Etikett: Thomas W. Gabrielsson

Publicerat

Svensk söndag: SKUMTIMMEN

.

.

.

”Från producenten av MILLENIUM-TRILOGIN” står det på filmaffischen. Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Hjula? Lägga den under kudden och fingra på det i sömnen? Tänka att filmen är bra även om jag tycker det motsatta?

Jag försöker analysera det PR-mässiga i den meningen men blir inte klokare, snarare tvärtom. Borde det inte ha stått ”Från mannen som REGISSERADE två tredjedelar av MILLENIUM-TRILOGIN” istället? Det känns betydligt mer insäljande. Eller så kanske det inte behövt stått någonting alls?

Lena Endres ansikte på en filmaffisch säljer sig själv, likaså Daniel Alfredson som regissör och kanske även författaren Johan Theorin även om jag själv inte har lyckats ta mig igenom en enda av hans böcker. Jag har gjort idoga försök. Många, flera men det funkar inte. Nu står böckerna i bokhyllan och samlar damm.

Fördelen med att jag läst första delen av boken är att jag känner till grundhistorien och fick in nån form av Theorinsk öländsk känsla i systemet. Nackdelen med att inte läst hela boken skulle jag säga inte alls är en nackdel. Hade jag läst hela boken tror jag nämligen inte att jag hade sett klart filmen. Nu fanns det ett litet korn av vetgirighet hos mig, jag ville veta hur mysteriet med den döde lille pojken Jens utvecklades så jag härdade ut men det var banne mig inte med ett leende på läpparna.

Skumtimmen känns som ett filmiskt hafsverk. Jag tror inte på nåt i filmen. Precis allt är luddigt, överdrivet, konstigt, förenklat, ytterligheter som kanske inte borde gå att kombinera men jodå, det går… Inte ens Lena Endre övertygar. I brist på bättre ord så känns hela filmen mest bara …skum.

Publicerat

MARIA WERN – Stum sitter guden

Eftersom det känns som jag är inte i ett stim av ganska rackiga svenska kriminalfilmer tänker jag ge mig på en serie som jag missat/avstått/blundat för helt fram tills nu.

Böckerna om visbypolisen Maria Wern är skrivna av gotländskan Anna Jansson och det är lika bra att jag erkänner direkt: jag har inte läst en enda av dom. Varför jag inte sett filmerna när dom gått på TV beror på att dom gått på megareklamkanalen TV4. Jag vill försöka behålla min mentala balans och undviker därför all form av tittande på reklam-TV-kanaler – vilket är något filmer som denna ska vara glada för. Ständiga avbrott är inte positivt för någon film, än mindre sådana som man kanske är lite tveksamt inställd till från början.

Den första av Maria Wern-filmerna heter i alla fall Stum sitter guden och handlar om ett ritualmord som ska försöka lösas av den ensamstående mamman (änkan?) Wern och hennes gotländska kollegor mitt under midsommarhelgen. Wern är fint spelad av Eva Röse och övriga roller spelas av skådespelare som kan sitt jobb och inte retar upp mig i onödan. Det enda som retar upp mig är att deckargåtans lösning presenteras redan i halvtid för alla som har en syn någorlunda mer skarp än Stevie Wonders och mitt hopp stod till att jag skulle ha sett fel men icke sa Nicke, jag såg rätt och det blev ingen twist.

Det filmen lever på är genuina skådespelare och jag tror att serien som sådan kan så ett frö i mitt svenska filmhjärta om jag orkar ta mig igenom ett par till av delarna. Jag kanske gör det, det är i alla fall sommar och kraven på meningsfulla filmer som ger mig minnen för livet tonas ner.

Jämför jag Maria Wern med Sebastian Bergman i Den fördömde så väljer jag Wern tio gånger av tio.