På fredag händer något mycket stort på svenska biografer. Tintin har premiär, filmen som Steven Spielberg och Peter Jackson jobbat med i åratal och som jag längtat efter sen jag först hörde om projektet. Jag undrar hur Tintins pappa, den belgiske Hergé tycker om filmen men det är en fråga som aldrig får svar eftersom han varit död i nästan trettio år.
I dokumentärfilmen Tintin och jag försöker den danske regissören Anders Østergaard räta på en del frågetecken kring den mytomspunne mannen och det är en film gjord med kärlek, respekt och vilja att gräva djupt men Hergé är inte en man man gräver i, så mycket lärde jag mig av filmen. Han bjussar på en del information, historier och anekdoter men vore han en gnuggis så spelade det ingen roll hur mycket man gnuggar på honom, han luktar liksom ingenting. Det är Tintin som är den karismatiske, inte serietecknaren själv.
Det jag gillade mest med filmen var den närmast kontemplatoriska stämningen med den harmoniska elektroniska musiken i bakgrunden, bilder från serieböckerna, teckningar, den grafiska formgivningen som är så typisk Hergé och som jag älskar så innerligt. Jag hamnade nästan som i trans, det blev mer en mental resa in i färg och form än en upplysande dokumentär skildring och det var inte dåligt på nåt vis, jag hade bara önskat mig något mer ”köttigt”.
Nu hoppas jag bara att Hergé befinner sig på nåt färgglatt ställe där han med kikare och micropopcorn kan se sin Tintin komma till liv på ett helt nytt sätt på bioduken. Jag unnar honom det. Jag unnar oss ALLA det.
Här finns filmen att hyra.