När jag sätter mig i salongen är jag nästintill ensam. Det känns jätteskönt, precis vad jag behöver just denna eftermiddag. En latte, en film jag sett fram emot och en i princip tom biosalong. Mumma för själen.
När sista reklamfilmen börjar rulla öppnas dörrarna och in kommer två äldre damer som båda har voluminöst och väldigt blekt hår med så pass spretiga toppar att jag känner en vilja att introducera dom till håroljans magiska värld. Dom säger ingenting men dom luktar och dom luktar starkt. Jag vet inte om det finns hårspray med doft av lagrad och lite gul damparfym med klumpar men OM det finns så är det den flaskan, det märket som dessa två kvinnor har i badrumsskåpet. Det luktar så pass fränt att jag börjar nysa.
Jag tänker att det här kan gå illa, jag tänker att jag kan bli sur. Jag tänker att jag aldrig vill bli så gammal att luktlökarna i näsan lämnat in avskedsansökan och jag tänker att det var väl typiskt, så typiskt att dom valde just denna föreställning och denna biograf. Att dom valde denna FILM förvånar mig däremot inte. Jakten är nämligen en film för gamla damer med stort burrigt illaluktande hår men det är också en film för äldre män med intorkad svett i gubbakepsen, för yngre filmfantaster som vill förkovra sig i god nordisk film, för alla mellan femton år och graven – inklusive medelålders mammor med en ledig eftermiddag på schemat. Jakten är liksom en film som är svinjobbig för alla att se men ack så nyttig.
Lucas (Mads Mikkelsen) fick sparken som lärare när skolan lades ner men har fått ett nytt jobb på en förskola. Omtyckt som tusan av barnen – såklart, han är en lekvillig och arbetsglad man på en arbetsplats som i Danmark – precis som i Sverige – till största delen består av dagisfröknar av kvinnligt kön. Lucas är skild och kämpar för att få träffa sin tonårige som Marcus mer än bara varannan helg.
Det testoteronstinna grabbgänget är Lucas familj, dom umgås mycket och barndomsvännen Theo (Thomas Bo Larsen) står honom närmast av alla. Theos dotter Klara går på Lucas förskola och hon tycker väldigt mycket om Lucas, så mycket att hon berättar en lögn för förskoleföreståndaren en dag när hon känner sig lite ratad av Lucas. Det Klara säger är att Lucas visat sin ”tissemann” för henne (det danska men inte särskilt maskulina ordet för snopp). En liten lögn som startar ett helvete, så mycket kan jag säga utan att berätta alltför mycket om filmen.
Trots att Jakten har en av Skandinaviens största och bästa manliga skådespelare i huvudrollen tänker jag inte en enda gång på att det är en film jag ser. Den flyter på med ett sånt driv att jag knappt hinner tänka alls, jag bara känner. Jag får en sån klump i magen, det var länge sedan sist. Jag undrar om jag känt såhär sen jag såg The Road, eller såg och såg förresten, det var att ta i men jag blev i vilket fall väldigt berörd av Jakten. Jakten är svart som natten men den är inte svart på ett överdrivet målande teatraliskt vis, den är svart på ett subtilt och mänskligt vis. Det är lätt att ta till sig Lucas frustration och vrede, det är lätt att känna igen föreståndaren Grethe och hennes snabba slutsatser, det är så lätt att döma och att vägra vilja se hela bilden. Vi är många som kan lära oss mycket av den här filmen.
Det som gör att filmen inte når yttersta toppbetyg för mig är slutet. Sista kvarten hade inte behövts. Hade filmen slutat vid en jultallrik hade jag jublat och gråtit, nu bara jublar jag. Thomas Vinterberg, jag visste att du var suverän efter att jag såg Festen men att du var SÅHÄR bra hade jag aldrig kunnat drömma om.
Hur det gick med den extravaganta hårstanken? Bra. Efter filmens första fem minuter hade näsan domnat bort, sen hade jag annat att fokusera på. En bra film till exempel.
Norrmännen har gjort det igen!