WAR DOGS

Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.

Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.

Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del  ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.

Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.

Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.

Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.

Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

ROAD TRIP

Josh (Breckin Meyer) har varit ihop med sin Tiffany (Rachel Blanchard) typ hela livet. Nu går dom på två olika college med massor av mil emellan sig men har ändå lovat varandra att hålla ihop och vara trogna. Lättare sagt än gjort.

Josh får för sig att Tiffany träffat en annan så när han blir förförd av Beth (Amy Smart) kan och vill han inte säga nej, inte ens när han märker att Beth filmar hela tjottaballongen. Dagen efter får han reda på att en släkting till Tiffany dött och att det var därför hon varit okontaktbar. Han har alltså varit otrogen och bandet han spelat in med gulliga hälsningar har blivit utbytt mot den nyinspelade nakna varianten och är nu postat och på väg till Tiffany. Josh får panik och bestämmer sig för att försöka hinna till Tiffany före brevet och för att göra det behöver han en bil och gärna lite sällskap. Tre polare hänger på och roadtrippen är igång.

Road trip är på ett sätt en ganska vanlig halvgalen collagefilm med några få höga berg och en hel del brådjupa dalar men på ett annat sätt är den mer än så. Road trip är nämligen begåvad med en skådespelare som jag tycker har en märklig utstrålning, en skön stil och är annorlunda på det där sättet som jag inte kan värja mig emot. DJ Qualls heter han och här spelar han rollen av bilens ägare Kyle. Innan jag såg den här filmen var han mest känd för mig som Theodore Donald ’Rat’ Finch från filmen The Core men nu är han Roadtrip-Kyle för hela slanten. Råttlik, smal som en sticka, underlig men han har mer karisma än vilken Ben Affleck som helst. Jag hoppas få se honom i nån riktig höjdarroll framöver.

Road trip är en film som klippt och skuren för starköl, snacks och kompisgäng. Ju fler som är med och skrattar ju roligare blir filmen. Jag skrattade gott några gånger men det är ingen Eurotrip, inte för mig. Men det är det å andra sidan inte många komedier som är.

 

Baksmällan 2

”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”

Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.

Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.

I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?

Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.

Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.

”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”

Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.