Etikett: The Velvet Café

Publicerat

Fredagsfemman # 82 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. Sommarvädret i Malmö.

Det behövdes inga jackor, inga tjocka tröjor och inga paraplyn, Malmö visade sig från sin alldeles bästa sida när jag och Filmspanarna var på besök nu i veckan. Det kändes som att vara utomlands när uteserveringarna var fulla sent på vardagskvällarna och dom kulörta lyktorna lyste upp Lilla Torg. Jag hade kunnat stanna på C More´s mingelparty i tisdags fram till småtimmarna om jag inte haft vetskapen om morgondagens filmtittarschema i bakhuvudet. Det gäller att orka. Att samla energi. Att vara pigg och hålla sig vaken även om man inte hinner äta annat än kaffe och bjuddammsugare mellan filmerna. Det är en konst i sig.

 

4. Det jag minns bäst är tjejerna.

Malmö Filmdagar innebär många filmer på få dagar och det kan ibland vara svårt att ställa om hjärnan mellan filmerna, speciellt om man sett ett tungt och dystert drama. Men när jag försöker hitta nån form av röd tråd i minnesbanken, det som imponerat mest på mig, så blir det tjejerna. Edda Magnason som Monica Zetterlund, Alicia Vikander i Hotell, Naomi Watts som spelar Lady Di i filmen Diana, Ida Engvoll i Mig äger ingen som är så otroligt lik en ung Helena Bergström, Octavia Spencers ögon i Fruitvale Station, Julie Delpys franska uppenbarelse i Before Midnight och Scarlett Johanson och Julianne Moore i Don Jon. Kvinnor kan. Så jävla mycket.

 

3. Konsten att podda med ett fyllo.

Efter att ha sett avslutningsfilmen spelade Johan och Erik från Har du inte sett den-podden in ett avsnitt med mig och Jessica från The Velvet Café som gäster. Vi spelade in utomhus, i en park, sittandes på en gräsmatta och bara några minuter in i programmet fick vi närgånget besök av en mycket överförfriskad man. Det satte sina spår på inspelningen men gav oss ett gott skratt och ännu ett knasigt minne från dessa dagar. Poddavsnittet kan du höra här.

 

2. Den allra bästa filmen var svensk!

Jag såg Monica Z, Rush, Fruitvale Station, Hotell, I lodjurets timma, Don Jon, The Summit, Before Midnight, Diana och Mig äger ingen och den bästa filmen av dessa var solklart Hotell. Den 4:e oktober har den biopremiär och min recension kommer den 3:e. Men boka in ett biobesök första helgen i oktober. Bara ett tips liksom.

 

 

1. Den obeskrivligt lyxiga filmbubblan.

Att ha semester, resa bort, få vara tillsammans med sina vänner och göra det roligaste som finns från tidig morgon till sen kväll är en sån obeskrivlig LYX att den knappt går att beskriva. Jag hade så mysigt i Malmö att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det och jag vill mer än gärna åka tillbaka nästa år igen. Tack till SFI för att vi fick åka, tack till Malmö, tack till alla roliga/konstiga/snälla/snarkande människor jag pratade med och tack till mina filmspanarvänner som gjorde dessa dagar så himla fina och minnevärda. Ni är typ bäst!

Publicerat

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.