Etikett: thriller

Publicerat

DEN INRE CIRKELN

Att vara domare innebär inte att du ska döma om en skurk är skyldig eller oskyldig, det innebär att du ska se till att lagen följs, alldeles oavsett konsekvenserna.

För domare Steven R. Hardin (Michael Douglas) kommer den insikten som en svidande hurring när han två gånger på kort tid tvingas frikänna uppenbara mördare och banditer då lagtexten har logiska luckor som är alltför lätta att smita igenom.

Samvetet gnager, det är svårt att sova, ännu svårare att vara fokuserad och hemma undrar frugan (Sharon Gless, den fantastiska Cagney i TV-serien Cagney & Lacey) om han träffat nån annan. Så presenterar domarkollegan Benjamin Caulfield (Hal Holbrook) en idé som Hardin får svårt att tacka nej till. Vad den idén innebär tänker jag inte avslöja, den är väl inte apsvår att klura ut om man är lite fiffig men jag bjussar inte på den med risk för att spoilera nåt.

Jag är infernaliskt svag för rättegångsfilmer, såna som utspelar sig i domstolar med härligt retoriska och smarta advokater och åklagare och jag tycker väldigt mycket om Michael Douglas som skådespelare. Det finns alltså ingenting med Den inre cirkeln som borde göra den till en dålig film i mina ögon.

Första halvan av filmen (och lite mer än så) är väldigt bra, alltså VÄLDIGT bra. Det är en tät stämning från början, jag känner på mig att det kommer genomtänkta twister, det är maktfullkomliga män med otäcka blickar, det är kriminella element, det är mord, skön musik och det är sådär rekordeligt filmat som det var ”förr i tiden”. Men när två tredjedelar av filmen gått kommer jag på mig själv med att fladdra iväg i tankarna på andra saker (Vad har jag för mat i frysen? När var nästa tvättstugetid? Såna saker…) och det är ju aldrig ett bra betyg till en film. Historien blir i ett huj ganska oklar, det känns som att regissören har bråttom att komma vidare och det blir ett par manushopp som gör att jag tappar intresset rätt rejält. Det är synd, riktigt synd, däremot är Michael Douglas bra, riktigt bra.

Filmen lämnar en helt okej eftersmak och jag känner att jag vill se mer – mycket mer – av smarta, spännande och välgjorda 70-och-80-tals thrillers. Jag har lite cravings kan man säga. Nu ska jag bara börja gräva efter guldkorn.

Movies-Noir har också sett filmen. Här är hans recension.

Publicerat

DÖDLIGT MÖTE

Okej. Jag tror jag måste ta det ifrån början.

Det var november 1995 och jag befann mig i Sydney. Jag hade bara någon månad tidigare varit i Tokyo och sett premiären av Judge Dredd (med Sylvester Stallone) och hade liksom fått Sly-testosteroner inpumpade i blodomloppet plus att jag den senaste tiden sett två filmer med en viss Antonio Banderas som fick mitt hjärta att slå fortare (Desperado och Four rooms).

Jag såg filmaffischerna över hela staden, Assassins med Stallone och Banderas, herregud, det här var en riktig jävla BULLS EYE för mig. Jag tog min nyblivna make i handen och drog iväg till biografen och där satt vi i 127 minuter och det vete tusan om jag ens andades under den tiden. Möjligtvis att jag krystade genom stängd mun. Kanske.

Stallone var yrkesmördaren Robert Rath, den tyste, coole, välklädde. Banderas var Miguel Bain, den hetlevrade, svettige, galne med nerverna utanpå kroppen som även han dödade för pengar. Mitt i allt detta var Julianne Moore, Electra, datahackern som även hon tjänade pengar på fiffel och båg och som levde ett liv utanför samhällets lagar. Stallone var så härligt italienskt manligt proper i sin grå stickade tröja, Banderas så spanskt kladdmacho med sin backslick och flackande mörka blick och Moore så snygg i svart plastjacka, jeansshorts, kängor och röda solglasögon, jag satt bara och njöt i fulla drag åt en film som – då – kändes absolut fulländad.

Några dagar senare åkte vi vidare till New York för vidare färd mot Västindien och när vi stod där med vårt flygpass i handen, fyra valfria stopp på västindiens samtliga öar så fick jag ett ryck.

– Jag vill åka till Puerto Rico, sa jag, kanske aningens för högt. Jag vill åka dit, jag vill gå i Stallones fotspår.

– Puerto Rico? sa han bredvid. Varför dit?

– Jag såg i eftertexterna till Assassins att filmen var inspelad där. Hette inte stan San Juan?

– Inte vet jag…..

– Jag vill dit i alla fall. Ska vi åka dit?

Vi åkte till Puerto Rico. Han såg väl min glansiga och smått galna blick och ville inte skilja sig, inte där, inte då och inte på bröllopsresan. Staden hette mycket riktigt San Juan och jag vet inte hur många jag frågade efter banken, byggnaden som var med filmen och torget på vilken Julianne Moore satt och fikade och det gamla fallfärdiga huset där Banderas låg och tryckte när han skulle skjuta Stallone (som då var på banken på andra sidan torget) men till slut fick jag napp.

– Menar du stadshuset? svarade någon på min fråga.

– Jag vet inte, sa jag. En stor vit byggnad var det och i filmen var det en bank.

– Menar du det DÄR huset?

Och där var det! Byggnaden tornade upp sig framför mig liksom torget och det fallfärdiga huset och på torget fanns det ett fik, precis som i filmen, och parasoller vid utemöblerna, precis som i filmen och jag satt där, precis som Julianne Moore hade gjort och jag drack kaffe och önskade att håret kunde snabbväxa ut och bli alldeles rött så jag kunde ha fina flätor precis som hon och hade jag haft några vita kläder i min ryggsäck (backpackande uppmanar tyvärr inte till vita resekläder) så hade jag sett ut exakt som Electra (i alla fall i min fantasi) och tittade jag upp mot det fallfärdiga huset så kunde jag se Miguel Bain i fönstret med svettdroppar på kinderna och jag kunde se Robert Rath i ljus kostym öppna dörrarna till banken och gå ut.

Där satt jag i timmar som jag minns det och jag tänkte att här, HÄR har Sylvester Stallone gått i sina dyra italienska skor med klack och här är jag nu och är inte livet alldeles fantastiskt konstigt härligt ibland?

Det är upplevelser som denna som jag stoppar i en liten burk och tar fram när vardagen känns lite för vardaglig och livet liksom går på rutin. Det är då jag försöker minnas att vad som helst faktiskt kan hända precis när som helst. Jag hamnade i San Juan i Puerto Rico bara sådär, en plats på jorden jag aldrig vetat om ens fanns om jag inte lusläst eftertexterna på en (egentligen) tämligen medioker actionfilm.

Så kan det gå.

 

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Heartless

Jamie (Jim Sturgess) är en utåt sett lite udda kille som har fotografering som sitt stora intresse. Han har ett stort hjärtformat födelsemärke över halva ansiktet och efter år av spott, spe och underliga blickar från folk trivs han bäst i ensamhet och betraktar helst sin omgivning genom kameralinsen.

Han bor i Londons East End, en våldsam stadsdel där ungdomsgängen löper amok på nätterna och invånarna knappt vågar gå ut.  Ondskan gör honom ont, han suger i sig den, han mår fysiskt dåligt av att se allt elände i världen men samtidigt varken kan eller vill han blunda för det.  Han försöker förklara hur han känner och mår för sin mamma när dom väntar på bussen en kväll men dom blir störda av ett gäng som ger sig på dom båda och dödar mamman. Jamie blir inte sig själv efter det. Han ballar ur fullständigt. Men drömmer han, är det verklighet, vad händer och…varför?

Jag ställer mig lite tveksam till filmer som försöker alldeles för mycket. Jag tycker det är svårt att hänga med i svängarna när en film börjar som ett spännande drama, sen blir det nästan lite skräck, sen melankoli och nedstämdhet och tankar om livet, döden och kärleken. Sen byter filmen inriktning helt och blir fantasy/skräck/splatter med drömsekvenser och slagsmål och visuella (och jättebra) effekter. Men mitt i allt detta står Jim Sturgess och liksom bara fixar biffen. Han är tryggheten själv, han är trovärdig i varenda scen hur urflippad den än är och det imponerar mycket på mig. Undrar om han verkligen förstod själv vilken film han var med i och hur slutresultatet skulle bli?

Känner du för att se en film som du kan jobba med ett tag och analysera in i minsta molekyl så är Heartless ett bra alternativ. Känner du för att se något som du omedelbart förstår och med lätthet kan ta till dig, se något annat. Bara ett tips i all välmening, trots en jättebra Jim Sturgess i huvudrollen.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Bröllopsduellen)

 

Publicerat

TAKING LIVES

Jag har alltid trott att det är Billy Bob Thornton på postern här bredvid. Angelina Jolie och Billy Bob, det en gång i tiden strävsamma äkta paret.

Jag har sett filmen nu och jag väntade och väntade, tänkte att det var en överraskning att han inte stod med i förtexterna, att det nog är han som dyker upp som gubbmördaren-i-lådan på slutet för varför skulle han annars synas på filmaffischen men…nej, han ÄR INTE MED. Men om han inte är med i filmen och det inte är han på bilden, vem är det då? Jomensåatteh, luska ut DET den som kan.

Taking lives är en film som frammanar Miss Marple i mig. Den känns intelligent som en engelsk deckare och den är läskig i samma stil som Se7en samtidigt som den är en ordinär amerikansk thriller. Kombinationen av dessa tre gör att jag hatar känslan av att bli förd bakom ljuset, jag bara MÅSTE gnugga geniknölarna och ligga i framkant för jag vill inte bli lurad här, jag vill komma på hur allt hänger ihop och vem som är the bad guy och jag vill komma på det INNAN jag får det serverat, innan Billy Bob dyker upp.

Den kanadensiska polisen är en seriemördare på spåren och Angelina Jolie är FBI-agenten Illeana Scott som kallas in för att bistå utredningen. Hon är skitsnygg (såklart), otroligt smart (såklart) och har en närmast läskig förmåga att kunna sätta sig in i mördares hjärnor. Hon har också en integritet utöver det vanliga.

Costa (Ethan Hawke) är en kille som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han ser mördaren och är först på plats vid det senaste brottet och han försöker återuppliva offret, stackarn som fått huvudet, ansiktet, krossat och allt. Tänk så kladdigt det måste vara. Costa blir förhörd om vad han vet och han får rita en fantombild av mördaren.

Jag tror inte jag ska skriva mer om handlingen nu. Det räcker. Jag tycker däremot att du ska se filmen om du inte har nåt bättre för dig nån kväll. Det här är faktiskt en trivsam thriller som till och med är spännande på sina ställen och trots att Ethan Hawke aspirerar på platsen som Fiffis filmtajms nya Ben Affleck så finns det många skådisar i filmen som är riktigt bra.

Angelina Jolie är även här för snygg för sitt eget bästa, vilket måste vara ett I-landsproblem av Guds nåde, men likväl så är det kanske inte enbart av godo att se ut som en Disney-animerad tjej i hennes yrke. Men hon ÄR tuff, hon har cojones och jag gillar det.

Det är inte utan att jag känner mig lite glad. Sevärda thrillers som håller hela vägen växer inte på träd.

Publicerat

An American Crime

Vi befinner oss i en liten amerikansk stad. Året är 1965 och tonårssystrarna Sylvia (Ellen Page) och Jennie (Hayley McFarland) överges av sina nyligen separerade föräldrar då pappan fått för sig att relationen kanske går att rädda, att dom kanske inte bråkar så mycket om dom inte har några barn i närheten. Smart kille det där. Verkligen.

Han gör i alla fall slag i saken och lämnar döttrarna hos den ensamstående sexbarnsmamman Gertrude (Catherine Keener) som han springer på av en slump. Gertrude har så dåligt med pengar att hon skulle göra nästan vad som helst för en extra inkomst och att ta hand om sex eller åtta barn, what´s the difference? Ex-mannen, polisen som är pappa till dom första fem barnen, lyser med sin frånvaro och minstingen Lill-Kenny har en pappa (James Franco) som inte är mycket äldre än äldsta dottern.

Gertrude är inte bara trött, övergiven, fattig och sjuk (hon hostar hela tiden), hon är även extremt psykiskt labil.  Hon börjar ta ut sina aggressioner på Sylvia och det första rappet med skärpet över rumpan  blir bränsle på elden och övergreppen övergår snart  i ren tortyr.

Catherine Keener är en av den mogna generationens kvinnliga skådisar som verkligen förtjänar ett gigantiskt genombrott (och hon har några medsystrar som spelar i samma liga). Jag tror aldrig att jag sett henne dålig i en film.

Ellen Page är i mina ögon, tillsammans med Carey Mulligan och Emma Stone, det mest spännande världen har att erbjuda i kategorin unga kvinnliga skådespelare. Det är en trio som kommer gå huuur långt som helst, det kan liksom inte gå fel, dom är fantastiska alla tre. Jag hävdar dessutom med en dåres envishet att Ellen Page hade blivit en betydligt bättre Lisbeth Salander än Rooney Mara och den åsikten tänker jag stå fast vid tills motsatsen är bevisad.

An american crime är baserad på en sann historia. Det gör ont. Det gör ont att se en kvinna bete sig på detta vis men satan i gatan vad det är nyttigt. Jag är tyvärr en sån som tenderar att gräva ner mig allt skit som män gör och har gjort mot kvinnor och barn genom alla tider och jag behöver se att det finns kvinnliga as, det är bara nyttigt även om det svider hårt.

Jag vet inte riktigt vad som är det ”amerikanska” med detta brott, det känns nämligen som något som kan hända i vilket land som helst, i vilken familj som helst. Psykisk sjukdom är inget att leka med.

Här finns filmen.

Publicerat

Kandidaten

Jonas Bechmann (Nikolaj Lie Kaas) är försvarsadvokat, en såndär hot-shot-höjdare vad jag förstår det som. Han bor ihop med Camilla (Tuva Novotny) i en vacker lägenhet med högblanka spegeldörrar och hon verkar vara väldigt förälskad i honom. Mer än han i henne om man säger så.

Hans pappa, den ännu högre advokat-höjdaren förlorade ett stort mål och hittades sedan död i sin bil. Jonas har ända sedan olyckan misstänkt att han blev prejad av vägen och således mördad men han har inga bevis.

Jonas beter sig tämligen underligt och Camilla känns rätt utled på att aldrig få kontakt med honom. Det har gått ett år sen pappans död och han har sedan dess slutit sig i ett skal som verkar omöjligt att knacka hål på. Dom börjar tjafsa och Jonas drar, löser problemet genom att gå på krogen med en polare (David Dencik i högform) och träffar där Louise, en snygg blondin. En hotellnatt senare vaknar han upp, brutalt bakfull och hittar Louise halvnaken och mördad på toaletten. Det är då det börjar på riktigt, både filmen och promenaden mot den betygsmässiga ättestupan.

Kandidaten låter på pappret som en hyggligt spännande thriller. Det är den inte.  Det  här är en film som gör mig precis lika irriterad som en natt i tält på en berghäll i högsommarvärme utan myggnät och liggunderlag. I princip ALLT irriterar mig. En advokat som ser livrädd ut i ALLA lägen, han har liksom bara ett ansiktsuttryck. Tänk dig Jens Lapidus med flackande nervös blick och smutsigt okammat hår. Skulle han funka på Efterlyst med den auran? Inte en chans. Det är massor av  logiska luckor och rena idiot-fel, allt är på tok för enkelt, fan, är det en thriller gjord för lågstadieelever med danska som modersmål eller vadå?

Jag vill egentligen bara stänga av och återgå till mitt normala liv men stänga av och snabbspola är inte mina bästa vänner när det gäller att titta på film så jag ser den klart. Och ångrar mig.

Jag tänker uppdatera mina vänner nu.

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)

Publicerat

The Perfect Host

John (Clayne Crawford) har precis rånat en bank och är efterlyst både på radio och TV.  Han har inte så mycket att välja på, han måste hålla sig borta från gatorna och i ett försök till detta ringer han på dörren till en villa, vilken som, helt utan baktanke. Warwick Wilson (David Hyde Pierce)  öppnar, motvilligt, men när John berättar att han är en vän till Warwicks flickvän Julia släpper han garden. Att John vet om Julias existens beror på ett vykort han sett i brevlådan, ingenting annat.

John kommer precis lägligt för en att få delta i en Warwicks middagsbjudning. Bordet är dukat och maten ska serveras så snart gästerna kommit och Warwick är verkligen en värd utöver det vanliga, på många sätt.

”Å en slank han dit, å en slank han dit och en slank han ner i diket.” Nu kanske du undrar varför jag gnolar på en gammal ramsa? Jo, det ska jag förklara. The Perfect Host påminner mig om julgransplundringssången Prästens lilla kråka.  Den slinker liksom än hit och än dit och befinner sig hela tiden på gränsen till att ramla ner i diket.

Filmen börjar lugnt som vilket drama som helst, övergår till en rånarthriller, sen en förväxlingskomedi (ja, nästan då David Hyde Pierce är ett komiskt geni i mina ögon) som transformeras till en psykologisk thriller med sadistiska mördarinslag. Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte spjärna emot och analysera historien för mycket, jag  satt liksom i gummibåten och lät jätten på land blåsa sig trött och gör man så blir nästan vilken film som helst tittbar. Det är när hjärnan vill vara med i matchen som det kan bli problem.

Att The Perfect Host är en film som vill en himla massa står helt klart, sen tycker jag inte den når ända fram, men ändå bra långt. Den siktar mot stjärnorna och når trädtopparna, för att uttrycka mig både banalt och metaforiskt. Dom två manliga skådespelarna, huvudrollerna, ja, i princip dom enda rollerna i filmen, är jättebra. Jättebra! Jag vill inte göra nåt annat än att ta en veckas semester och klämma hela Frasier-boxen igen för David Hyde Pierce är och kommer alltid att vara Niles Crane för mig och den rollen kommer han aldrig att kunna svära sig fri ifrån hur många perfect host´s han än skulle göra – och det tycker jag är bra.

[Det är kul med kultur tyckte aningens ännu bättre om filmen än jag. Hennes recension kan du läsa här.]

Publicerat

BETWEEN 2 FIRES

En ung blond kvinna ligger i en säng. Sin egen säng. Det känns som att det var länge sedan lakanen såg en tvättmaskin. Kvinnan sover men hon sover inte tungt. En man kommer in i sovrummet. Hennes man, kanske. Han är mycket äldre, mycket fårigare, smutsig liksom och när knäpper upp byxorna, drar ner dom en bit och lägger sig bakom henne, stönar till och hans ansikte filmas i närbild vänder det sig i min mage.

Det har bara gått några minuter av filmen Between 2 Fires och jag pausar. Orkar jag med det här? Hela min kropp säger ”STÄNG AV! Sätt på nån dumjävla komedi med Ben Stiller istället” men nej, jag känner inte för att fega ur idag, jag ska banne mig härda ut.

Den unga blonda kvinnan heter Marta. Hon är 28 år och mamma till Ania som är elva. Dom bor i en gudförgäten håla nånstans i Vitryssland, Anias pappa är död och Marta kämpar på för att hon och dottern ska överleva. Övergrepp är vardagsmat för Marta men när männen börjar kasta lystna blickar efter Ania och gubbludret hon bor med sålt henne till nån hallick får hon nog. Hon får hjälp att rymma till Sverige precis som hennes väninna Gosia gjort en tid innan och fotot hon har på en välklädd och glad Gosia framför en stor och dyr svensk villa med knallröd dörr är väldans tummad. Sverige är en hägring, där är folk snälla. Så är det.

Jag fortsätter titta men klumpen i magen bara växer och växer. Slängen av mansförrakt som jag tyvärr alltid har inom mig förändras och jag skulle kunna drista mig till att kalla det manshat redan en halvtimme in i filmen. Män är grisar, alla män oavsett härkomst. Trots att det är en förenklad bild (om än inte enkel alls) så är det filmat med känslighet och trovärdighet och det är nog därför jag står ut.  Jag vill ju veta hur det går för Marta.

Utsattheten, ensamheten, paniken i att vara mamma i hennes situation, att vara så totalt utlämnad till ett främmande lands byråkrati och goda vilja, alltså jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det – egentligen –  men under resans gång, medans filmen tuggar på inbillar jag mig att jag vet hur det är, hur det måste kännas. Deras eländiga liv som aldrig får en vändning, räkmackan dom väntar på blir till ruttet bananskal. Sverige är inte ett land av godhet, skillnaden mellan en flyktingförläggning i Norrland, ett fängelse och Martas liv med en våldtäktsman i den vitryska byn är marginell. Gosia bor inte alls i ett nybyggt trähus utan i en sunkig lägenhet tillsammans med sin man Pekka och hon försörjer sig genom att knulla med slemmiga svenska asociala män med hudvita nätbrynjor.

Between 2 Fires fortsätter i Lilja 4-evers anda men trots att filmerna är lika varandra rent objektivt så är dom väldigt olika.  Between 2 Fires är filmad på ett betydligt mer jordnära vis. Precis allt känns på riktigt. Alltså det känns,  både  fysiskt och psykiskt och det är jobbigt som satan.

Att Ipren-mannen är castad som Martas advokat känns till en början helt tokfel men jag köper det efter ett tag och Fredrik Ohlsson är givetvis klockren som äckelpäckel (spelar han inte alltid den rollen?). Bortsett från dessa två (och Joel från bloggen Deny Everything som har en miniroll) så är det, för mig, enbart okända ansikten i rollistan. Det är inte bara skönt, det känns också som en nödvändighet för att filmen ska funka. Och ja, filmen funkar, den funkar som fan på mig.

När filmen är slut är jag likaså. Slut, tom, ledsen och asförbannad. Vilket jävla skithål till värld vi lever i!

Här kan du läsa en intressant liten intervju med filmens regissör Agnieszka Lukasiak.

Publicerat

DEATH WISH

Ända sedan Sofia hade sin Death Wish-recensions-vecka har jag tänkt att jag ska se åtminstone den första av filmerna i serien. Det var i mars och NU dök filmen ner i min brevlåda. Bättre sent än aldrig tänkte jag men nu när jag sett filmen vete fan om det stämmer faktiskt.

Om mitt plötsliga intresse för att se filmen berodde på handlingen i sig eller att jag blev överbevisad i kommentarsfältet angående Bronsons mustasch-eller-inte ska jag låta vara osagt  men här är bilden som fick mig att klicka i Death Wish på hyrlistan hos Lovefilm.

Nåja. Mustasch eller ej, nu är både filmen och Charles Bronson synad i sömmarna och det enda jag tänkte på filmen igenom var ”Är han asiat? Är han italienare? Hur ser han ut egentligen? Va fan, hur svårt kan det vara att artbestämma karln???” Det säger en hel del om filmen, filmen som klassas som något av en klassiker men – VARFÖR DÅ? Den är ju så inte bra.

Paul Kersey (Bronson) känns väldigt betuttad i sin fru sedan många år. Dom har nyligen kommit hem från en romantisk resa till Hawaii och vardagen är tillbaka i sina gamla gängor igen. Frugan och deras gemensamma dotter är och handlar och ska få varorna hemkörda när ett bus-gäng hittar adressen och beger sig till lägenheten för att råna dom på – vad dom tror – välfyllda plånböcker men dom båda kvinnorna har inte många dollars på sig och rånet går över styr. Dottern våldtas och frun blir så illa slagen att hon senare dör av sina skador.  Inuti Paul Kersey, som innan detta var både en fredens och en fridens man, växer känslor han inte riktigt kan hantera men ändå hanterar på sitt eget vis. Han blir en hämnare, en man som tar lagen i egna händer.

Filmen bygger på en bok av Brian Garfield som på svenska heter Vän av ordning. Jag har inte läst boken men för att dra till med en gissning som inte känns alltför vild så skulle jag tycka MYCKET bättre om boken än jag gjorde om filmen och jag ska försöka bena ut varför.

1. Charles Bronson är en undermålig skådis.

Jag använder mig av ordet undermålig för att det är en skönt ord som används alldeles för sällan i skrift numera men också för att jag har en bra dag och känner mig ganska tillfreds med livet. En sämre dag hade jag använt mig av ord som usel, soggig, bedrövlig och miserabel.

2. Handlingen må vara hur hjärtskärande och allmänmänsklig som helst men den är så hattigt och seeeeegt skildrad att jag inte kan engagera mig hur mycket jag än vill. Alla mina tentakler ömsom somnar, ömsom vrider sig av leda, ömsom vill snabbspola sig framåt. Jag blir liksom inte klok på det här. Det borde ju vara bra.

3. Jeff Goldblum är med och han är ond.

Han ska inte vara ond. Aldrig, nej, usch, bläk, inte på det här viset, inte såhär.

4. Det är filmmusiken från HELVETET!

Nu snackar vi inte HELVETET när det är sådär bastuvarmt och kanske lite lavastenar på marken utan nu är det tusenmiljarders grader varmt och det står en djävul med svastiskabrännjärn vid entrédörren och han liksom tjonkar in den i pannan på alla förbipasserande så det fräser och sprattar och ryker som en jätteportion fajitas i skallen. SÅ illa är det, precis så illa.

Betyget är tämligen solklart för mig och efter lite googlande så fick jag även reda på svaret på min fråga: nej, Charles Bronson var inte asiat, inte italienare eller tjeck heller. Han var halv-litauer.

 

Publicerat

FÖRSVUNNEN

Fan vad jag gillar uppstarten på den här filmen! Så jäkla smart!

En bil med en ensam kvinna vid ratten kommer körande på landsvägar, på små ensliga skogsvägar, genom byhålor, stannar vid vägkanten, tar en cigg vid en rastplats, naturen passerar fönstren och medmänniskor är en bristvara. Precis så är det i stora delar av vårt land och jag känner direkt igen mig. Alla vi som inte på allvar tror att det är ett likamedtecken mellan Sverige och  den yta som befinner sig innanför Stockholms tullar känner igen sig och det är smart. Igenkänningsfaktorn är viktig i såna här filmer. Vardagsrädslan kryper sig på. Vem kan man lita på?

Malin (Sofia Ledarp) ska flytta norrut, varför vet jag inte riktigt men jag förstår att hennes bror gått bort. En underlig man i svart Cherokee (Kjell Bergqvist) har klara svårigheter med omkörningar och varför han hakat upp sig på just Malin och hennes hyrda flyttsläp vet jag inte heller men otäck är han.

Första tjugo minutrarna av filmen bygger upp en redig spänning och jag tar mig faktiskt en funderare på vad jag pysslar med. Jag sitter nämligen helt solokvist i biosalongen. Ingen kan höra mig skrika. Ingen kan höra mig ens gny om det skulle bli alltför läskigt. Jag sitter där jag sitter och mitt enda sällskap är ventilationstrumman som liksom visslar. Först tror jag att det är en del av ljudeffekterna i filmen men snart upptäcker jag att så inte är fallet. Sen retar jag mig på oljudet ett tag, sen skiter jag i vilket för Kjelle B på duken framför mig är ingen charmig kille. Han har döda ögon och det har jag aldrig sett hos honom förut. Är det linser? Kan han förställa ögonen så dom ser ut sådär? Dom är liksom gråstarrsgrå. Torra. Tomma. Uschochfyfan för att möta honom en mörk kväll i skum belysning. Och jag som ska gå till P-huset själv sen mitt i natten.

Det finns en hel del parametrar som är bra med Försvunnen. Det är ett enkelt men fungerande manus, det är tre huvudkaraktärer som spelas av toppenskådisar (Björn Kjellman är den tredje), musiken är bra, scenerna är förlagda till en del av Sverige som per automatik framkallar småklaustro hos oss storstadsbor (ingen Pressbyrå i närheten, ingen dygnet-runt-öppen McDrive, hallåååå) och sen är det skogen. Vilsenheten, utsattheten, paniken i att springa bland stockar, sten, barr och skit UTAN SKOR, sånt för jag hårdpuls av.

Det finns även delar som funkar mindre bra. Försvunnen lider nämligen av samma problem som Super 8, att när monstret väl gjort sig till känna så är det inte spännande längre. Luften går ur litegrann. I Super 8 tar det över halva filmen innan nerven går ur, i Försvunnen tar det bra mycket kortare tid. Det är egentligen mitt enda klagomål med filmen, det PLUS att filmen i mitt tycke är ganska exakt tre minuter för lång. Jag gillar inte slutet. Hade filmen varit fransk hade den aldrig slutat så.

Jag tänker inte ge mig på en spoiler, jag säger bara SE FILMEN och berätta gärna sen vad DU tycker.

Publicerat

AVLYSSNINGEN

Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.

Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.

Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.

Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.

Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?

Det lilla den här filmen saknar i  manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.

1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.

 

Publicerat

Wild at heart

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag ”meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?”

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.