Etikett: To Rome with love

Publicerat

Fredagsfemman #272

5. Rian Johnson

Det här är snubben som kommer vara på allas läppar när julen börjar närma sig. Det är nämligen han som både har skrivit manus OCH regisserat nästa del i Star Wars-sagan: Star Wars: The Last Jedi som får svensk biopremiär 17 december. Med filmer som Brick, The Brothers Bloom och Looper i bagaget så kan jag inte säga att hans namn allena gör att min puls stiger i Star Wars-sammahang men just därför kanske det kan bli bra?

.

.

.

4. Bulken!

Min gudson kallar honom för det. Bulken. Asbra ord tycker jag. Passande. Coolt. Han är ju det. Bulkig. Och hulkig. Och bäst!

.

.

.

.

3. Hej då Hannah, Marnie, Jessa, Adam, Shoshanna, Ray och Elijah!

Nu är TV-serien Girls slut och jag måste säga att sista säsongen fick en vändning som känns lika överraskande som självklar som perfekt. Det är klart serien skulle sluta som den gjorde. Och jag måste säga att det är coolt att ha följt en serie där ingen av rollfigurerna egentligen är enkel att tycka om. Alla är udda och svåra och egocentriska och jag skulle inte klara av att ha en enda av dom som vän mer än max en vecka men det är den känslan som får mig att känna att jag faktiskt LÄRT MIG NÅT av att titta på serien. Det finns folk av alla sorter och alla är vi helt okej på nåt vis.

.

.

.

2. Förälskad i Rom

Ja precis Förälskad i Rom. I avdelningen huvudstadsromcoms måste ju denna film tjongas upp på listan. Betydligt mysigare film än jag mindes den som. Jesse Eisenberg är nästan lika bra här som han var i Café Society. Och Penelope Cruz är ju härlig. Och Ellen Page! Och Alec Baldwin är med (precis som förra veckan). Härlig stad det där, Rom.

.

.

.

1. Big Little Lies

Sådärja. Nu har även jag sett den, snackisserien på HBO, den där med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern, Alexander Skarsgård och Adam Scott. Bland annat. Den där som är regisserad av Jean-Marc Vallé, precis, höjdarregissören som gjorde Texas Buyers Club, Wild och Demolition. Och ja jävlar va bra den var. Vilken precis lagom lång serie också! Sju avsnitt a ca 50 minuter. Precis. Lagom. Lång. Och bra. Sa jag att den var BRA? Det gjorde jag va?

.

.

Publicerat

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.