Etikett: Tim Blake Nelson

Publicerat

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den ”gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av ”presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock ”bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

Publicerat

COME EARLY MORNING

Det händer ibland att jag ser en helt vanlig halvbra mellanmjölksfilm, en ordinär trea på betygsspråk, men som visar sig vara en film som inte släpper taget. Stockholm Östra är en sån film, Drinking Buddies en annan (okej, den fick en fyra men ändå…) och den här filmen är definitivt en sådan.

Nu är det några veckor sedan jag såg dagens film och jag lovar, jag tänker på den dagligen. Inte hela dagarna givetvis men den poppar upp lite då och då och jag undrar hur det gick för Lucille (Ashley Judd), jag vill se mer.

Lucille är 30-nånting, har inte svårt att träffa killar men är rädd för relationer. Många är dom mornar hon smyger upp från bortamatchsängar för att ta sig hemåt utan att snubben hon träffat på krogen – som hon inte sällan glömt namnet på – vaknar. Hon verkar aldrig se på detta som ett problem, det är mest hennes inneboende som försöker peta på henne och luska lite i orsak och verkan.

Filmen handlar om några veckor i Lucilles liv, om hennes relation till föräldrarna, om hennes jobb och hennes chef (Stacy Keach), om jukeboxen hon åker omkring med på bilflaket, om den herrelöse hunden hon tar hand om och hur hon träffar Cal (Jeffrey Donovan), en snubbe som inte beter sig som hon är van vid.

Jag har på riktigt aldrig sett Ashley Judd bättre än här. Hon är S Å J Ä V L A B R A. Hon känns så naturlig och vanlig, det är jättehärligt att se.

Filmen är skriven och regisserad av Joey Lauren Adams, tjejen med den pipiga rösten i Chasing Amy you know och hela filmen är stabil, habil, schysst på alla sätt och vis. Den är liksom en trea men minnesmässigt mer än så. Den är peppig också. Det får bli så, en trea med pepp-topping!

Publicerat

BLUE CAPRICE

I lördags var det dags för novembers månads träff med Filmspanarna. Precis som förra året körde vi en heldag på filmfestivalen där Henke valt ut filmerna. Några av oss såg alla tre utvalda filmerna, några såg ett par och några ännu fler än tre.

.

Vad visste jag om filmen Blue Caprice innan jag satte mig i salongen mer än att Caprice är en bil och att den antagligen i filmen skulle vara blå? Jag visste ingenting.

Jag brukar vara tydlig med att jag gillar att se film som är ett blankt papper, där jag inte behöver brottas med förväntningar eller onödig kunskap i ämnet. I fallet Blue Caprice hade nog både jag och filmen tjänat på att jag vetat mer. Men hur skulle jag kunna veta att jag just i detta fallet hade behövt bemöda mig om att läsa på? Det går ju inte. Sånt vet man inte utan facit i hand.

Nu har jag i alla fall gjort min läxa. Filmen handlar The Beltway sniper attacks där John Allen Muhammed och Lee Boyd Malvo mördade tio personer i oktober 2002 genom att skjuta dom till döds via ett hål i bagageluckan på en – tadaaaa – blå Caprice.

I filmen är det Tequan Richmond som spelar 16-årige Lee som blir lämnad av sin mamma och hittar en fadersgestalt i Isaiah Washington som spelar John. Båda två är godkända skådespelare som gör det dom ska av manuset, men fan, det retar mig att jag inte visste att alltihop var sant. Jag tror jag hade brytt mig mer om vad som hände då, jag tror jag hade försökt förstå mer, JAG TROR JAG HADE KUNNAT HÅLLA MIG VAKEN DÅ JUUE.

Filmen är nämligen gräsligt sömnig men snyggt filmad och scenerna från Antigua var extra fina. Jag fick lukten av tonfisk på burk i näsan. Jag var nämligen där dagen efter en tyfon typ skövlat hela ön, alla restauranger var stängda och det enda någorlunda middagsätbara (om man inte ville äta nötter eller billig choklad) som gick att hitta var pasta som behövde en koktid på 35 minuter och tonfisk i olja. Men jävlarns, det var vackert och varmt i havet även om det låg nedfallna palmer över hela ständerna.

Jahapp, det var mitt bestående minne av filmen det. Några scener från Antigua och tonfisk i snoken. Inte speciellt bra betyg för filmen och uruselt betyg för mig. Jag är en dålig dålig filmbloggare som inte gjort min läxa, en läxa jag inte ens visste att jag hade.

Filmspanarna som också såg filmen var Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Har du inte sett den, Fripps filmrevyer och The Velvet Café.

Publicerat

THE INCREDIBLE HULK

Ååååå vad jag vill tycka om den här filmen! Jag vill jag vill jag vill så gärna göra det!

Jag blir som en trotsig fyraåring utan gummistövlar i en sandlåda när det spöregnar och inte vill gå in. Jag vill sitta i den plaskvåta kattnedkissade kommunala sanden och köra den där röda plastbilen runt runt. Jag har ju för fan byggt en fungerande motorväg med refuger och grejer! Låt mig va! Gå bort! Jag sitter här och här sitter jag bra och jag leker med prylar som gör mig glad och inget surt nedfall som helst kan få mig att ändra mig. Sluta muta mig med pannkakor dumma förälder, jag vill inte haaaaaaa!

Nu är jag inte fyra år även om det känns så ibland. Jag är däremot fullt och fast övertygad om att en Hulk kommer pryda min kropp inom en inte alltför avlägsen framtid och jag måste därför hitta den perfekta förlagan, ett porträtt av Lou Ferrigno är nämligen inte att tänka på. Det fick alltså bli en omtitt av The Incredible Hulk från 2008 med Edward Norton som den strålningsskadade doktorn Bruce Banner.

Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.

I mina ögon är det regissören Louis Leterrier som är boven. Han har fått en alldeles för stor mössa. Han har givits ansvar han inte kan hantera. Buuuu Louis, man lajar inte med hulkfilmer på det här sättet, det är en skymf! Kom och lek med mig i sandlådan istället, jag kan baka en ”sockerkaka” – och tvinga dig att äta den.

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

Veckans Sarandon: LEAVES OF GRASS

Jag tror att Susan Sarandon skäms trots att hon bara var med några enstaka minuter. Vad Richard Dreyfuss tänker kan jag inte ens spekulera om.

Det enda som är sant om den här filmen är detta: filmer som inte ens Edward Norton kan rädda förtjänar inte att skrivas om. Och här spelar han ändå TVÅ roller.