Det är väldigt sällan jag ögnar igenom medlemsrecensionerna på Lovefilm innan jag bestämmer mig för att hyra en film. Jag undrar om det ens hänt förrän nu?
Jag vet inte hur det gick till, jag vet bara att jag klickade mig in på filmen Sektor 236 – Tors vrede, att jag såg taglinen ”En svensk Rovdjuret” och blev självklart lite nyfiken. Tokigt nog scrollade jag sedan ner och fick se omdömena som löd:
”Första frågan är: är det en bra film? Absolut inte!”
”Detta e den sämsta film som jag någonsin hyrt ! Urkass, sämre än dålig.”
”Kanske den sämsta filmen någonsin.”
”Inte värd din tid.”
”Varning för denna film!”
”Den svenska film jag sett. Klart etta på kalkonlistan.”
”Skådespelarna har bara två lägen: mummel eller mongovrål.”
Självklart klickade jag på HYR.
En pluton fjälljägare försvinner mystiskt i vildmarken under ett hemligt uppdrag. En specialstyrka skickas ut för att ta reda på vad som hänt dem. Samtidigt är ett gäng ungdomar helt ovetande ute på hiking i området. Ungdomarnas mobiltelefoner tappar plötsligt täckning och kompasserna slutar fungera. De går vilse och försvinner en efter en. De inser snart att de är jagade som djur…
Det är filmens handling i kortformat kopierad direkt från Lovefilms beskrivning. Efter att ha suttit vid datorn i över en halvtimme och försökt att på ett informativt och icke-raljerande vis förklara vad filmen handlar om raderade jag hela texten och snodde Lovefilms rätt av. Lathet? Inte alls. Dumt? Inte det heller. Filmen har ändå ett manus, en tanke, men JAG kan inte för mitt liv få ihop det och det här ska ju vara en ordentlig recension, eller ska det inte det? Vem har bestämt det förresten? Jag? Jag kan för tusan inte skriva en vettig recension om en film som fick mig att sitta och vänta på (och längta efter) Martin Timell och höra hans röst säga ”Det är inte killen som är med i filmen som har skrivit brevet.”
Det här är alltså en film som har Jan Johansen, melodifestivalvinnaren från 1995, i rollistan. Det här är en film som har stort fokus på den svenska militären men som använder sig av amerikanska vapen. ”Jakthelikoptern” är en passagerarhelikopter, bilderna av minröjare ser smygfilmade ut, allt är så fruktansvärt larvigt, plastigt och fel att jag till slut faktiskt inte står ut.
När jag tittar på en vanlig DVD-film hemma brukar jag har ett normalljud på 11, alltså när jag ser en film som är inspelad med nya uppfinningar som stavas mikrofoner och ljudkillar och sånt. När jag tittade på Sektor 236 – Tors vrede var jag tvungen att höja till 28 för att ha en chans att höra vad dom sa och sedan sänka till 5 fort som fan när det drog igång musik och/eller effekter, annars hade störningsjouren ringt på dörren.
Jag orkar inte sitta där och tokklicka på fjärrkontrollen för att slippa ta fram trätratten eller sitta med örat dikt an någon av högtalarna. Jag kan inte se skådespelarmässigt så totalt obegåvat folk försöka agera som här, det går inte. Jag krängde på mig som en kissnödig daggmask i soffan, jag skämdes å deras vägnar och för mig som frivilligt satt och tittade på skiten. Så efter en timme bestämde jag mig. Mitt liv är alldeles för kort för att jag ska slösa tid på sånt som Sektor 236 – Tors vrede. Det här är ett påhitt, inte en film och hade jag sett klart den hade det kunnat bli en bitterhetsfråga på min dödsbädd.
– Finns det nåt du ångrar med ditt liv, nåt du inte gjorde?
– Ja. Jag ångrar att jag inte stängde av den där ”filmen” i oktober 2011. Tänk, jag hade kunnat göra så mycket annat och så mycket nytta dom 114 minutrarna. Satan också. Fan vad jag ångrar mig och nu ska jag dö också.
(Betyg? Jag kan inte sätta betyg på detta, det går helt enkelt inte. Min betygsskala går inte ner till den absoluta nollpunkten och att ge den en etta vore alltför givmilt och rent av fel.)
”Ett människoliv mäts i år men styrs av ögonblick” står det på filmaffischen. Det är så på pricken sant.
