Etikett: Thomas Mann

Publicerat

BRAIN ON FIRE

Den här filmen är baserad på Susannah Cahalans memoarer som på svenska heter ”Blackout: när min hjärna blev min fiende”. Originaltiteln är Brain on Fire: My Month of Madness och där har du också titeln på filmen.

Boken, som sålts i över 70000 ex i USA, och filmen handlar om Susannah som har pojkvän, lägenhet och jobbar på New York Post. Hon märker själv att hon börjar bete sig lite knepigt till en början, hör röster, blir aggressiv och säger allt hon tänker men kanske tror hon att det ska gå över? Hennes nära och kära går från att bli oroliga till panikslagna till asförbannade över hennes jättejobbiga beteende. Hon får mediciner men det börjar snurra konspirationsteorier och hon får för sig att det är medicinerna som gör henne sjuk, trots att hon bara ätit dom ett dygn.

En dag vaknar hon upp på sjukhus, fastspänd, som ett kolli. Hon kan inte prata, inte röra sig och läkarna står handfallna. Dom hittar inga fel men den peronlighetsförändring hon varit med om på denna korta tid vittnar om något annat.

Regissören Gerard Barrett lyckas berätta denna historia på imponerande 88 minuter och detta utan att den känns forcerad. Chloë Grace Moretz är bra i rollen som Susannah även om jag känner att hon ser ut att vara i yngsta laget för att jag ska köpa att hon har det jobb hon har (hon var 19 år när filmen spelades in och ser inte direkt äldre ut – snarare tvärtom). Carrie-Anne Moss spelar hennes frustrerade mamma och det gör hon jättebra.

Som sagt, filmen är kort och historien intressant, än mer så då den är sann. Människokroppen är en spännande pryl, det är mycket som kan hända som är svårförklarat. Det märker man om inte förr när man ser den här filmen.

 

Publicerat

THE HIGHWAYMEN

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

ME AND EARL AND THE DYING GIRL

En ung tjej, Rachel, får leukemi. En skolkamrat, Greg, tvingas av sin mamma att umgås med henne för att ”göra henne glad”. Greg har en kompis som heter Earl och dom två tillsammans är ena skönt kreativa och fantasifulla killar.

Utan att ha sett förra årets cancersnyftare Förr eller senare exploderar jag känns den här filmen som en ganska osentimental hipstervariant i jämförelse. Den förra filmen VET jag att jag inte kommer se (hur mycket min dotter än tjatar), den här hade jag inga större problem med annat än en scen som blir riktigt känslomässigt jobbig.

Thomas Mann som Greg, Olivia Cooke som Rachel och RJ Cyler som Earl, alla tre gör jättefina rollprestationer och jag tycker det var väldigt skönt att se unga nya ansikten. Detta tillsammans med snyggt kamera-arbete, fin musik och en kompetent berättad historia gör detta till en B R A film på alla sätt och vis. Kantboll på en fyra. Borde kanske vara en fyra. Fan, är jag snål nu?

Filmen visas på Stockholms Filmfestival.

Publicerat

PROJEKT X – HEMMAFESTEN

På Filmspanarnas förra träff sa en filmbloggarkollega att han hade sett den här filmen och sen i förbifarten la han till: ”det är en såndär film du skulle såga direkt Fiffi”.

Såna uttalanden gör mig nyfiken. Vad är det med filmen Projekt X som gör att det torde vara en usel film i mina ögon? Klart jag måste testa. Är min filmsmak dessutom så uppenbar att det går att läsa mig – och den – som en öppen bok? Är jag så enkelspårig, jag som själv tycker att jag är rätt open minded och sällan dissar filmer enbart på grund av sunkiga fördomar eller vad andra tycker, säger eller skriver.

Sagt och gjort. Projekt X fick bli mitt eget Projekt O (som i objektivitet) och min hemmafest bestod av att ensam och allena avnjuta denna film utan risk för ååååååh-vaaaad-dåååååligt-suckar i ena örat och oiiihiiiiiii-fniss i det andra. Tyvärr laddade jag inte upp med en ljummen BiB-tetra dåligt vitt vin och ostbågar som legat i en öppen påse alldeles för nära diskbänken alldeles för länge, jag tror nämligen att dessa små bihang hade gjort mitt projekt till en fulländad upplevelse för både kropp och själ. Kanske hade det inte hjälpt men jag hade i alla fall blivit lite lullig och det hade hjälpt vill jag lova!

Projekt X – Hemmafesten, tre alldagliga, ickepopulära, hormonstinna och socialt missanpassade killar ska ordna en fest i den ena killens föräldrafria jättehus. Jag kan säga det på en gång: ja, det går käpprätt åt helvete. Det går åt helvete på alla sätt en föräldrafri fest kan gå åt helvete på.

Vad gör då en sånhär film med en sån som mig? Får den mig att länga tillbaka till pubbetiden och sakna jättefesterna jag aldrig fick gå på? Får den mig att vilja transformeras till en såndär skitsnygg långbent äldre tonåring som varenda finnig jävel drömmer om att öva bowlinggreppet på?  Får den mig som vuxen att förbanna det faktum att jag satt barn till världen, ett barn med långa ben och ett som snart kommer börja bowla i sömnen? Får den mig att aldrig någonsin mer lämna över hemmet i barnens ansvar, inte ens när jag går ner till centrum för att köpa mjölk?

Vad gör den med mig, denna film som jag spåddes såga redan innan den var sedd? Jo det ska jag tala om. Den får mig att bli så trött att jag längtar efter jordens största glas med Red Bull & Jäger. Den får mig att sucka, inte på grund av filmens handling utan för att handlingen inte är filmad med hjärta. Filmen är liksom bara dålig. Bara. Dålig.

Den bästa skådespelarprestationen i hela filmen kan en fyrtio centimeter hög trädgårdstomte stoltsera med. Han visar fuck-you-fingret åt världen och jag förstår honom. Ingen har frågat honom om han vill vara med, han har inte skrivit på något kontrakt, han får inte procent på vinsten. Han sitter fastspänd under ett bilbälte i baksätet på en trist familjebil och pekar långfinger åt alla som tittar på.

Markus, du hade rätt. Det här är en film som jag sågar men jag sågar den en av enda anledning: den är fullkomligt U S E L.