Att den italienska maffian finns, det vet jag. Jag känner även till den ryska maffian, krogmaffian, chicagomaffian, den japanska maffian och costa nostra. Det jag däremot inte visste fanns är den belgiska hormonmaffian men jorå, den finns, den med.
Jacky Vanmarsenille (Matthias Schoenaerts) hjälper till med att driva familjens bondgård. Han är i trettioårsåldern, han missbrukar steroider och naken i motljus ser han ut som en en mänsklig välhängd variant dom köttmonster som belgiska bönder producerar: Belgian Blue.
Bullhead är inspirerad av mordet på en belgisk korrupt veterinär som skedde i mitten på 1990-talet. Han ville byta steroidleverantör, vilket inte föll i god jord hos Jacky och hans posse.
Historien hade kunnat vara både spännande och allmängiltig men det är den tyvärr inte. Med en speltid på 124 minuter är den minst en halvtimme för lång. Filmen är seg på ett sätt som den inte hade behövt vara med en klippare som känt till uttrycket kill your darlings. Jag lyckas inte hålla mitt intresse uppe ens med en dryg liter mörkrostat kaffe och det blir många kisspauser där jag inte ens känner att jag behöver pausa.
Nu såhär efteråt har jag en djup bekymmerrynka mellan ögonbrynen för trots att jag inte hade skyhöga förväntningar på filmen så hade jag trott den om mer. Jag hade väntat mig mer känslor, mer oumpff liksom.
Det jag gillar mest med filmen är inblicken jag får i ett sammanhang jag inte kände till alls. Sånt är alltid spännande. Det är som att få en lektion i samhällskunskap, historia och biologi samtidigt. Nyttigt, lärorikt, vettigt men ändå ganska så tradigt genomfört.
