Etikett: thriller

Publicerat

SOURCE CODE

Tänk dig att du har en hel symfoniorkester till ditt förfogande. Tänk dig att du skjuter i dom varsin platta Red Bull, du låter som stå barfota på glödande kol och samtidigt vrålar du: ”SPELA! SPELA och spela HÖGT och SNABBT för nu är det BRÅTTOM jag vetefan till VAD men SKYNDA SKYNDA!”

Så börjar Source Code. Det är ingen invänjningsfas, ingen långsam och mysig inledning med förtexter och stämningshöjande musik, det är STÄMNING ,TJOFF, punkt, med hela handen bryskt pekande och det är en iskall hand iklädd svart skinnhandske. Var man lite sömnig innan vaknar man garanterat till liv och det är smart gjort för hjärtat börjar slå som om man har en rusande pacemaker innanför bröstbenet.

Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) sitter på ett tåg. Mitt emot sig har han en kvinna, Christina (Michelle Monaghan), som pratar med honom som om dom vore ett par. Han tittar på henne och förstår ingenting. Vem är hon? Vad pratar hon om? Varför kallar hon honom Sean? När tåget stannar till går han ut på perrongen. Tåget lämnar stationen och är på väg in till Chicago men bara sekunder senare sprängs det. Ingen ombord överlever.

Colter Stevens ligger i en kapsel. Han ser ingenting men hör en kvinna prata. Hon heter Colleen Goodwin (Vera Farmiga) och berättar att han har ett uppdrag. Han ska tillbaka till tåget, ta reda på var bomben är och vem som lagt den där och han har åtta minuter på sig.

Om du tyckte Måndag hela veckan blev tjatig med sina upprepade måndagar så är det ingenting mot Source Code. Om du tyckte Måndag hela veckan hade en intressant infallsvinkel och du gillar tankenötter och härlig dumaction då är Source Code alldeles perfekt för dig.

Själv är jag både lite skeptisk och nöjd. Jag gillade inte riktigt regissören Duncan Jones tidigare (och första film) Moon och när jag ser att manusförfattaren Ben Ripleys tidigare verk är storfilmer som Species III och Species: The awakening så tuggar jag inte fradga av förväntningar direkt. Men manuset till Source Code är faktiskt ganska fiffigt och även om det går att genomskåda det (om man vill och jag är skeptisk till delar av det) så går det även att koppla bort hjärnan för en stund och bara hoppa på tåget och hänga med på turen. Det är vilket som. Sommaraction när det är som bäst, kanske?

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Publicerat

The Adjustment Bureau

När du missar bussen och den bussen du skulle ha åkt med frontalkrockar, när du halkar på parkeringen, ramlar och missar staketstolpen med en centimeter,  när du möter en främling i en storstad och era blickar möts och ni båda vet att ni inte kan leva utan varandra – vad är det bevis på? Sånt som liksom bara händer? Livet? Nån form av Gud? Slumpen? Ödet? Eller kan det vara  en myndighet, en organisation bestående av beiga män i hatt som kontrollerar ditt liv?

Den (förhållandevis) unga politikern David Norris (Matt Damon) siktar på en plats i senaten. Han är allas gunstling i korrekt marinblå kostym och perfekt kammat hår och valbarometrarna visar på storvinst. Ingenting borde kunna stoppa honom.

Men allt går inte riktigt enligt planerna. I ett par sekunder av totalt hjärnsläpp moonar Norris offentligt och självklart dyker den bilden upp på helsidor i dagstidningarna. Siffrorna dalar, Norris får se sig besegrad och livet är allt annat än kul. Norris ska hålla sitt förlorartal inför sina trognaste väljare och går in på toaletten för att samla sig en stund men det visar sig att han inte är ensam därinne. En kvinna har gömt sig på herrmuggen då hon kraschat ett bröllop i närheten och när hon smyger sig ut ur båset knastrar det till mellan henne och Norris som det gör i ett tändstift när man vrider på startnyckeln.

Elise (Emily Blunt) och Norris hamnar i nån slags romantisk bubbla där bland välskurade klinkerplattor och sanitetsporslin och när dom likt kardborrar på en flanellpyjamas dras mot varandra och förenas i en kyss står det klart: dom är varandras pusselbitar och bör inte, kan inte, får inte leva utan varandra. Men ödet, slumpen, männen i hatt på The adjustment bureau vill annat. Elise passar inte in i Norris förinställda livsbok och hon ska med alla medel bort.

Filmbloggarna Flmr,  Fripp och Filmitch har sett filmen. Det är skönt. Fram till att jag läste deras recensioner hade jag nämligen enbart hört jubel och visslingar från vänner och bekanta om den här filmen, jubel jag inte riktigt kunde varken placera eller förstå. Är det inte en vanlig konspirationsthriller? Jo. Jag tycker nog det. Det är en till en början ganska smart thriller och innan konspirationsdelen förklaras tycker jag till och med den är spännande. Men det är männen i hatt som inte funkar på mig. Det blir FÖR larvigt, för banalt och visst är det charmigt med dom uppenbara 60-tals influenserna i filmen men när jag sitter framför TV:n kan jag nästan höra manus läsas upp med bebisspråk av en flumdrutt till scripta i Farbror Barbros bajsbruna byxdress.

Det som gör filmen sevärd för mig är samspelet mellan Matt Damon och Emily Blunt som jag tycker fungerar finfint. Båda två ler med hela ansiktet i varandras närhet och mer än så krävs inte för mig när jag är på det humöret. Jag hade gärna sett att filmen hade tagit ut svängarna mer åt något av hållen, alltså gjort den mer konspiratorisk och spännande eller mer romantisk. Nu blev det mest ljummen  mellanmjölk av alltihop.

Publicerat

All good things

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.

Publicerat

SUPER 8

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det ”läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga ”fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.