Etikett: Tom Cruise

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del ”darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

Publicerat

Återtitten: MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Jag såg filmen på bio två gånger sommaren 2015. En ultimat sommarblockbuster. Underbar från början till slut. Det var så jag tyckte då och så jag minns Mission: Impossible – Rouge Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans gäng som envisas med att utföra omöjliga uppdrag världen över.

Nu finns filmen på Netflix och jag passade på att se om den inför visningen av Mission: Impossible – Fallout som hade premiär förra veckan (min text om den filmen kommer imorgon).

Rogue Nation börjar med ett extraordinärt stuntjobb av Tom Cruise himself och hjärtfrekvensen ökar även om jag sitter i soffan och ser det. Ett paket. Ett flygplan. Paketet får inte lämna landet. Planet startar och då, DÅ kommer Tompa springande – såklart!

Rebecca Ferguson introduceras här som Ilsa Faust, en av filmvärldens vackraste och ballaste actionbrudar genom alla tider. Stora ord men jag står för dom. Hennes karaktär känns modern, kaxig och bara genomhärlig. Scenen i trappan när hon går uppför stegen med den gula klänningen är magisk.

Simon Pegg är kanske aningens överdriven som comic relief, något som egentligen inte behövs i denna typ av film men som samtidigt – i mina ögon – ökar på charmfaktorn en smula och Tom Cruise är Tom Cruise. Underbare underbare Tom Cruise! En filmstjärna uti fingerspetsarna, det är en ynnest att se honom på film!

Jag kan inte säga annat än att den här filmen är fulländad som actionfilm betraktad och jag njuter till fullo även denna tredje tittning. Imorgon får du se vad jag tyckte om Fallout.

När jag såg filmen första gången 2015:

När jag såg filmen andra gången 2015:

När jag såg filmen 2018:

Publicerat

AMERICAN MADE

I händerna på till exempel Martin Scorsese hade American Made kunnat bli en Wolf of Wall Street. I händerna på Tarantino, Guy Ritchie eller Michael Bay hade den kunnat bli något tufft, bombastiskt, snabbklippt, rörande och berörande. Nu hamnade manuset till American Made i regissören Doug Limans våld och helt ärligt, det blev inte så pjåkigt det heller även om jag filmen igenom satt och önskade att jag hade en kontrollpanel framför mig där jag kunde förstärka färgerna, höja tempot och maxa volymen. Det enda med filmen som är fem plus precis som det är är mannen som lyssnar till namnet Tom Cruise. Han fortsätter visa att han är en av filmhistoriens mest stabila skådespelare.

American Made är en film som är baserad på en sann historia. Trodde jag. Regissören Liman beskriver den som ”a fun lie based on a true story” och gräver man lite djupare är det nog precis så det är. Cruise rollfigur Barry Seal har definitivt funnits i verkligheten men historien om honom som dubbel-trippel-arbetande knarksmugglare (både för the good guys CIA och the bad ones i sydamerikas knarkkarteller med Pablo Escobar i spetsen) är definitivt omskriven för att passa in i Hollywoods mallar.

Meeeeeh, spela roll!?! Filmen är bra. Skönt tempo, galen, en charmig Tompa och en jävla massa knark och skit utan att filmen för den skull andas drogromantik.

Vill du vinna ett eget blu-ray-ex av den här filmen? Lyssna på avsnitt 120 av Snacka om film och mejla in det som tävlingen går ut på till film@sofpodden.se senast kl 23.59 på juldagen! I avsnitt 121 hör du om du blev en vinnare eller inte. Lycka till!

Publicerat

THE MUMMY

Vad kan man kräva av en sommar-blockbuster egentligen?

Kan man kräva att det är en genomarbetad historia som berättas på ett högkvalitativt sätt? Kan man kräva något som totalt rockar ens båt och får en att tänka i nya banor?  Kan man kräva att filmen är värd biljettpriset med råge eller räcker det att salongen har en fungerande AC och att man får luta huvudet mot ett löss-fritt nackstöd en liten stund? Eller kan det vara som så att det ENDA man kan kräva av en sommarblockbuster är att få känna sig underhållen i hundra minuter?

Mitt svar på frågan är egentligen nej på alla frågor utom den sista. Sommarblockbusters lever ett eget liv för mig. Jag har allt som oftast NOLL krav på dessa filmer, jag har väldigt sällan höga förväntningar då dessa filmers trailers brukar vara totalt hjärndöda och göra mig allt annat än sugen. The Mummy är inget undantag. Trailern är ren skräp och med tanke på vad jag läst om filmen (recensioner och annat) så fanns det ingen logisk del av hjärnan som trodde på mer än att filmen skulle vara ren dynga.

Men, kanske du tänker nu, dynga och Tom Cruise är väl två ord (eller tre) som sällan går ihop? Nej, visst är det så. Tom Cruise har en fingertoppskänsla som är fenomenal när det gäller att välja roller (vilket verkar vara ett förenande drag hos många skådespelare med just detta förnamn. Tänk Hardy. Tänk Hanks. Tänk Hiddleston. Tänk Berenger, Holland, Selleck ). Han gör INGA dåliga filmer. Han är Tom Cruise, han KAN INTE vara med i dyngrullar. Det är DAGENS SANNING. Men hur går detta ihop med att The Mummy i medelbetyg av den svenska kritikerkåren (i skrivande stund) ligger på (för att uttrycka det mild) blygsamma 1,8? Jo det kan jag tala om. Det går ihop för att The Mummy faktiskt inte ÄR den formidabla skitfilm som många vill göra gällande. Den är faktiskt – i mina ögon – helt okej.

Universal har med The Mummy dragit igång något som kallas Dark Universe där dom ska göra remakes på klassiska monsterfilmer. Dagens film är den första i denna serie och går man in på länken i förra meningen (samt kors-googlar en del) kan man se bild som vittnar om att Johnny Depp är klar att  spela osynlig man i The Invisible Man, att Russell Crowe kanske kan få en egen film som Dr Jekyll and Mr Hyde (han spelar denne man även i The Mummy) samt att Javier Bardem ska spela Frankenstein i Bride of Frankenstein (med premiär 2019). Att The Mummy-sågningarna inte varit nådiga är självklart en tråkig start för Universal, samtidigt, hyllades denna typ av film ens när dom var nya?

Det finns MASSOR att gnälla på med The Mummy om man vill, alltså MASSOR. Det är klaff-fel in absurdum, det är rena dumheter som med enkelhet borde ha kunnat strykas från manus, det är tveksam humor med skämt som man knappt fattar är skämt, det är den svåra balansgången mellan scener som borde vara allvarsamma men som ska ”skämtas till” och ibland blir det riktigt jobbigt, speciellt när man gör mord/död till något lättsamt. Det är liksom inte den typen av film kan jag tycka. Samtidigt är filmen inte alls den billiga CGI-fest som jag trott efter att ha sett trailern, det är snarare en actionfylld äventyrsfilm med övernaturliga mumie-inslag (och BRA cgi dessutom) och det var ett stort plus för mig.

Sofia Boutella är bra som mumien Ahmanet som pratar helt felfri engelska trots att hon legat begravd i flera tusen år och knappast kom från en engelskspråkigt land när det begav sig, Annabelle Wallis (som var så bra i Annabelle) får fram sin del av manuset med bra trovärdighet, en sämre skådis hade antagligen bombat helt sett till allt mumbojumbo hon tvingas låtsas att hon kan/förstår och Tom Cruise fixar SÅKLART biffen hur bra som helst. Vem är det minsta förvånad? Att han är 55 år går dock inte att fatta när han tar av sig tröjan. Herregud vilka gener den mannen har! Man kan nästan tro att han är….mumifierad.

För att summera det hela en smula så kan jag förstå alla som toksågar The Mummy, jag köper alla argument till att den är undermålig men JAG tycker inte att den är det. Jag tycker det här är hjärndöd underhållning för stunden, jag tycker det är välgjort rent filmtekniskt men att manusbearbetningen har en hel del övrigt att önska.

Filmens stora mervärde är dock Tom Cruise. Jag tycker ALLTID om att se honom på bio, han är en filmstjärna uti fingerspetsarna och han ensam kan bära upp en film på sina axlar och få den att fungera. Det visade han med all önskvärd tydlighet här. Smart castat av Universal!

 

 

.

.

Jag såg filmen tillsammans med mina Filmspanarvänner och här är deras syn på filmen:
Sofia
Jojje
Carl/Johan
Micke
Cecilia
Steffo

Publicerat

JACK REACHER: NEVER GO BACK (IMAX 2D)

Fyra år efter att förra och första Jack Reacher-filmen kom ut är det alltså dags igen för Tom Cruise att ikläda sig rollen som actionman. Och SATAN vad han gör det bra. En sånhär film med Tom Cruise i huvudrollen, går det att bli besviken? Går det att INTE få det man förväntade sig? Nej nej nej, det gåååår inte för Tom Cruise är precis lika stabil i denna typ av film som Tom Hanks är när det vankas drama.

Det är bara att sätta sig i biofåtöljen, ta ett djupt andetag och glömma vardagen för en stund för det här är BRA SKIT – om man gillar actionfilmer alltså.

Jack Reacher som karaktär är en mix av Ethan Hunt, Dirty Harry och en terminator. Han är svinduktig på att springa, hoppa, skjuta och slåss, han pratar inte mer än han behöver och han är fanimej omöjlig att döda. Filmen kryddas dessutom inte av en massa charmigt snickesnackande, onödiga kärleksscener, knappt ens flirtande och det känns faktiskt fräscht. Här bjuds man på hjärndöd action och inte så mycket mer, men till skillnad mot exempelvis senaste Jason Bourne som på pappret spelar i samma liga som den här filmen så har Jack Reacher: Never go back en riktig story som jag både förstår och köper.

Edward Zwick, som jobbade med Cruise redan 2003 i Den siste samurajen, har regisserat och han gör det bra. Snabba klipp, men inte FÖR snabba. Biljakter som tar slut precis innan man hinner tröttna. Plotholes som räddas innan irritationen får minsta fäste. Att Cruise dessutom flankeras av två kvinnliga skådespelare som sköter sig riktigt bra gör inte saken sämre. Cobie Smulders är Jacks före detta arbetskamrat Major Susan Turner och Danika Yarosh är Samantha, tonåringen Jack får på halsen och tillsammans bildar dom en trio som gör att en timme och femtioåtta minuter fullkomligt swischar förbi.

Det finns egentligen ingenting att klaga på. Det här är nåt så simpelt som en riktigt BRA hjärndöd film men sådana verkar vara otrooooligt svåra att få till.

Jag såg filmen i 2D på IMAX i Solna och det var en TOPPENVISNING. Kanonljud, kanonbild och sköna fåtöljer. Puts väck med 3D-skiten från IMAX och jag skulle ALLTID se film i den salongen.

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: COCKTAIL (1988)

.

.

.

Finns det någon skådespelare som är en bättre symbol för ungdomsfilm på 80-talet än Tom Cruise? Inte i mina ögon.

När Cocktail kom var han stor. Jättestor. Ojojoj så stor han var. 1981-1990 var han tillsammans med den vackra och jättemånga år äldre skådespelaren Mimi Rogers och det var coolt på nåt sätt. Han var annorlunda, han var modig. Hon var ju GAMMAL! När jag googlar lite ser jag att hon är född 1956 och Tom Cruise 1962. Bara sex års åldersskillnad alltså. Det var lite andra tider då…

När jag såg Cocktail på bio var jag inte så värst imponerad. En tämligen standardhistoria berättades och det enda som stack ut var sista kvarten. Musiken var botten, Bryan Brown gammal, Tom Cruise lite fånig och Elisabeth Shue bara log. Av naturliga skäl har jag inte sett om filmen sen dess, det har helt enkelt inte lockat.

När jag ser om den slås jag av vilken enormt bra smak jag hade som sextonåring. Vilken koll jag hade! Musiken ÄR botten, den är svinmossig. Utan tvekan skulle hela soundtracket passa in i Sällskapsresan och den skulle kännas mossig även där. Kokomo med The Beach Boys, vilket jävla dravel!

Cocktail är den enda filmen med Tom Cruise där jag upplever att han spelar över, att jag behöver skämskudde. Han är inte så het som han tror när han står bakom bardisken, kastar flaskor, firar av det bländvita leendet och dansar till den ”catchy låten” Hippy Hippy Shake.

Nej, här sätter jag ner foten. Cocktail var inte bra när den kom och den är inte ett dugg bättre nu. Betygsmässigt är den nere och nosar på ettan men håller sig inte där tillräckligt länge för att jag ska hamra ner spiken totalt. Och för att vara en film från 1988 är det ett haveri.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då avslutas det med tre filmer från 1989.

Publicerat

FILMÅRET 1986

1986. Nästan i mitten av det härliga 80-talet. Massor med bra film från detta år, eller? Jag hade femton filmer som klarade både den stora gallringen och den lilla men det är fem för mycket så jag satte mig helt enkelt skräddare på golvet, förde ihop tummarna med långfingrarna, blundade, lyssnade på delfinljud och försökte ta mig inåt, ända in i mitt allra innersta, in bland minnen, bortträngda känslor, nostalgikaos och tonårsångest. Vilka filmer var bäst? Vilka sitter kvar i maggropen?

Sjutton sekunder senare var listan klar.

 

10. ALIENS
(Regi: James Cameron)

Okej. Jag river av plåstret från skoskavet på en gång. Ritssssch! Precis som att jag med 2013-års lista placerade Gravity på plats 10 och fick en del läsare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen (den har dessutom åkt ut från listan helt nu) så finns det en risk för nåt liknande när Aliens ”bara” hamnar på plats 10. En bra film, men den saknar en del av magkänslevärmen som en del av filmerna högre upp på listan ger mig. Dessutom finns det risk att den ryker helt när jag ser om Liftaren. Det känns troligt.

.

.

.

9. HENRY – EN MASSMÖRDARE
(Henry: Portrait of a serial killer – Regi: John McNaughton) 

Och här kommer den, exemplet på en film som gör mig varm i magen sådär som jag försökte förklara på plats 10. Fast det är inte riktigt sant. Henry-filmen gör mig allt annat än varm i magen. Det är en vidrig film, svinjobbig att titta på, hemsk. nästintill överjävlig faktiskt. Men det är en film som fastnar. Michael Rooker gör sitt livs bästa roll här tycker jag. Han är mycket bättre i den här filmen än som blå gubbe i Guardians of the Galaxy.

.

.

.

8. HANNAH OCH HENNES SYSTRAR
(Hannah and her sisters – Regi: Woody Allen)

Jag har svårt att rangordna Woody Allens filmer, jag tycker många är rent otroligt bra och Hannah och hennes systrar är en av dessa. Hela tre oscarsstatyetter blev det till filmen när Woody själv fick en för bästa originalmanus, Michael Caine vann Bästa manliga biroll och Dianne Wiest Bästa kvinnliga biroll.

.

.

.

7. ROSENS NAMN
(Der name der rose – Regi: Jean-Jacques Annaud) 

En ”gubbrulle” i ordets bästa bemärkelse. Eller ”munkrulle” kanske snarare. Klurigt, snyggt, mörkt, en Sean Connery som såg gammal ut redan då och en väldigt ung Christian Slater.

.

.

.

6. BLUE VELVET
(Regi: David Lynch)

Blue Velvet var den första David Lynch-aha-upplevelsen i mitt liv. Dagar då David Lynch´s tentakler når in i hjärnbarken är dagar man liksom aldrig glömmer. Jag glömmer aldrig känslan av gräs och en vattenspridare. Jag glömmer aldrig Isabella Rossellini. Jag glömmer aldrig känslan av att jag inte riktigt förstår. Det är en härlig känsla, jobbig men härlig. Och jag tycker verkligen att David Lynch har den snyggaste porträttbilden av ALLA på ImdB.

.

.

.

5. JEAN DE FLORETTE 1 & 2
(Regi: Claude Berri) 

Många år innan Gérard Depardieu blir en Putinvänlig pengagalen egocentriker som det är väldigt svårt att sympatisera med gjorde han stora roller i stora filmer och stora roller i mindre men underbara filmer, som denna. Jean de Florette handlar om regn, eller bristen på detta. Jävlar, mmmm det verkar spännande kanske du tänker och hånskrattar samtidigt inombords åt den där filmbloggaren som tjongar upp en fransk väderfilm på topplistan men skrattar bäst som skrattar sist. Ge den en chans om du inte redan sett den, du kommer bli förvånad.

.

.

.

4. TOP GUN
(Regi: Tony Scott) 

Watchin’ every motion in my foolish lover’s game. On this endless ocean, finally lovers know no shame. Turnin’ and returning to some secret place inside, watchin’ in slow motion as you turn around and say…take my breath away. Maverick. Iceman. Charlie. Goose. Tony Scott. Filmkärlek.

.

.

.

3. BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN
(37°2 le matin – Regi: Jean-Jacques Beineix) 

När man gör årslistor och sammanfattar sina filmfavoriter från förr känns det som att två typer av filmer sticker ut mer än andra. Det är dels filmer som man sett många många gånger, filmer man återkommer till med jämna mellanrum och aldrig tröttnar på. Sen är det filmer som man sett en eller max två gånger och där man av olika anledningar känner sig helt nöjd med det. Betty Blue har jag sett två gånger och sista gången blev jag helt blown away. Det här är en Film, en Riktig Film.

.

.

.

2. COBRA
(Regi: George P. Cosmatos) 

1974 skrev författaren Paula Gosling en roman som hette A Running Duck. Den filmatiserades 1986 och blev till filmen Cobra med Sylvester Stallone som Marion ”Cobra” Cobretti med svarta klackskor, pilotsolglasögon och tandpetare i mungipan. Jag dööööööör, alltså han är så sjukt cool här och Cobra är verkligen en helgjuten film. Spännande som tusan, suggestiv musik,  Brian Thompson är riktigt otäck som Night Slasher och Slys dåvarande flickvän Brigitte Nielsen castades som den långbenta huvudrollen Ingrid. Men det mest intressanta är kanske att det gjorts ännu en ”Cobra”, ännu en film av Goslings bok (alltså SAMMA bok) och det är Fair Game med Cindy Crawford och William Baldwin från 1995. Tänk att det är samma grundmanus. Det kan man inte tro.

.

.

.

1. FLUGAN
(The Fly – Regi: David Cronenberg) 

Titta så glad han ser ut Jeff Goldblum, etta på topplistan å allt! Men vad är det han har i ansiktet, offer för dålig avocadopeeling eller vad kan det va? David Cronenberg som utsatt honom för ett prank i logen men en hink saltpetersyra upphängd ovanför dörren och fiskelina till dörrhandtaget? Neeej så är det såklart inte. Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit en maskin som kan förflytta materia från en plats till en annan och när han ska prova att förflytta sig själv får han sällskap – av en fluga.

David Cronenberg peakade i sin ”klegg-era” med Flugan, nu gör han filmer i helt andra genres med varierande resultat. För mig kommer han alltid vara en av dom största, intressanta, modiga och mest personliga regissörer som funnits och Flugan är en klassiker. En klegg-klassiker. Och hurra för Jeff Goldblum som är så bra så bra på att spela fluga!

Bubblare: Liftaren, Peggy Sue gifter sig, Morrhår och ärtor, Plutonen, Bortom alla ord, F/X Dödlig effekt.

Intressanta filmer från 1986 som jag inte har sett än: Ont blod och Down by law.

Idag är det ett gäng filmbloggare som gjort sina listor över 1986-års bästa filmer. Klicka in på deras bloggar för att få filmtips och andra aha-upplevelser.

Spel och film

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Absurd Cinema

Filmfrommen

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: FÖRÄLDRAFRITT (1983)

.

.

.

1983 var Tom Cruise 21 år men såg ut som 17. Det ska han vara glad för. Han har rollen som Joel Goodsen i Föräldrafritt i tacka för mycket, kanske till och med allt?

Jag undrar om efternamnet Goodsen är en slump eller om det är meningen att det nästan ska låta som good son, den snälla ordentliga studiemotiverade sonen som mamma och pappa Goodsen tror sig ha. Varför skulle dom annars våga åka bort och lämna hela det stora huset, alla bilarna, spriten och stereon med den avancerade förstärkaren till den där hormonstinne tonårskillen därhemma?

Det som förvånar mig nu när jag ser om filmen en sisådär trettio år senare är att jag upplever Tom Cruise som förvånansvärt o-valpig. Jag trodde jag skulle tycka att han bara var en liten pinsam pojkvasker men icke, han var en duktig skådis redan då. Och att han gav Ray-ban-solglasögonen ett ansikte är ingen nyhet men det bör inte glömmas bort att han även satte bruna seglarskor på trendkartan.

Filmen är också mycket mindre glättig än jag minns den. Kanske är det för att den enda scen som frekvent visas från filmen är den när Tompa mimande dansar i vardagsrummet iförd skjorta och kalsonger men den scenen har inte mycket med filmen att göra egentligen och det var i ärlighetens namn den enda scenen jag tydligt mindes. Att finfina Tangerine Dream har skrivit filmmusiken kom jag dock ihåg.

Om det här var det värsta som kunde hända när det var FF hos en tonåring 1983 och jag jämför med detta i nutid då hade jag nog hellre varit både tonåring och förälder på 80-talet.

Det här är dagens första film i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1983, ett vid lunch och ett ikväll.

Publicerat

Fredagsfemman #126

5. Turistpremiären

Först pratades det om att Ruben Östlunds Turist inte skulle få svensk premiär förrän i november och många var vi som anade att vi skulle få se den på Stockholms Filmfestval som är samma månad. Det kändes jobbigt, det är långt till november och filmen blev trots allt en snackis efter att filmen vann Un Certain Regard Award på Cannesfestivalen. Men nu är premiärdatum satt till 15 augusti OCH filmen har dessutom fått SF´s Smultronstället-överstrykningspenna på sig, det är alltså en ”utmärkt film”. Där grävdes en biopubliks-Turist-grav under lavinen minsann.

.

.

.

4. Fan, jag AVSKYR Smultronställetmärkningen

”Se bara utmärkt film”. SF, sitt inte på en pidestal och lek smakpolis och bestäm vad som är ”utmärkt film”. Jag blir så irriterad att jag blir snorig.

.

.

.

3. Cher

Vad tycker du om Cher som skådespelare? Jag tycker om. Jag förstår dock inte riktigt varför men jag har tänkt en hel del på henne dom senaste dagarna. Men vissa saker ska man kanske inte analysera, vissa saker kanske bara ska få vara. Hej Cher! Jag vinkar lite härifrån, tror du också kan behöva en liten vink ibland.

.

.

.

2. Johanna Frändén

Fotbolls-VM tickar på och Johanna Frändén i SVT´s VM-studio sopar banan med alla dom andra. Hon är kunnig, hon är gullig, hon är vettig och jag tänker inte sluta tjata, jag vill att hon ska starta en egen podcast NU!

.

.

.

1. Tom Cruise

Jag vet att det finns dom som tror att Tom Cruise ”bara” är den action-Tom man ser nuförtiden i filmer som Mission Impossible, Oblivion, Edge of tomorrow och Jack Reacher. En dag som idag skulle jag vilja tipsa om en film Tom Cruise gjorde för hela 25 år sedan: Född den fjärde juli. Den är regisserad av Oliver Stone och den gav Tompa en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll. Tyvärr vann han inte men det är fjärde juli idag och det har ingenting med varandra att göra alls men ska man se den här filmen kan man ju alltid göra det idag. Eller se kvartsfinaler i fotbolls-VM.

.

.

Publicerat

EDGE OF TOMORROW

Hur kan en film som fått till väääärldens bästa tagline INTE välja den som titel? LiveDieRepeat skulle vara en fenomenal titel på denna film, hästlängder bättre än Edge of tomorrow som känns väldigt mycket havregrynsgrötfrukost i mina öron. Såndär gröt som är kokad i micro med för mycket vatten och utan salt.

Juni månads filmspanarfilm valdes av mig och valet stod mellan denna veckas två biopremiärer, den kubanska filmen En natt i Havanna som är regisserad av Lucy Mulloy och handlar om en ”pojkaktig” tonårstjej som bor i Havanna och som inte tycker hon passar in med landets rigida könsroller och tillsammans med sin bror och en vän planerar hon att fly till Miami på en flotte (info från sf.se) och Tom Cruise-blockbuster-actionstänkaren Edge of tomorrow.

Det politiskt korrekta och kanske det mest givande i längden hade varit att välja Havanna-rullen men jag kände inte för det, jag kände för en Tom Cruise-blockbuster-actionstänkare. Gör man inte alltid det förresten? Är han inte en av världens mest stabila skådisar? Kan han misslyckas med en film? Är Tom the-best-name-to-have om man ska lyckas bigtajm i Hollywood? Jag menar, det finns ju hur många som helst. Hanks. Hardy. Hiddleston. Å Cruise då.

Trailern till filmen kändes sådäääär tycker jag men….vadå….hur tradigt kan det bli med Tompa, science fiction och exoskelett? Han åkte motorcykel utan hjälm i trailern. Motorcykel utan hjälm, bara en sån sak! Hur länge har man längtat efter att se det igen på film? Sen 1986?

Hur var då filmen?

1. Bra.

2. Rolig.

3. Lite för lång.

4. Den skulle ha slutat vid scenen vid Louvren (utan att spoila)

5. Tom Cruise levererade över min förväntan.

6. Emily Blunt var helt okej.

7. Min radar uppfattade noll på romantik-kemi-mätaren mellan Cruise och Blunt.

8. Jag är inte säker på att nummer 7 spelar någon som helst roll.

9. Jag älskade scenen – och ljudet – när en viss person blir överkörd.

10. 3D:n tillförde ingenting.

11. Sergel 1 är en jättebra biosalong.

12. Plusstolarna är värda sin extrakostnad.

13. Dragomir Mrsic var tyst, tuff och effektiv.

14. Härligt att filmen utspelade sig till stora delar i London.

15. Hade den här filmen haft premiär i Sverige på nittiotalet hade den hetat ”Oblivion hela veckan”.

16. Nummer 16 hade bara varit sant om Oblivion haft premiär samma år som Måndag hela veckan, dvs 1993, och att denna film kom året efter.

17. Skulle dom där fladdriga bläckfisk-av-metall-monstren vara otäcka?

18. Skulle filmen ha varit ännu ballare med 15-årsgräns? Mörkare? Läskigare? Blodigare? Eller var allt helt okej nu?

19. Tydligen visste dom inte hur filmen skulle sluta när dom började filma, manuset var inte klart. Det förklarar ett och annat.

20. Sommarn är här nu!

 

 

 

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Är dom nöjda med mitt val eller vill dom leka LiveDieRepeat med mig efter det här? Här är länkarna till dom som sett filmen: Fripps filmrevyer, The Nerd Bird, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Har du inte sett den-podden, Fredrik on film, Filmparadiset, The Velvet Café och Har du inte sett den-bloggen.

Publicerat

Fredagsfemman # 62

5. Veckans mest intressanta biopremiär

Tom Cruise och Oblivion i all ära men den danska filmen Jakten känns som en måstefilm på bio. Thomas Vinterberg regisserar och Mads Mikkelsen blir anklagad för att ha förgripit sig på en liten flicka.

 

 

4. Schysst Lovefilm!

I dessa gratismånad-på-Netflix-hajpens tidevarv har en annan sak slagit mig. Lovefilm är sjukt generösa. Jag går in på Headweb och Voddler och ser att det går att hyra En oväntad vänskap för 39 respektive 37 kronor men som medlem på Lovefilm kan man streama den gratis. Även skräckishöjdaren Sinister kan ses där helt utan kostnad. Jag är glad att Lovefilm gillar Fiffis filmtajm för jag gör gärna reklam för ett sånt schysst företag.

 

3. Söndagens konferensresa

Många konferenser skulle kunna överföras direkt till bioduken, så tragiskt, konstigt och hysteriskt kan det bli när arbetskamrater ska umgås i nån slags bondande weekendresa under influenser av stora mängder  alkohol, en resa som förhoppningsvis ska leda till nya framgångar för företaget men som också kan ha motsatt effekt. På söndag är det dags för min andra som chef. På söndag. Inte en fredag, inte en lördag, en söndag. Och inte ens en övernattning blir det. Men kul och peppande ändå hoppas jag på.

 

2. Månadens musikupplevelse

Det kanske inte bara är månadens skiva, den kan vara ÅRETS skiva som redan är här. Depeche Modes Delta Machine gör mig glad ända in i hjärteroten och jag gillar känslan av att hålla en fysisk CD-skiva i min hand även om jag ÄLSKAR Spotify.

 

 

1. Kvällens filmtittarexperiment

Det ska bli väldans kul ikväll. Jag har bjudit hem tre vänner med väldigt varierande grad av filmintresse och tillsammans ska vi försöka oss på att analysera Holy Motors. Experimentet kommer att summeras här på bloggen när jag sammanställt alla intryck och uttryck, kanske faller alla konstiga bitar på plats nu? Kanske kommer jag förstå rubb och stubb? Kanske får jag aldrig se en film med dessa vänner igen?

Publicerat

OBLIVION

I tisdags hade bloggen besök av en viss stenhård kille vid namn Jack och idag av en annan med samma namn. Då var det Reacher, idag är det Harper men det är faktiskt tredje gången gillt för Tom Cruise att gestalta nån vid namn Jack på film. Första gången var redan 1985 i Ridley Scotts Legenden – Mörkrets härskare och Tom Cruise var en hjälte redan då. Han kan det här. Han är trovärdig som tuffing oavsett vem eller vad det är han brottas med, han kan till och med heta Ethan, det funkar ändå.

I Oblivion letar han upp trasiga drönare, runda metalliska föremål som fungerar som nån form av obemannade vapenarsenaler. Drönarna ser rent utsagt helt pissed-off, snyggt designade i nån slags mänsklig skepnad, lite som man kan tycka om bilar när man ligger bakom dom i en kö. Lamporna blir till ögon, sneda, glada, arga, manga, galna och öppningen till bagageluckan blir en mun. Drönarna ser helt enkelt ut som jävligt förbannade metallbollar.

Jorden som vi känner den finns inte längre. Det är postapokalyptiskt så det förslår, det är Mad Max bortom både Thunderdome, Armageddon och Waterworld. Det är liksom…..tomt. Krig, tsunamis, jordbävningar och kärnvapen har ödelagt jorden i kombination med att några idioter fick för sig att spränga månen och dom människor som finns kvar bor på en av Saturnus månar, Titan. Kvar på jorden är Jack Harper och hans medhjälpare/kollega/flickvän Vika (Andrea Riseborough), utsända för att hålla koll och dom bor på nån slags plattform bland molnen. Alla överlevande människor fick sina minnen raderade men Jack minns ändå fragment som dyker upp då och då, små klipp från toppen av Empire State Buildning och en mörkhårig kvinna som han verkar tycka mycket om.

Jack och Vika lever on the edge på många sätt, det förstår jag ganska omgående i filmen även om det dröjer rätt länge innan det händer nåt alls. Jag har inga direkta förväntningar på filmen förrän jag läser Joseph Pollacks recension på Möllan.nu där han skriver att miljöerna och musiken påminner en hel del om regissören Joseph Kosinskis förra film Tron: Legacy. Nog för att jag har vetat att det är samma regissör men att filmerna skulle påminna om varandra i känsla trodde jag inte efter att ha sett trailern. Jag tog åt mig texten och skruvade upp förväntningarna till max, det gick alldeles automatiskt och känslan släppte inte trots att jag försökte vråla NEEEEJ och göra en fiktiv pungspark på den. Att jämföra vad som helst med Tron: Legacy i min närhet kan liksom bara bli…bäääääd.

Oblivion är en nästan sjukligt snygg film och det finns inte en ruta som inte skulle ha passat i gårdagens filmspanartema. Jag får känslan av att rubb och stubb utom just Tompa själv är gjord i en dator, till och med Andrea Riseborough ser CGI:ad ut (skulle kunna vara stöpt i samma form som Jude Law i A.I). Det är maffigt och häftigt, visst är det det, men det är samtidigt väldigt enfärgat och inte alls i samma stuk som Tron: Legacy. Musiken är gjord av den franska gruppen M83 och jämfört med Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack är M83 ljummen hissmuzak. Visst är det elekroniskt och fint men jag väntar filmen igenom på lite KADDABLOOFFS, på upptempo, på suggestiva synthslingor, på högljudd blipp-blopp, på…..nånting. Men nej, ingenting händer. Det är bara så…snällt.

Det är filmens stora aber tycker jag. Den är för snäll. Att den är långsam och lång gör mig ingenting men 126 minuter i samma tempo blir helt enkelt tradigt hur jag än vänder och vrider på det. Sen är den inte spännande, inte det minsta, men det stör mig inte heller nämnvärt. Ingenting stör mig men ingenting gör mig heller glad eller ger mig hjärtklappning. Det är som att dricka ljummen mellanmjölk istället för öl och äta oblater istället för chips i två timmar och helt ärligt, skillnaden mellan att Oblivion ses som en storfilm och att den skulle gå direkt till DVD stavas TOM CRUISE.

Publicerat

JACK REACHER

Så ser jag då äntligen till att få ändan ur vagnen och skriver om den här filmen. Det var ett tag sedan jag såg den men ser att den fortfarande går på bio. Det förvånar mig lite men gör mig samtidigt glad för Jack Reacher gör sig nämligen på bio. Tom Cruise gör sig alltid på stor duk. Han är som hobbitarna på det viset och då tänker jag inte enbart på längden utan på det faktum att vissa filmer verkligen inte gör sig själva rättvisa på en datorskärm eller en gammal husvagns-TV med tveksam färgåtergivning. Sagan om ringen är en sån film. Mission: Impossible – Ghost Protocol en annan och Jack Reacher en tredje.

Egentligen är det väl ingen speciellt med den här filmen men den funkar jättebra på mig. Tom Cruise är jättebra som den mystiske Reacher, han som kan slåss och skjuta, försvinna spårlöst och tänka logiskt på en och samma gång. Rosamund Pike som advokaten Helen som ska försvara en prickskytt som dödat sex till synes oskyldiga människor.

Rosamund Pike är en modern variant av kvinnlig Hitchcockfilmstjärna tycker jag. Flera gånger när jag ser henne i närbild tänker jag att hon hade fungerat både i Vertigo, Fåglarna och Psycho, hon har liksom ALLT som en stor skådespelerska ska ha och det slår mig att jag alltid tänker så när jag ser henne på film. Sen glömmer  jag liksom bort mellan varven hur bra hon är. Dumt. Ju.

För alla som inte sett A good day to die hard är första halvan av filmen sannorlikt väldigt spännande men för mig som sett Bruce Willis & son tokröja i Moskva faller lite onödiga bitar på plats kanske lite för tidigt. Men det gör inget. Jag blev underhållen ändå.

Filmen har ett ganska hackigt tempo. Långa perioder pratas det inte, sen blir det hårdaction, lite slapstick, lite suggestiv spänning och lite hyperintelligent katt-och-råtta-lek-snack, ja, lite som vilken sydkoreansk film som helst alltså fast detta är en helylleamerikansk produkt. Jag vet inte om tanken var att det här skulle bli den första filmen i en serie om denne Reacher men jag tycker nog det räcker bra med en film. Den här är god nog att stå på egna ben och smart nog att vinka adjö när den har chansen.

Publicerat

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.