Etikett: Tina Fey

Publicerat

WINE COUNTRY

Ett gäng medelålders kvinnor ska fira en i ”tjejgänget” som fyller 50. Vad passar bättre än att åka på en gemensam vinresa till Napa Valley?

För en massa år sedan jobbade dessa sex kvinnor tillsammans på Antonio´s Pizzeria och trots att åren gått, alla dragit åt olika håll, män har kommit och gått, barn har fötts, karriärer har gått toppen eller i sank, trots allt detta så har vänskapen bestått.

Det här är Amy Poehlers regidebut och hon har dragit ihop en massa kvinnliga komiker för att sporta upp manuset, skrivet av Liz Cackowski och Emily Spivey. Det här är egentligen varken bättre eller sämre än något av alla löpande-band-producerade Netflix-filmer som vi vanligtvis ser med män (*host* Adam Sandler *host*) i huvudrollen men jag känner mig ändå lite besviken. Antagligen har jag högre förväntningar på Poehler & co men jag förstår inte riktigt varför.

Kanske är mitt problem inte förväntningar förresten, kanske är mitt problem att jag på något sätt förväntas känna igen mig (som alltid är fallet i så kallade ”tjejfilmer”)? Är det såhär kvinnor är? Kvinnor i grupp? Kvinnor i min ålder? Ja, kanske. Tydligen. Jag är bara inte med i den matchen.

Visst funkar filmen för stunden, den har ett visst underhållningsvärde men jag måste erkänna att jag varken skrattade eller fnissade åt en enda scen. Betyget blir en vääääldigt svag trea och detta endast för att jag just idag känner mig ovanligt snäll.

Publicerat

SISTERS

Det känns ganska härligt att kunna konstatera att min humor-gen funkar precis på samma sätt oavsett om det är vuxna män eller vuxna kvinnor som försöker sig på att göra komedi med alkohol, droger och barnsligt beteende som ENDA fokus i ”skrattfesten”. Det här är nämligen i långa stunder precis lika lågbegåvat som om filmen hetat Brothers och huvudrollerna spelats av Seth Rogen och James Franco.

Nu heter filmen alltså Sisters och systrarna Maura och Kate Ellis spelas av Amy Poehler och Tina Fey. Deras åldrande föräldrar (Dianne Wiest och James Brolin) har beslutat sig för att sälja den stora villan som systrarna växt upp i för en lugnare och bättre ekonomisk tillvaro i en lägenhet. Det föräldrarna behöver hjälp med är att döttrarna ska komma dit för att städa ur sina flickrum. That´s it. Dom tjatar och gnatar ingenting, har inga krav. Så….dom sura systrarna åker till barndomshemmet och får ett dygn själva i huset. Ett sista dygn.

BORTSKÄMDA JÄVLA AS TILL JÄTTEBEBISAR är vad dom är! Fan vad trött jag blir. Det här är inge roligt alls faktiskt. Jag känner mig som en överkörd förälder där jag sitter och förväntas skratta, jag känner mig som en torrboll, som en socialsekreterare med block och penna i högsta hugg, jag kan liksom inte se det komiska i det här, det går inte.

Jag fnissar EN gång, i EN scen och den innefattar en speldosa, en såndär ballerina som snurrar. Sen var det 115 minuter till. Jag vet inte vad filmen vill säga. Att Tina Fey har skitsnygga tuttar? Att kvinnor också kan vara barnsliga och ”crayza loss”, dricka sprit, röka på, titta på muskulösa män, dansa till enkel koreografi, klättra i berg, ragga med hjälp av sexuella trakasserier, bete sig som svin mot sina föräldrar och bli förlåtna? Sorry, men jag visste allt det där innan. Kom med nåt nytt. Snälla.

I avsnitt 35 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna lilla film. Och vi har rätt olika åsikter om den vilket alltid är uppfriskande.

Publicerat

MEAN GIRLS

Mean Girls är en film som – har jag förstått – är jättestor och väldigt omtyckt i stora kretsar, alltså inte bara bland tonårstjejer, det finns en och annan medelålders man som trillat dit också. Den har till och med en egen dag: 3:e oktober!

För egen del har jag såklart vetat att filmen funnits men valt bort den och avfärdat den som simpelt tonårstrams. Nu har jag sett den och jag tycker faktiskt att det ÄR simpelt tonårstrams, dock kanske skönare förpackad, innehållande en samling skådisar som är bättre än ”normalt” och med ett mer välskrivet manus än man är van vid.

Tina Fey har skrivit manus efter Rosalind Wisemans bok och det är en trevlig dialog filmen igenom. Lindsay Lohan, Rachel McAdams, Lacey Chabert, Amy Poehler, Lizzy Caplan, Amanda Seyfried och Tina Fey själv har alla stora roller och ja, alla är riktigt bra.

Nu är det här en komedi och det är där filmen står och burnar på stället med handbromsen ordentligt åtdragen för jag tycker inte den är så himla rolig. Det är en form av humor som inte riktigt funkar på mig, jag tror det är den där ”mobbningskomiken” som känns sådär. Jag har så himla svårt att se det roliga i elaka människor även om det mesta ”rättar till sig” på slutet. Jag förstår att jag låter torr som fnöske nu men det bjussar jag på.

Trots detta är Mean Girls en betydligt bättre film än jag förväntade mig. Ett bra tidsfördriv men kanske inte så mycket mer än så.

Publicerat

SJU JÄVLIGT LÅNGA DAGAR

Den senaste boken jag läste som fick mig att på riktigt gapskratta var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Storyn i sig var inte särskilt upplyftande men formuleringarna var. Han skriver otroligt på pricken, det är inte ett skiljetecken för mycket.

Och nu har historien om Judd Altman vars liv havererat blivit film. Och Jonathan Tropper har skrivit om boken till ett filmmanus. Och Shawn Levy regisserar, ja precis, han som regisserat alla Natt på museet-filmerna samt menlösa The Internship. Och rollistan är lika imponerande som den är skön. Jason Bateman, Tina Fey, Corey Stoll och Adam Driver spelar syskonen Altman, Jane Fonda deras mamma, Connie Britton är flickvän till Phillip (Driver) och min nya favorit Kathryn Hahn är hustru till Paul (Stoll).

Om jag säger såhär, filmen är inte lika rolig som boken. Det är svårare att skratta åt det jag ser än åt det jag läste även om det är precis samma berättelse. Varför jag funkar så vet jag inte. Därmed inte sagt att filmen inte är rolig, den ÄR rolig men då det är tämligen svart humor det är frågan om (inget kiss och bajs här inte!) så beror det nog mer på ens egen sinnesstämning om man kan ta den till sig eller inte. Om man orkar och ens vill.

Familjehistorier av detta slag kan ju komma väldigt nära ens personliga liv ibland och då kan det vara rätt svårt att se det komiska i situationerna. För en gångs skull snuddar historien inte det minsta vid min egen verklighet och det känns befriande, det är som att andas i en syrgasmask. Det händer skit men det är inte min skit. Ha ha ha (<— torrt skratt).

Det här är helt och hållet skådespelarnas film. Lyckas dom göra historien trovärdig, ja då blir filmen bra. Lyckas dom då? Hmmmm….om jag säger såhär, JÄVLAR ALLTSÅ, castingen….här snackar vi fingertoppskänsla. Vilket gäng! Jag tror på den här galna familjen och det beror framförallt på Jason Bateman. Han är som alltid otroligt bra, det är nåt med hans blick som känns så…skön. Han är närvarande, levande, en verklig människa helt enkelt.

Mitt tips är helt enkelt detta: se filmen. Jag tycker den är jättebra, jag tyckte boken var jättebra men jag kan inte jämföra dom även om jag skulle vilja. Det är två olika universum som lever på samma föda, typ.

Publicerat

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.