Etikett: Theodore Melfi

Publicerat

DOLDA TILLGÅNGAR

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

Publicerat

ST. VINCENT

Det är natt. Det regnar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sova för hjärnan är inte trött.

Jag tänker på all oro som finns här i världen. Alltså inte befogad oro utan den där andra typen, den konstruerade känslan av att inte riktigt duga om man inte är ”som alla andra”.

Jag tänker på den där auran av ängslighet som är självlysande runt så många människor. Alla som tror att rätt märke på kläderna har någon betydelse. Alla som tror att den som har dyrast kök vinner. Alla som tycker att det är värt att bråka med sin partner om väggarna ska målas i bruten vit eller tonad vit. Alla som köper bil av rätt märke och prisklass, rätt i betydelsen ”den kommer impa på grannen”. Alla som tar dyra lån för att kunna åka till Thailand och sen får betala tvåveckorssemestern i tio år. Varför är allt sånt viktigt? Vem har bestämt det?

Mitt jobb handlar om ytor. Att väggar, tak och golv ska bli så fina som möjligt. Jag hjälper människor att få det snyggt hemma. Alltså snyggt i deras ögon, inte mina. Så är det, egentligen, ändå får jag dagligen frågor som: ”Vad tycker du? Är det här bra? Kan jag ha den här tapeten? Vad skulle du göra, vad skulle du välja?” När jag får frågan svarar jag. Såklart. Det är mitt jobb att säga vad jag tycker. Ändå tycker jag motfrågorna är mest intressanta. ”Vad tycker DU? Vad gillar DU? Hur vill DU att det ska se ut i DITT hem, vad gör DIG glad?”

Många svarar att dom inte har någon aning. Det tror jag inte på. Jag tror alla vet hur dom vill ha det men dom vågar inte lita på sin egen smak eller på sig själva för den delen. Jag tror det är ängsligheten som tagit över. Den onödiga jävla ängsligheten. Likriktningen. Kan jag verkligen tycka såhär? Vara såhär? Se ut såhär? Måste det köpas danska designlampor och elefantkuddar från Svenskt tenn? Kläder som tonåriga modebloggare visar upp, är dom verkligen bekväma? Alex Schulman bär plötsligt hatt, hur trendigt kommer inte det att bli nu? Avicii kör Volvo. Skitisamma om vi inte tror på att han gör det i verkligheten, nya Volvon kommer bli en ”måstepryl” i vissa kretsar. En maskot, typ. En jättedyr maskot.

Själv vill jag bara gå omkring med en skärbrännare och elda upp auror. Jag är trött på ytor, i alla fall på ytor som inte är genuint personliga. Jag skulle vilja skala av alla ängsliga auror och se människor sådär som dom är på riktigt. Kärnorna av alla. Själarna om man så vill. Jag tror nämligen att vi är himla lika varandra utan dessa auror, mycket mer lika än med (fast dom flesta verkar tro tvärtom).

Om du tänker tanken ”vad kommer vara mina nära och käras starkaste minne av mig när jag är död?”, hur känns det då? Känns det som att värstinggrillen, golfklubborna, filmsamligen, Hollistertröjorna, senaste mobilen eller Guccitapeten i sovrummet kommer vara svaren du vill höra eller skulle du möjligtvis vilja höra något annat? Känns det kanske som att vetskapen om att du har nära och kära är alldeles nog?

Det regnar. Blöta droppar slår hårt mot fönstret. Det är natt. Det känns som om alla sover utom jag. När en film får mig att inte vilja sova utan bara tänka då är det en bra film jag sett. St. Vincent är en väldigt bra film. Den är så bra att den får en plats på min lista över 2014-års bästa filmer. SÅ bra är den. Bill Murray är bättre här än i Lost in translation. Melissa McCarthy är inte ”bara” rolig. Jaeden Lieberher är en barnskådis som inte behöver skämmas det allra minsta och Naomi Watts är en östeuropeisk prostituerad. Det känns lite ”inne” i filmvärlden att bryta på ryska just nu.

St. Vincent får mig att vilja bli den bästa människan jag kan vara. Den får mig att fundera över vad mina närmaste kommer minnas av mig när jag inte längre går runt här på jorden i mina kängor och ser ut som ett frågetecken när jag försöker förstå livet omkring mig eller skriver flummiga på tok för långa blogginlägg som inte handlar om ett jävla dugg egentligen.

Men….alltså….St. Vincent ger mig inte dödsångest eller så, det är inte på den nivån alls. Filmen får mig bara att tänka lite mer än vanligt – och sova lite mindre. Det är ett mycket bra betyg och det är ett ynka litet nedkört staket ifrån full pott!