den här filmen. Han får mig att stundtals glömma att han är Eddie Redmayne, till och med det.
.
.
.

Det är ett OVANLIGT starkt år för manliga huvudroller. Dessa fem män förtjänar verkligen sina nomineringar men jag tycker samtidigt att FYRA män, fyra extraordinära skådespelarprestationer, är oförtjänt bortglömda i år. Jake Gyllenhaal som Lou Bloom i Nightcrawler, Matthew McConaughey som Cooper i Interstellar, Robert Downey Jr som Hank Palmer i The Judge och Brendan Gleeson som Father James i Calvary. Hade någon av dessa filmer varit biopics hade denna kategori sett helt annorlunda ut i år.

Vem kommer vinna på söndag natt då? Michael Keaton, jag är hundra procent säker på det. Visst skulle jag gärna se både Steve, Bradley och Benedict vinna en Oscar men jag är övertygad om att dom inte kommer göra det i år, det är fel filmer. Eddie är underdoggen, den ende som kan ge Keaton en match, men jag tror han är chanslös. Det här är Keatons år.

Movies-Noirs tankar om årets manliga huvudroller hittar du här. Imorgon kl 18 presenteras Årets kvinnliga huvudroll.
.
.
Publicerat

THE THEORY OF EVERYTHING

Stephen Hawking känns som ett man som dom allra flesta av oss känner till. En skinntorr glasögonprydd rullstolsburen liten varelse som kommunicerar genom en röstmaskin är kanske det man ser framför sig och ja, det stämmer. Stephen Hawking fick ALS som ung och gavs endast några månader kvar i livet, nu är han 72 år och har överbevisat läkarnas kolsvarta framtidsutsikter många gånger om.

På nåt sätt är Stephen Hawking även det ultimata beviset för att en människas insida och utsida inte nödvändigtvis behöver harmoniera för att bli bra. Den där hjärnan alltså! Han – ensam – har kommit på grejer hela forskarlag inte skulle komma i närheten av på månadslånga brainstormingskonferenser.

Filmen The theory of everything fokuserar på kärlekshistorien mellan Stephen och Jane, kvinnan som kom att bli hans fru under många många år. Eddie Redmayne är Stephen, ett skådespelarval som skavde i mig under filmens första kvart men som sen kändes så naturligt att jag ibland glömde att det var en film jag såg. Felicity Jones spelar Jane och hon går verkligen från klarhet till klarhet med hela sin superbrittiska uppenbarelse. Mitt enda lilla problem med henne är när hon ska spela äldre, hon har ett ansikte som ser ut som en oförstörd fjortonåring och det krockar lite för mig.

Boats-filmer (based on a true story) kan ofta vara lite kluriga. När dom är som bäst får man en helt ny inblick i en annan människas liv och jag blir känslomässigt helt sönderrockad. I sämre stunder blir filmerna ett visserligen intressant men ändå ett litet jaha. Jag har svårt att avfärda någon boats som ren skräp då det alltid finns nåt att ta till sig av i en annan människas levnadsöde, man kan se det som en filmisk historialektion, som att gå i skolan en stund. The theory of everything är just precis så, en lektion i mänsklighet som kan lära oss alla en hel del men som film når den inte ända in i mig. Det finns egentligen ingenting att klaga på, filmen är flawless och ett jaha. Komplex, precis som Herr Hawking himself.