Etikett: Thomas Jane

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEFORE I WAKE

Om man vet att det händer hemska grejer när man sover, skulle man då tillåta sig att somna?

Lilla grabben Cody (Jacob Tremblay) gör inte det. Han håller sig vaken med alla till buds stående medel, vilket till exempel innefattar ett betydande intagande av energidryck nattetid. Han kan inte sova, han får inte sova, för då kommer fjärilarna och där fjärilarna är där är även….ja just ja. Vad är det för läskig typ egentligen?

Jessie (Kate Bosworth) och Mark (Thomas Jane) har förlorat sin lille son Tate (Hunter Wenzel), han drunknade i badkaret, hemma. I ett desperat försök att bli en hel familj igen adopterar dom lille Cody som blivit föräldralös. Men Cody ÄR speciell, han sover liksom inte, och det börjar hända mystiska saker i huset. Färgglada fjärilar dyker upp nattetid och Tate! Tate kommer tillbaka! Men är han verklig eller ett hjärnspöke?

Den här filmen rymmer många frågetecken, nästan fler än jag kan räkna. Det enda som INTE är ett frågetecken är Jacob Tremblays insats som Cody, han fortsätter briljera som den lille store skådespelaren han är. Men filmen i sig? Nja. Inte så bra va. Inte så bra alls. Visst finns det ett par jump-scare-moment som funkar men förutom det är filmen bortom all sans, vett och logik och flera scener stör mig enormt.

Jag tror till exempel inte på att Jessie skulle lämna Cody ensam i badkaret med stängd dörr efter att ha varit med om att Tate drunknade i samma badkar. ALLA mammor skulle ha suttit på badkarskanten och haft koll, ALLA!

Idag skriver Filmitch om lättklädda damer och tillika lättklädda mördarmål i Cheerleader Camp och Sofia fortsätter sin odyssé bland zombiesar i The Dead the Damned and the Darkness.

Publicerat

OUT OF SIGHT

Jag brukar alltid använda filmernas svenska titel i recensionerna och gör så även idag men jävlar vad det svider. Vadå Out of sight? Vem tyckte att det behövdes en ”svensk” titel på en film som i original heter Reach me? Varför dög inte Reach me? Filmen handlar om en självhjälpsbok i omlopp som heter, ja precis, Reach me. Out of sight låter som en sunkig 90-talsaction med Steven Seagal.

Nog om detta.

Anledningen till att jag letade upp denna tämligen okända lilla film är enkel. Det ligger en lista i ”pajpen”, en efterfrågad topplista med Sylvester Stallones filmer och det är inget jag tänker svänga ihop med vänsterhanden, herregud nej, det är superviktiga grejer det där. För att kunna göra denna lista så komplett som möjligt vill jag ha sett så många av hans filmer som möjligt och då fick jag en välbehövlig spark i rumpan att se just….Out of s….Reach me.

Det här är en episodfilm uppdelad i klara kapitel. Chapter One står det. Sen Chapter Two, Chapter Three och så vidare. Som om man annars inte skulle förstå eller aldrig förut sett en episodfilm. Det här är också en film med ett manus som uppenbarligen lockat en hel drös med kända stora skådespelare, inte bara Sylvester Stallone. Kolla bara: Thomas Jane, Danny Aiello, Danny Trejo, Nelly, Tom Sizemore, Cary Elwes, Tom Berenger, Kelsey Grammer, Terry Crews och *trumpettrudilutt* Kyra Sedgewick.

Den här filmen är så att säga en ”kändisfest”, bra mycket mer av detta än en bra film. Känns som dramavarianten av Expendables på nåt vis men nu är jag i alla fall ännu ett steg närmare slutförandet av den Ultimata Stallone-listan. Heeeey!

 

Publicerat

LOL

Det här med att prata om skådespelare med någon ur en annan – yngre – generation kan vara riktigt intressant.

Dotter: Det är ju HAN!

Jag: Vem?

Dotter: Han!

Jag: Bruce Willis?

Dotter: Ja, han i Vänner.

Jag: Mmmmm….Vänner? Eller kanske Die Hard, Sjätte sinnet, Armageddon, Femte elementet, Par i brott, Den siste sc….

Dotter: Ja. Och Vänner. Han är ju Ross flickväns pappa. Hon….studenten!

 

 

Eller…


Dotter: Där är ju HAN!

Jag: Vem? Tom Selleck?

Dotter: Ja….han i Vänner!

Jag: Eller…

Dotter: Vänner!

Jag: Menkomigennuvaaa…. Du pratar om MAGNUM!

Dotter: Han är Monicas pojkvän.

Jag: Mmmm. Och MAGNUM!

Dotter: Fast inte för mig.

 

Eller…

 

Dotter: Jag känner igen henne!

Jag: Demi Moore?

Dotter: Det kanske hon heter. Hon  är Miley Cyrus mamma.

Jag: Vadå??

Dotter: Jaaa. I LOL.

Jag: LOL… Vilken värdelös filmtitel.

Dotter: ???

Jag: Du tycker möjligtvis inte att Demi Moore är den där ”äldre kvinnan” som var gift med Ashton Kutcher?

Dotter: Hahaha. Neeeej. Vadå, var dom gifta?

Jag: Ja.

Dotter: Men vadå? Var han gift med Miley Cyrus MAMMA? På riktigt alltså?

Jag: Mmmm….Dom var gifta på riktigt.

Dotter: Men Miley Cirus mamma borde väl vara jättegammal?

Jag: Jättegammal vet jag inte men äldre än Ashton i alla fall.

Dotter: Så han var typ Mileys plastpappa?

Jag: Nämennejvadå… Mileys mamma i LOL var gift med Ashton Kutcher.

Dotter: Demi Moore?

Jag: Ja.

Dotter: Jahaaaaa. Men säg det då!

Jag. Vet du vem Demi Moore var gift med innan Ashton?

Dotter: Säkert nån cool snubbe.

Jag: Bruce Willis.

Dotter: Studentens pappa?!?

.

 

.

[Filmen LOL var inte hälften så keckig som jag trodde. Jag trodde den skulle vara barbierosa och supertöntig. Det var den inte. Framförallt var Miley Cyrus riktigt bra. Jag har bara sett henne sittandes på en rivningskula förut.]

 

Publicerat

THURSDAY

När Henke skrev om filmen Killer Joe namedroppade han även en annan film: Thursday. Aaron Eckhart, Thomas Jane och Mickey Rourke i rollistan, den kallades för våldskomedi och i kommentarsfältet skrevs orden ”fattigmans-Tarantino”. Självklart hyrde jag den på direkten.

Filmens första minutrar är S Å bra! Jag känner mig nästan lycklig. Jag känner dessutom igen rätt mig bra i hela scenen med nåt icke-tänkande blåshuvud som står bakom kassan och rabblar regler som nån chef totat i henne, helt utan kraft och möjlighet att använda sitt sunda förnuft. Och visst har det hänt att jag tänkt tanken, samma tanke som Nick (Eckhart) och hans vänner gör till verklighet.

Thursday bjussar på nittio minuter vrickat våldsamt drama, det är blodigt, knasigt, dumt och ibland nästan på gränsen till fars men Thursday är också välspelat, charmigt och ganska läbbigt. Bland annat finns det en våldtäktsscen som är riktigt omvända-världen vilket inte hör till vanligheterna på film men likväl är det nyttigt att se.

Eckhart och Jane är så lika varandra att dom lätt skulle kunna vara bröder i verkligheten och jag skulle gärna se dom tillsammans i nån mer hårdnackad actionfilm framöver. Som helhet är filmen en lättviktare, ingenting jag funderar på, ingenting jag vill se igen men som underhållning för stunden fungerar den alldeles utmärkt.

Tack för tipset Henke!

 

Publicerat

The Mist

En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.

David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy  och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.

David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.

The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.

Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.

Publicerat

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.