Etikett: Three billboards outside Ebbing Missouri

Publicerat

Återtitten: THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

En av 2017-års största filmupplevelser var att se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på Malmö Filmdagar. Precis som jag skrev i min recension av filmen då så är det inte mycket som klår känslan av att se en Film-Film, i alla fall inte med kläderna på.

Jag upplevde det här som första klassens Film-Film, en film där alla delar andas i princip perfektion. Det finns genier bakom alla spakar och allt harmonierar och balanseras i en dans alla kan stegen till. Kanske är det just därför som jag dragit mig för att se den en gång till. Jag ville inte, vågade inte, borde kanske inte… Men sen var det filmkväll med sonen, sonen som vägrar se film enbart i underhållningssyfte, han som vill se film som betyder något, som vill berätta viktiga historier. Jag slog till.

”Lita på mig nu. Säg ingenting, titta bara. Jag kan lova att när filmen är slut kommer du att ha sett en film du aldrig glömmer.”

Alltså, han var så jääääävla skeptisk, det bara lyste vad-fan-har-du-lurat-in-mig-i-nu-frågetecken i ögonen och han grumpade en del men jag tryckte på play. Filmen började och han pillade med snapchat. Filmen fortsatte en stund och han scollade nåt, kollade Instagram, jag bad honom lägga bort mobilen med han lyssnade inte. Filmen fortsatte, minuter gick till minuter och jag sneglade på honom. Mobilen var inte fastklistrad i handen längre. Den låg på soffkanten och där låg den kvar resten av filmen. Inte en enda gång kollade han! Han tjoade och gissade vem mördaren var och fortsatte gissa och svära och blev arg och ledsen och det var obehagligt och jobbigt och Peter Dinklage var ”skön”.

Sen kom sista scenen. Den jag visste var den sista man han inte hade någon aning om. Han trodde helt uppenbart att det var en halvtimme kvar när eftertexterna börjar rulla. ”VAFAN! VAFAAAAN!!! NÄÄÄÄEEE, VAD HÄNDE NUUUUU??? MEH….MEEEEEN……”

Jag fattar känslan. SOM jag fattar den. Jag kände samma sak vid första tittningen, lite snopen sådär men det som slog mig nu är en annan känsla. Jag känner mig blåst. Det känns lite väl…enkelt…att göra såhär. ÄR filmen verkligen så strålande bra som jag tyckte första gången?

Jag funderar en hel del på det. Jag får betydligt mer känsla av överspel gällande Sam Rockwell än jag fick första gången. Frances McDormand är heller inte den käftsmäll till härligt arg kvinna. Fan också. Varför såg jag om den? Den sjönk lite i mina ögon ju…

Så tittar jag på sonen. Han är där jag var 2017. Härligt ju. Jag låter honom vara kvar där och kommer inte säga att han ska se om filmen. Inte under några som helst omständigheter.

Mitt betyg när jag såg filmen 2017:

Mitt betyg när jag såg filmen 2019:

Sonens betyg;
 (”Jag vill få med att det är en MYCKET stark fyra!” hälsar han)

Publicerat

FILMÅRET 2017

Nu är det äntligen dags för mig att summera filmåret 2017. Vid en första anblick känns detta filmår lite konstigt då endast EN film har fått 5/5. Det är inte likt mig. Den filmen som fått full pott är dessutom svensk, inte med på denna lista och tituleras Borg. Men så kan det bli med årsbästalistor, det är filmerna som FASTNAT som hamnar på listan, filmerna som sätter sig både i magen och i hjärtat och inte nödvändigtvis filmerna som direkt efter tittningen känns totalt felfria.

Filmåret 2017  är också – för mig – otroligt jämt. Väldigt många filmer hamnade på starka 4:or och många av dom har hållit jättebra vid en omtitt. Nu kör vi! In i dimman och topp 10! Klicka på titlarna för att komma till recensionen.

Listan uppdaterad 220614: Logan åkte ut från listan.

.

.

10. Under the Tree
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

En isländsk liten pärla, det är precis vad Under the Tree är. Otrohet, grannosämja, husdjur, barnlängtan och en stor skopa svart humor! Se den om du får chansen! (Biopremiär 1 juni och recensionen publiceras 30 maj)

.

.

.

9. Brawl in Cell Block 99
Regi: S. Craig Zahler

Jag som normalt sett inte är ett fan av Vince Vaughn måste böja mitt huvud i vördnad för denna PRESTATION som han lyckas få till. Hans gestaltning av Bradley Thomas och uppvisning i nedtryckta aggressioner är smått magisk i mina ögon. IMDb-listan av castingen är också intressant då hans namn – pga listad i bokstavsordning – hamnar typ längst ner av alla som inte är topp-tre-namnen Jennifer Carpenter, Don Johnson och Udo Kier. Som om han hade en biroll! Det har han inte. Han är KUNG! Kung är han!

.

.

.

8. The Square
Regi: Ruben Östlund

Det blev ingen Oscar för Ruben Östlund den här gången men nånting säger mig att det här inte var hans sista chans. The Square är en såndär film som kanske är för smart för sitt eget bästa. Har man inte sett det tror man kanske den är svår. Sådär hyperintellektuell. Det är den inte. Det är en otroligt underhållande film och jag skulle säga att den är enkel att ta till sig. Kanske inte helt enkelt att förstå men det är en annan sak. Man behöver inte förstå allt.

.

.

.

7. Call Me By Your Name
Regi: Luca Guadagnino

Det här är alltså en film som har växt från en trea direkt efter tittningen till en fyra när jag skrev recensionen till….ja jag vete tusan, är det en femma? Hur som helst så är det en film som inte släpper taget om mig. Otroligt mysig stämning, man blir väldigt sugen på att åka på semester och att Timothée Chalamet blev Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll är inte konstigt alls. Däremot saknade jag en nominering för Armie Hammer som är MINST lika bra han. Och nittioårige James Ivory som fick en Oscar för manuset baserad på annan förlaga. Fine James!

.

.

.

6. The Disaster Artist
Regi: James Franco

Att göra en film om inspelningen av världens sämsta film The Room verkade till en början som en extremt knepig idé i mina öron men när ögonen fick sitt kapitulerade jag, helt. The Disaster Artist är en film som det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Så mycket hjärta, så mycket värme och så mycket kärlek till både filmkonsten och den där udda filuren Tommy Wiseau. James Franco både är och har gjort en mycket fin film!

.

.

.

5. The Shape of Water
Regi: Guillermo del Toro

Inte sedan Pans Labyrith har jag sett en vuxensaga på film som berört mig lika starkt som The Shape of Water. Det här är så udda och knepigt att jag inte kan bli annat än kär. En stum kvinna som inleder ett sexuellt förhållande med en amfibieman. Den meningen är allt jag behöver. Guillermo är hemma!

.

.

.

4. T2 Trainspotting
Regi: Danny Boyle

Det första filmen från 2017 som jag såg 2017 var denna. Uppföljaren till Trainspotting med hela originalcasten OCH Danny Boyle som regissör igen, det är klart förväntningarna var rätt höga men dom infriades – med råge! Soundtracket är helt fenomenalt och Danny Boyle visar återigen varför han är en av mina stora  regissörsfavoriter.

.

.

.

3. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Regi: Martin McDonagh

Det här är en såndär ”Film-Film” som många av oss filmentusiaster längtar efter att få se. Det är inte jätteofta dom dyker upp men när det händer är det underbart. Martin McDonagh har skrivit manus och regisserat en film som är hundraprocentig när det kommer till rätt personer framför och bakom kameran. Frances McDormand och Sam Rockwell fick varsin välförtjänt Oscar och jag längtar efter att se om den. Det har jag gjort sen jag såg den.

.

.

.

2. How to be a latin lover
Regi: Ken Marino

Maximo (Eugenio Derbez) tycker att det här med förvärvsarbete är överskattat, det går ju att få alla dyra prylar man vill ändå, det gäller bara att lägra RÄTT gammal tant. Det här är en jävla PÄRLA till film! En komedi så hysteriskt rolig att jag skrattade högt så jag grät alldeles ensam i soffan – och när filmen var slut spolade jag tillbaka och såg om vissa scener. Det här är topp-fem roligaste filmer jag sett i mitt liv! Eugenio Derbez, Salma Hayek, Kristen Bell, Rob Lowe och den OTROLIGE Raphael Alejandro som lille pojken Hugo, det är en helt magisk ensemble! Se filmen! Se den NU!

1. The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

Det här är en film som inte ska förklaras. Den kan inte förklaras. Den ska upplevas och antingen kan man ta den till sig eller så kan man det inte. Jag blev helt hänförd av den. Tyckte den var sjukt obehaglig samtidigt som den är intressant, konstig och jättesnygg. Colin Farrell, Barry Keoghan och Nicole Kidman är storslagna. Underbar film det här! Jättekonstig men underbar!

.

Bubblare: Måste gitt, De bedragna, The Florida Project, The Big Sick, Kong: Skull Island och Borg.

.

.

Andra filmbloggare som listat sina 2017-favoriter är:
Filmfrommen
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Viktor Fredriksson
Flmr

Publicerat

Fredagsfemman #310

5. Black Mirror

Det här en TV-serie (som finns på Netflix) som på sitt sätt är alldeles genial. Varje avsnitt är unikt, man behöver inte se dom i ordning. Det känns även som att varje avsnitt har långfilmsbudget (och då snackar vi inte svensk långfilm utan åtminstone brittisk). Första avsnittet i första säsongen är tillräckligt udda för att till och med jag skulle höja på ögonbrynen och liksom fastna. Titta vettja!!

.

.

.

4. Underbara Frances! Underbara Martin! Underbara alla i Ebbing, Missouri!

Idag har Three Billboards Outside Ebbing, Missouri biopremiär. Det är en fantastisk liten stor film tycker jag. Jag tycker så HIMLA mycket om den. Det är en Film-Film. Riktig liksom. Välskriven. Välgjord. Perfekt liksom, på alla sätt som går. Att gå och se den är ett HELGTIPS utöver det vanliga

.

.

.

3. Jim Gaffigan kommer till Sverige

För såna som jag som ser en hel del stand-up på Netflix är Jim Gaffigan ett känt namn. Han har gjort fem comedy specials och även om dessa varierar i skojighet så är lägstanivån riktigt hög. Han har uppträtt inför ett fullsatt  Madison Square Garden (vad nu det betyder i verkligheten? Dragit ett skämt i pausen på en NBA-match?) och på onsdag kommer han till Sverige. Det krockar rejält med #1 på listan men det är ett I-landsproblem jag gärna hackar i mig. Klart jag ska gå!

.

.

.

2. Grattis Allison!

Natten till i måndags var det dags för den årliga Golden Globe-galan. Som vanligt var det ingen svensk TV-kanal (eller dyl) som snappade upp storheten i galan och sände den men men….hur som helst… Jag vill säga GRATTIS till Allison Janney som knep ”Best Performance by an Actress in a Supporting Role in any Motion Picture” för sin roll som konståkerskan Tonya Hardings mamma i filmen I, Tonya. Så. Himla. Välförtjänt. Ta Oscarn också nu! (Resten av vinnarna kan du se här. )

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

I mitten på nästa vecka är det dags för första halvårets kanske bästa filmiska dagar när biograf Victoria fullkomligt nedlusas av oss som på ett eller annat sätt recenserar film och klassas som ”media”. Det är dags att bänka sig i biomörkret och tugga i sig MASSOR av storfilmer som har biopremiär inom dom närmsta månaderna. Fint ska det bli. Och kul och mysigt. Och hej filmspanare! Vi ses på onsdag!

Publicerat

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Den underbara känslan av att se en Film-Film. Det är inte mycket som klår den känslan med kläderna på. Här har vi en film som börjar med synen av tre stora reklamtavlor mitt ute i spenaten och bara där fattar man att det inte är en vilken-som-helst-film man kommer att få se. Det budskap som tapetseras upp på dessa tre skyltar utanför Ebbing, Missouri ger eko i hela den lilla staden.

Martin McDonagh har alltså skrivit och regisserat tre långfilmer i sitt liv, In Bruges, Seven Psychopaths och dagens film. Vilken jävla track record! Tre filmer som alla är 4/5 i min bok. Annorlunda, skruvade, välskrivna manus med karaktärer som är invecklade men som utvecklas och som alla är rent igenom mänskliga. I Three Billboards är det Mildred Hayes i Frances McDormands gestaltning som är navet utifrån vem händelserna kretsar, mer eller mindre.

Det är sheriffen Bill Willoughby (spelad av Woody Harrelson som jag tror karriärspeakar 2017 med sex filmer och lika många outstanding prestationer), det är Dixon, en av hans anställda och mer moraliskt tveksamma poliser (spelad med den äran av Sam Rockwell), den är den kortvuxne James (Peter Dinklage) som gillar Midred mer än Mildred gillar honom och det är Mildreds exman (John Hawkes) som verkar konversera mest med knytnävarna. Sen tillkommer en handfull roller till som har betydelse för handlingen men jag tycker det räcker såhär.

Jag tror jag har lyckats få fram att det här är en otroligt bra film, en film man MÅSTE se om man säger sig tycka om film, det här är en film vars titel kommer dugga tätt bland nomineringsklasserna på Oscarsgalan nästa år och det här är definitivt en film som höjer Martin McDonagh till skyn på riktigt.

Men varför inte en femma kanske du frågar dig? Ja, det är en rimlig fråga. Det är SÅ nära en femma som en film kan komma utan att få en. Den saknar det där lilla lilla som gör att den stannar som en smäll i magen eller låter tårarna trilla. Men som sagt, det är gränsfall och vid en omtitt är det inte alls omöjligt att jag höjer den ett snäpp. Otroligt bra är den hur som helst!

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och den har inte vanlig biopremiär förrän i början på 2018 MEN den visas 12, 13 och 14 november på Stockholms filmfestival. Passa på att se den! Ja, passa på oavsett när du vill passa på. Även om det blir nästa år. Henke och Jojje såg den också i Malmö (OCH JOJJE HAR BYTT HEADER!) och Christian passade på på filmfestivalen.

Publicerat

Fredagsfemman #301

5. Chris Hemsworth

Jamenförtusan. Grabben är Thor OCH gör skön reklam för parfym på TV, klart han ska få vara med på listan.

.

.

.

.

4. KOM IGEN NU SVERIGE!

Ikväll kl 20.45 är det Sverigetröjan på, då är det vimplar, hejjarop och nerverna utanpå kroppen när Sverige möter Italien i första play-off-matchen inför VM. På måndag samma tid är det match nummer två och sen vet vi om det blir nåt Sverige i nästa års fotbolls-VM eller inte. Fi satan vad spännande. Fotboll alltså. Bäst!

.

.

.

3. Grotesco säsong 3 är igång!

I say no more! Kolla på SvtPlay, bara gört! En musikal om flyktingkrisen! Det här kommer gå till TV-historien, jag lovar!! U.N.D.E.R.B.A.R.T!

.

.

.

.

2. Frances McDormand

Denna skådespelare är högaktuell i Martin McDonaghs film Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, en film jag såg när jag var på Malmö Filmdagar i september. Nu är den en av alla filmerna som går upp på Stockholms filmfestival och imorgon kommer min recension av filmen här på bloggen. Men håll koll på Frances McDormand, speciellt när det vankas Oscarsnomineringar i början på nästa år. Har hon någonsin varit såhär bra? Var hon ens såhär bra i Fargo? Och där var hon underbar. Ju.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockhholms Filmfestival

Imorgon är det dags för årets mastodont-filmspanarträff när Filmspanarna teamar upp för en HELDAG bland filmerna på Stockholms Filmfestival. Tre filmer är på schemat men flera av oss klämmer in en fjärde. All in-alltså. Recensioner på filmfestivalfilmer kommer under hela kommande veckan här på bloggen. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #293 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. The Party

Kombinationen av Sally Potters manus och regi och en cast bestående av en bitsk Patricia Clarkson, en sval Kristin Scott Thomas, en flum-mysig Bruno Ganz, en svettig Cillian Murphy, en lesbisk Cherry Jones, en gravid Emily Mortimer och Timothy Spall som beter sig som Dougie Jones storebror (den referensen flyger över huvudet på alla som inte sett senaste Twin Peaks) är helt LJUVLIG. Ett svartvitt pratigt smart kammarspel som funkade hela vägen för mig.

.

.

.

4. När man lyssnar på magkänslan, gör en helomvändning och väljer RÄTT

Jag skulle se Agnieszka Hollands Villebråd som sista film igår, det var schemalagt sedan länge. Jag var jättesäker. Det fanns inga andra filmer på samma tids-slot som lockade mig det minsta så pest eller kolera-frågan fick alltså svaret Villebråd. MEN. Sen fick jag ett ryck. Jag valde om, jag valde nytt och istället för att gå in i salong 1 och se det polska dramat som hux flux lockade noll så gick jag in i salong 3 och såg Emir Kusturicas mustiga filmiska fantasifulla balkanskröna On the milky road. Med Monica Bellucci. Och djur. Mycket Monica Bellucci och många djur. Många många djur. Fy fan va fräsigt det var! Mer om denna film när den har biopremiär (hittar inte informationen på sf.se men det står 22/9 på IMDb)

.

.

.

3. Barry Keoghan i The Killing of a Sacred Dear

Han syntes som ”den unge killen i båten med sår i huvudet” i Dunkirk men det är för rollen som Martin i den här filmen som jag FÖR ALLTID kommer minnas honom. H-E-L-V-E-T-E vilken svår roll och S-A-T-A-N vad bra han gör det! Det här är en film som man inte skojar bort i brådrasket, den sätter sig både i skallen och i magen och jag hoppas att Barry Keoghan kan tvaga av sig sin rollfigur nu när inspelningen är över.

.

.

.

2. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Här är filmen som jag sett fram emot så länge, ända sedan jag såg att Martin McDonagh var på gång med ännu en film. Han är mannen bakom Seven Psychopaths och In Bruges och trots att jag verkligen tycker jättemycket om dessa två filmer undrar jag om inte den nyaste filmen är hans allra bästa. Komplex, magisk, svår, rolig, finurlig, underbar. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

.

.

.

1. Lyckan att återigen få vara i filmbubblan

Att ha en veckas semester, att bo på hotell i en helt annan stad än sin egen, att komma ner dagen innan det börjar, att åka hem dagen efter det slutat, att befinna sig på en biograf i väldans många timmar per dag med avstängt mobiltelefon och en chans att ta en paus från vardagens alla måsten och krav, Malmö Filmdagar är FANTASTISKA dagar på så MÅNGA sätt och jag kan lugnt säga, efter att ha varit på plats för sjätte året på raken, att jag tröttnar aldrig på det här. Jag njuter. Till hundra procent. Lycka är vad det är, lycka i min typ av filmformat!