Meg Ryan, Debra Messing, Jada Pinkett Smith, Bette Midler, Candice Bergen, Eva Mendes, Carrie Fisher OCH Annette Bening i en och samma film – hallåååå, en kvinnlig line-up likt denna har (väl?) inte skådats sen Blommor av stål 1989.
Jag önskar att jag kunde stämma upp i fyra snabba HURRA och känna en villkorslös stolhet över en riktig häftig ”tjejfilm” men jag kan inte. Det går inte. Det är emot allt jag gillar och står för.
1. Meg Ryan har förstorat läpparna så munnen tar upp lika många procent av ansiktet som den gör på Jack Nicholsons version av Jokern. OCH hon har inte kort hår utan korkskruvspermanentat långt hår a la Christine Meltzer.
2.”Jag shoppar. Jag förtjänar det.” Världens kanske dummaste replik någonsin. OCH det tog bara tre minuter av filmen innan jag hör den första gången.
3. Yta, yta, yta. Denna förbannade perfekta ytan överallt.
Men precis som allt överdrivet vackert i verkliga livet har sprickor (om än små) så krackelerar även The women i kanterna ibland och då, DÅ blir det faktiskt rätt bra. Jisses, det kryllar ju av begåvning här, vackra duktiga prisade kvinnor som jag hoppas och tror gör sitt yttersta även med ett manus som känns som en underkänd uppsats från en prepubertal barbie-teenie som handlar om vad hon tror vuxna kvinnor är, gör, ser ut och pratar om.
Det finns ett knep med filmen som jag verkligen gillar. Trots att män givetvis är det största samtalsämnet, männen är pappor till barn och äkta män till kvinnorna i filmen så visas inte ett enda manligt fejs. Inte ett enda och det är snyggt jobbat tycker jag.
Annette Bening är givetvis lysande, liksom Jada Pinkett Smith som hårdhudad frispråkig flata. Meg Ryan pendlar mellan hysterisk komedienne och sönderopererad loser.
The women är som medelålders Spice girls med celluliter och tonvis av foundation. Den börjar på brutalt minus men jobbar sig uppåt och eftersmaken är faktiskt rätt god. Det är ingen Tip top men heller ingen Päronsplit.
Jag tycker Päronsplit är världens äckligaste glass.
Filmen hittar du här.
