Skräckfilmssöndag: JIGSAW (2017)

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: ”Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?”. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på ”skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

SAW 3D – THE FINAL CHAPTER

I en film som enbart känns som urvattnade motorsågsscener staplade efter varandra ska överlevande från Jigsaws torteringsceller börja i nån form av ”stödgrupp” under ledning av en ”guru”. Du hör ju hur jävla larvigt det låter.

Filmen brakade på med allt dom hade, satsade varenda spänn på fullkomligt menlös 3D och hade så lite pengar över till annat att till och med det i dessa filmer så viktiga artificiella blodet fick bytas ut mot Fun Light Hallon.

Om man tycker det är superspännande att se en man öva korsstygnsbroderier med svart tråd över sin egen kind, ja, då passar den här filmen som handen i handsken. För alla oss andra, låt den bara falla i glömska – alternativt häll bensin på skiten och tutta på.

”The Final Chapter”? Törs man verkligen lita på det?

.

Originaltitel: Saw 3D

Produktionsår: 2010

Regissör: Kevin Greutert

Manus: Marcus Dunstan och Patrick Melton

Budget: Ca 20 miljoner dollar

Bodycount: 27 döda

Mest kreativa scen: ”Twisten” i slutet.

.

 

 

.

SAW VI

Jag skrev om den här filmen redan i april 2010 och jag undrar om jag inte ska ta och kopiera den texten rätt av. Jag tror faktiskt det, jag tycker nämligen precis samma sak nu vid en omtitt.

Jag jämför helt sonika filmen Saw VI med Donatella Versace.

Precis som att jag önskar att nån nära vän till Donatella sagt ”Nu är det fanimej NOG!” om hennes otaliga plastikoperationer så önskar jag att någon väl insatt i Saw-filmserien skulle sätta ner foten, slå näven i bordet och vråla för full hals ”ENOUGH! Nu slutar vi, det här funkar inte längre!”

Det går inte att mjölka en sinande kossa mer än såhär, det går bara inte och om detta manus är det bästa som går att åstadkomma in the name of Saw, då tackar jag för mig hur mycket jag än tycker om dessa filmer. Tack och adjö säger jag, jag har betydligt bättre saker för mig än att titta på dravel.

Manuset till Saw VI är så krystat att det inte skulle vara ett dugg konstigare att packa BB-väskan och åka till sjukhuset för att lägga sig på britsen, kräva epidural och sen ta i utav bara helvete för att få ut barnet – fast jag vet att jag inte är gravid.

Nej säger jag. Nej. Enough!

Fast det är ju EN film kvar….

 

Originaltitel: Saw VI

Produktionsår: 2009

Regissör: Kevin Greutert

Manus: Marcus Dunstan och Patrick Melton

Budget: Ca 11 miljoner dollar

Bodycount: 12 döda

Mest kreativa scen: Skämtar du med mig?

.

 

 

.

SAW III

GOSSE! Det här är inget för kräsmagade!

Det kändes som att Saw började i enkel skala med visserligen ögonbrynshöjande äckliga scener men kanske inte så många. I Saw 2 la racerbilen i tvåan och gasade på som tusan för att komma upp i fart. Mer blod, mer gore, mer slaffs. Men i tredje filmen är det som att bilen tagit sig från tättbebyggt område och kör rätt upp på motorvägen. Det tjuter i växellådan och tredje växeln hoppas över, det blir fyran direkt.

Det är väldigt mycket närbilder på sargade kroppsdelar, väldigt mycket blod, väldigt mycket frätande/sprickande/töjande/söndertrasande och jag vet att Saw III har jämförts med Hostel just i tortyrporrhänseende och jag kan förstå jämförelsen även om jag personligen tycker att Hostel bjussar på en oöverträffad vidrig stämning, något egentligen samtliga Saw-filmer utom den första saknar.

Jigsaw lever även om det är knappt och den leksugne cancerpatienten kidnappar läkaren Lynn för att hålla honom vid liv. I Amanda (Shawnee Smith) har Jigsaw en högst kompetent lärling,  å ena sidan är hon minst lika rubbad i skallen som Jigsaw själv, å andra sidan skiner skymten av ett samvete igenom. Amanda lyckas få Lynn att utföra en hjärnoperation på Jigsaw och det är nåt som verkligen gör sig på rörlig bild i en film som denna. Samtidigt är en pappa vid namn Jeff ute på minerad mark när han får chans att hämnas sin sons död på sedvanliga mer eller mindre dödliga Saw-uppdrag. Oftast mer.

Jag mindes denna tredje film som sämre än tvåan men vid en omtitt känner jag att dom nog får byta plats. Båda filmerna landar på samma betyg men det är inte bara i helvetet det finns grader, det gäller även betyg 3.

Originaltitel: Saw III

Produktionsår: 2006

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och James Wan (samma som första Saw)

Budget: Ca 10 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Tjejen som får huden avsliten. Svårt att inte känna svedan…

.

 

 

.

SAW II

Ingen rast, ingen ro. Det här med långsam uppbyggnad och psykisk spänning är ingenting för uppföljaren till Saw, Saw II börjar direkt och det är bara att hålla sig i armstöden och försöka djupandas med magen.

Kräsmagade och/eller random känsliga personer stänger nog av filmen innan titeln syns i bild med vita bokstäver mot svart bakgrund, kanske inte för klegget i sig, mer för att känslan är allmänt omysig.

Men tänk vad minnen kan luras ibland. Jag minns Saw 2 som en supervärdig uppföljare till en i princip prickfri första film, jag minns den som spännande som tusan, som jätteläskig, som BRA. Nu när jag ser den gäspar jag nästan käkarna ur led. Visst har den sina sköna scener, visst har den fortfarande ett kreativt tänk men mycket av det otäcka med upphovsmannen Jigsaw (Tobin Bell) försvinner när man vet hur han ser ut. Detta ständiga gissel för all typ av skräckfilm. Fantasin är alltid otäckare än verkligheten.

Manuset följer den redan nu så kända ”Saw-mallen”. Människor som gjort ont/fel/ingenting hamnar i sammanhang som mest kan liknas som kreativa tortyrceller, dom får gåtor att lösa och om gåtorna löses rätt/tillräckligt snabbt överlever personen, om inte – bajbaaaaaaaj.

Saw II är beskaffad med väldigt mycket snabba klipp, alltså det är vääääldigt mycket mer MTV-bajsnödigt än första filmen och det är hög musik som innefattar trumslagsliknande ljud på metalliska fat (gör svinont i öronen om man ser filmen med lurar vilket jag först tänkt göra men struntade i då jag gärna vill bibehålla min hörsel någorlunda intakt).

En sammanfattningsvis ganska irriterande film men inte på något sätt dålig. Den har några minnesvärda scener och med tanke på att jag vet vad som komma skall framöver så är filmen ändå – som Erik skulle ha sagt – ”helt okej”.

Originaltitel: Saw II

Produktionsår: 2005

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och Darren Lynn Bousman

Budget: Ca 4 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Sprutor i stora lass. Vidrig scen. Det svider överallt bara att titta. Aj aj aaaaaaj. Och slutet är bra. Slutet är riktigt bra.

.

.

SAW

När man ger sig in i Saw-världen måste man ha EN sak klar för sig, den första Saw var något heeelt nytt när den kom. Det är nämligen lätt att tänka att det är ett illaluktande skräckfilmsträsk man ska klegga sig igenom både när man – som jag – ska se om alla filmerna igen och som du om du läser recensionerna. Men det finns mycket med Saw-filmerna som är speciellt och riktigt bra, att serien inte håller samma höga klass hela vägen är knappast överraskande.

Men för att börja från början, Saw var en lågbudget-indieskräckis som visades på Sundancefestivalen 2004. Den köptes upp av filmbolaget Lionsgate som verkligen trodde på filmen och en stor anledning till att den gick så bra var att den blev en snackis. Alla som sett den pratade om den och ingen som sett den glömde den. Jag vet med mig själv att jag tvingat en handfull skeptiker (eller två, eller tre) att se filmen, flera av dessa hade svårt med nattsömnen efteråt men ingen var arg (konstigt nog).

Filmens manusförfattare och regissör heter James Wan och nu är han ett stort namn men det var han inte då. Nu känns han igen med filmer som The Conjuring och Insidious 1 och 2 men innan Saw hade han endast gjort en kortfilm. Man kan säga att Saw var för honom vad Duellen var för Steven Spielberg och vad Fucking Åmål var för Lukas Moodysson.

Nu var det några år sedan jag såg Saw sist (har kanske sett den tjugo gånger totalt) och det är både med förväntan och viss rädsla jag sätter mig i soffan för att se den ännu en gång. Mina minnen av den är så goda, jag vill inte spoilera nåt men jag vill heller inte skriva en recension baserad på gamla (men goda) minnen. Så jag ser den. Igen.

Jag behöver bara se den inledande scenen med badkaret för att hamna rätt igen. Adam (den kanske inte överdrivet skådespeleriutbildade Leigh Whannell) och den bleksminkade doktorn Lawrence Gordon (Cary Elwes) är fastkedjade i ett smutsigt och helkaklat utrymme och mellan dom ligger en död man, skjuten i huvudet. Någon har satt dessa två män där av en anledning. Allt man gör i livet har en mening, likaså allt man inte gör. Manuset är så smart och så fullt av små tankeställare och twister att det är rena rama julafton för såna som jag som annars brukar gnälla på att filmer i denna genre ofta saknar både sans, vett och logik.

Saw är otäck, spännande, välgjord och med ett manus som håller hela vägen. Hela filmen är ett bevis för att med tillräckligt goda och hållbara idéer spelar budgeten mindre roll. Hur det gick med uppföljaren kan du se nästa fredag.

Originaltitel: Saw

Produktionsår: 2004

Regissör: James Wan

Manus: James Wan och Leigh Whannell (japp, den mediokra skådisen som spelar Adam)

Budget: Ca 1,2 miljoner dollar

Bodycount: 6 döda

Mest kreativa scen: Jag skulle kunna säga scenen som innehåller kombinationen såg och fot men det är lite för enkelt. Hela filmen är nämligen kreativ in i minsta detalj och sågprylen är visserligen den mest spekulativa (i alla fall för icke skräckfilmsvana tittare) men inte den mest kreativa. Så jag måste säga slutet. Slutet är helt enkelt förjääävla bra.

 

 

.

Fredagsfemman # 103

5. Sweeney Jöback, Peter Todd

Det här med filmer som blir musikaler och musikaler som blir film kan vara tricky. Sweeney Todd började som musikal, hade premiär på Broadway redan 1979 och blev sedan film med Johnny Depp och Helena Bonham Carter framför kameran och Tim Burton (nähä??) bakom. Filmen var inte helgjuten då jag var (och är) ganska trött på den där trion (min recension hittas här) men nu har jag varit på Stockholms Stadsteater och sett Peter Jöback i rollen som Johnn….f´låt Sweeney och Vanna Rosenberg som Fru Lovett och det var inte en helgjuten upplevelse det heller. Men det är alltid härligt att se teateruppsättningar live på scen. Även en 3/5-musikal är värd vartenda öre.

.

.

4. Oldboy-sort-of-besvikelsen

Idag skulle den amerikanska versionen av Oldboy haft biopremiär om inte SF bara helt sonika plockat bort den från repertoaren. Jag och kollegan hade planerat detta biobesök sedan långt innan jul. Vi skulle se om det magnifika originalet och sen gå på bio och toksåga remaken, det var liksom redan bestämt. Vi skulle alltså göra som den amerikanska biopubliken redan gjort. Dom få som såg den. Oldboy är alltså en av förra årets största floppar men samtidigt, för att klassas som en flopp, kräver det inte att någon är förvånad?

.

.

3. Fittstimmet

”Sverige är enligt alla mätningar ett av världens mest jämställda och välmående länder. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi slipper strida för vår överlevnad. Därför finns det också utrymme för feminister att sväva iväg, högt ovanför dom grundläggande frågorna. Men det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut helt, för långt ifrån verkligheten, från människors riktiga problem.” Orden är Belinda Olssons. På SVT går just nu en programserie som heter ”Fittstim – Min kamp” där Belinda ”tar tempen” på dagens feminism. Jag häpnar. Är detta på riktigt? Är serien gjord enbart för att reta gallfeber på folk, driver hon med oss eller vad fan handlar detta om? Och vad har en mamma som inte vill berätta könet på sitt barn för någon med feminism att göra? Det är väl inte feminism, det är galenskap.

.

.

2. Den nyfunna filmtittarmoralen

Det går en film på biograferna nu, en liten anspråkslös kortfilm med okända namn i rollistan som heter The Wolf of Wall Street. Nåja. Tvärtom såklart. Men ingen filmintresserad människa har kunnat undgå snacket efteråt, tankarna om det eventuellt ickemoraliska i att som Martin Scorsese  göra en film om detta prakt-as Jordan Belfort som faktiskt finns på riktigt och som tjänar pengar på att filmen blir en flipp. Bland svenska bloggar har det även diskuterats kring det eventuellt omoraliska i att faktiskt gilla, hylla och bli underhållen av en film som denna. Min tanke idag är varför inte samma diskussioner kom upp gällande Pain & Gain? En vidrig och SANN historia som togs till vita duken av en annan välkänd regissör (Michael Bay), en historia som blev till en twistad actiondramakomedi med charmiga snubbar i huvudrollerna, glassigt, ballt och snyggt filmat, men där männen inte ”bara” lurat folk på pengar och varit moraliskt förkastliga gällande annat (som Belfort och gänget), dom kidnappade, torterade och mördade folk och dömdes till döden för sina handlingar. Vad beror skillnaden i? Varför blev det inte liknande diskussioner om Pain & Gain? Beror det enbart på att färre personer har sett den eller är det något annat?

.

.

1. Gillian Anderson

Det bästa jag sett på mycket mycket länge är TV-serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hyperventilerade när avsnitt 5 tog slut och det visade sig att det inte fanns fler. Det är frustrerande så det fradgar sig i munnen, spännande, kolsvart, välgjort och JAG VILL HA MEEEEEEER. NUUUUUUUU.