FILMÅRET 1982

1982 var jag tio år och hade ett rätt bra liv. Åt böcker till frukost, lunch och middag, lyssnade på Depeche Mode, älskade skolan och började gå sådär på riktigt på bio. Man kan kanske säga att inte mycket har hänt på dessa 34 år, varken med mig eller min filmsmak. Kolla bara på listan.

 

10. En officer och gentleman
(Regi: Taylor Hackford)

Fanns det något vackrare filmpar 1982 än Richard Gere och Debra Winger? Skulle inte tro det. Uniformsromantik när den är som bäst!

.

.

.

9. Cat people
(Regi: Paul Schrader)

David Bowies musik, suggestiva scener, konstig incestuös historia och fyrfota djur.

.

.

.

8. En midsommarnatts sexkomedi
(A Midsummer Night´s Sex Comedy, Regi: Woody Allen)

Woody Allen hade med all säkerhet sett Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende (från 1955) när han skrev manuset till den här filmen. Kanske är det lite Shakespeare inblandad också, han har ändå skrivit En midsommarnattsdröm. Men hur det än ligger till med inspirationskällor så är det här Mia Farrows första Woody Allen-film och det är en riktigt mysig och rolig film tycker jag. Läge för omtitt dessutom då jag inte skrivit om den med inkluderad risk att den inte håller och därmed åker ur listan. Vi får se.

.

.

.

7. Garp och hans värld
(Regi: George Roy Hill)

Under 80-talet hade jag fyra litterära män som tryggt höll mig i varsin hand och ledde mig genom livet (neeeeeej, jag har inte fyra händer men dom fick väl dela på mina två tänker jag). Författarna var Stephen King, Fjodor Dostojevskij, Jonas Gardell och John Irving. John Irvings böcker blev ofta filmatiserade på den tiden och Garp och hans värld var en riktig höjdarbok som blev en riktig höjdarfilm med Robin Williams i huvudrollen som T.S Garp himself.

.

.

.

6. Rocky III
(Regi: Sylvester Stallone)

Nej, det här är långt ifrån en av dom bästa Rocky-filmerna men den har en given plats på listan ändå. Because he´s worth it!

.

.

.

5. Den enfaldige mördaren
(Regi: Hans Alfredson)

En svensk klassiker, så jobbig att se att jag drar mig för det men varje gång är det värt det. Stellan Skarsgård snackar obegriplig skånska men är så hjärtskärande som Sven i denna ytterst välskrivna historia som är baserad på Hans Alfredsons roman och han har även skrivit filmmanuset själv. Se den om du inte redan gjort det. Otroligt bra film!

.

.

.

4. E.T
(Regi: Steven Spielberg)

Min morfar gjorde en E.T i sten till mig när jag tjatade om en E.T-docka men min mamma vägrade köpa en. Morfar gjorde allt i sten så det var inget statement att just min E.T tillverkades av småsten och plastic padding. Den här filmen tog fan kol på mig när jag såg den på bio som tioåring. Så djävulusisk fin och sorglig.

.

.

.

3. Fanny och Alexander
(Regi: Ingmar Bergman)

Om De enfaldige mördaren är en svensk klassiker så kommer det en till här. Fanny och Alexander är en SJUKT bra film, det är perfektion in i minsta detalj och även om den är lång som en regnig måndag (som min kollega Daniel skulle ha uttryckt det) så är den SÅ sevärd om man tar sig tiden. Och det gör man. Eller hur?

.

.

.

 

2. The thing
(Regi: John Carpenter)

Snön, musiken, Kurt Russell, spänningen, effekterna, John Carpenter. Se gärna uppföljaren-som-inte-är-en-remake-trots-att-den-heter-samma-sak direkt efter.

.

.

.

1. First Blood
(Regi: Ted Kotcheff)

Här är den. Filmen. Filmen som fick mig att förstå storheten med både Sylvester Stallone och filmtittande i sig. Det finns nästan inga filmer som är bättre än First Blood, inte någonsin, inte genom tiderna, typ nästan aldrig. Jag älskar den här filmen. Så var det då och så är det nu. Gammal filmkärlek rostar aldrig.

 

Idag listar mina filmbloggarkompisar också sina favoriter från 1982. Här är deras listor:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011