Etikett: This is 40

Publicerat

THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.

Publicerat

Fredagsfemman # 47: Filmer jag ser fram emot under 2013

2013 ser ut att bli ett väldigt intressant filmår. Det finns massor – och jag menar MASSOR – med filmer jag ser fram emot sådär så det pirrar i magen. Idag har jag valt ut fem som sticker ut lite extra och som inte är dom självklaraste valen (Iron Man 3, Monsters University, Man of steel, This is 40, Zero Dark Thirty, Oblivion och Pacific Rim finns till exempel inte med på listan). Klickar du på filmens titel kommer du till trailern.

5. I´m so excited

När Pedro Almodovar gör nåt nytt så stannar jag upp en smula, tittar, lyssnar och tänker ”vad äääär det här?”. Så tänker jag nu med när jag ser trailern med dom homosexuella flygvärdinnorna (stewarts?) som mimar till Pointed Sister´s gamla hemska slagdänga I´m so excited. Och ja, jag ÄR excited. Efter The skin I live in är Almodovar mer intressant än någonsin tycker jag.

 

4. Side Effects

Det är nåt med Steven Soderbergh som gör att jag liksom aldrig riktigt ger upp hoppet om honom hur menlös och tråkig han än är som regissör. Det blixtrar ju till ibland och stundtals kan det bli riktigt bra. Med Rooney Mara, Jude Law, Channing tatum och Catherine Zeta-Jones i rollistan känns Side Effects riktigt intressant. Ett medicinskt överdosdrama.

 

3. Dark skies

Insidious och Sinister (och i viss mån Paranormal Activity, fast jag har inte sett alla delarna för mina nerver la typ av efter tvåan) har gett mig mersmak på lite mer lågmälda skräckfilmer, såna som får huden att frysa till is och som liksom inte släpper i tanken även om man försöker tvinga bort dom när man ska sova och släcka lampan men tycker hux flux att det är heeeeelt okej att sova med lampan tänd trots att det blir svinvarmt i pannan och jätteljust under ögonlocken. Dark Skies verkar vara en sån film. I alla fall på pappret.

 

2. Now you see me

Ojoj! Mark Ruffalo, Mélanie Laurent, Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Morgan Freeman, Michael Caine och Woody Harrelson i en trolleri-och-bankrånar-thriller. Jag tycker det här bådar gott!

 

 

1. Mama

Hade jag gjort en längre lista och enbart gått efter kärlekskänslor och hjärtfrekvens så hade Pacific Rim legat på första plats. Nu valde jag bort dom största blockbustrarma men jag valde för den skull inte bort Guillermo del Toro. Denna fantastiske man är visserligen bara filmen Mama´s producent men trailern ger mig en del Toro-känsla som jag inte kan bortse ifrån. Mörk, snygg och jävligt läskig, lite som Javier Bardem i No country for old men.

Publicerat

Fredagsfemman # 32 – Med fokus på 40

Med endast ett fåtal dagar kvar till min fyrtionde födelsedag far mina tankar iväg till skådespelande årsbarn. Finns det några att jämföra sig med? Finns det nån jag skulle vilja byta liv med?


5. Jennifer Garner

Jennifer Garner får inte fylla fyrtio ifred. Maken Ben Affleck fyller nämligen samma år och kanske blir det ett gemensamt åttioårskalas i det Garner-Affleckska hemmet – kanske med seriehjältetema på papperstallrikarna?

 

 

4.Toni Collette

Det spelar ingen roll hur många Sjätte sinnet, Little Miss Sunshine och Om en pojke Toni Collette är med i, för mig är hon Muriel, nu och för alltid. Hon gick upp 18 kilo på sju veckor för att spela Muriels bröllop, hon castades som Paul Danos mamma i Little Miss Sunshine trots att hon bara är tolv år äldre än honom och hon verkar ha skön distans till det hon gör. Jag tror inte det beror enbart på åldern men vissa saker känns definitivt softare med fyrtio år i ryggsäcken.  ”I’ve always been a working actor. Big difference. I’m not interested in promoting myself or being famous. Don’t get me wrong, I like getting tables at restaurants that have been booked out for months but I don’t want people to identify with me instead of the character I’m playing.”


3. Cameron Diaz

Sjutton ynka dagar skiljer mellan denna vackra människa och mig. Sjutton dagar. Tänk så mycket roligt hon har fått göra på sina fyrtio år. Fått sperma  luggen, kärat ner sig i Shrek, bytt lägenhet med Kate Winslet, brottats med en låda och valt fel yrke. Allt det är ju fine men kom igen, hon valde att vara med i The Green Hornet! Jag vill INTE byta liv med henne.

 

2. Leslie Mann

Som mamma till Maude och Iris har Leslie all anledning att fira fyrtioårsdagen med ett leende på läpparna. Att döttrarna dessutom har äkta mannens efternamn och heter Apatow bevisar för mig att Leslie nog ler fler dagar på året än födelsedagen. Judd Apatow känns som en lagom barnslig man att vara gift med. Kiss-å-bajshumor till frukost ska inte förringas och snart (1 mars 2013) kommer hans nya film This is 40 på bio – med Paul Rudd och frugan Leslie i huvudrollerna. Undrar hur hög igenkänningsfaktorn kommer att bli?

 

1. Missi Pyle

Om jag var tvungen att leva om mitt liv som amerikansk skådespelare så skulle jag definitivt vilja vara Missi Pyle. SÅ himla skön, SÅ himla snygg, SÅ himla lång (fast hon är inte så väldans lång även om det ser ut så på film, 180 cm är bara en normalstor tumme längre än jag). Det är bara så tokigt, Missi får liksom aldrig den där jätterollen som gör att alla vet vem hon är, den där rollen hon liksom BORDE få. Hon får dom där knasiga birollerna, som Fran i Dodgeball och sånt. Men om Missi är 40 och jag är 40 så betyder det är 40 är coolt. Wäääääy!