Etikett: Tom Cruise

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

FIRMAN

Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.

Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.

Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.

Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.

Ända tills nu.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.

Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.

154 minuter senare.

Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb.  Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.

Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.

Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.

Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.

Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.

1993:

2012:

Publicerat

PÅ HEDER OCH SAMVETE

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL

Mission: Impossible – Ghost Protocol fick mig att:

…tänka på marängswiss.

När man gör en redig laddning med massor av maränger, vispad grädde, vaniljglass, bananpengar, nötter och hemmagjord chokladsås och sen häller på lite sås som man tror är en lagom mängd men sen ser sig själv hälla och hälla och hälla och till slut är swissen alldeles brun.

Maränggswiss med för mycket chokladsås är en marängswiss som inte existerar. Det kan inte bli för mycket precis som det inte kan bli för mycket action i en actionfilm.

…fundera på det här med James Bond-filmer.

Mission: Impossible – Ghost Protocol är precis en sån film som jag inbillar mig att Bondfilmer borde vara men väldigt sällan är. Det är fullt ös medvetslös, det händer grejer oavbrutet, det är lösa trådar som jag struntar en hel hög i, det är häftiga blinkande makapärer som utstöter sköna ljud, det är snyggt, flådigt, fränt, ballt, snygga tjejer, kostymklädda pojkar, dyra bilar, krasch och pang-olyckor hela hela tiden och jag bara njuuuuter.

…minnas Staffan Westerberg.

Att Michael Nyqvist är med i en sånhär jätteproduktion är hur häftigt som helst men hans skådespelarinsats hade till och med Storpotäten klarat av.

Det är konstigt det där, Nyqvist spelar en svensk skurk med ett tyskt namn som pratar oklanderlig brittisk accent. Han pratar bättre engelska än engelsmännen i The girl with the dragon tattoo och det jag frågar mig är: VARFÖR? Han hade varit betydligt trovärdigare om han väst sina oneliners på svengelska.

…vilja bryta mot trafikregler på vägen hem.

Att blåsa ur motorn, att se varvräknaren komma in i turbo-mode, att köra över en refug, braka in i en buss, volta nedför en slänt och ner i Magelungen, kapa bilbältet med en nagelsax och simma hem i fyragradigt vatten, öppna dörren hemma, säga ”Mamma är hemma nu” och sen börja förhöra dottern på engelskaglosor utan så mycket som en flåsning, en huttring eller tillstymmelse till ökad puls – DET är sånt jag får lust till efter en sån här filmisk urladdning.

….le.

Det var länge sedan jag såg en actionrökare av denna kaliber. I den här genren är filmen nästintill perfekt. Jag är inte riktigt lika svettig som efter Die Hard, inte riktigt lika exalterad som efter T2, inte riktigt lika speedad som efter Speed (häpp!) men det är banne mig inte långt ifrån. Jag är helt enkelt bara skönt överraskad av teamet Tom Cruise, Paula Patton, Simon Pegg och Jeremy Renner och jag hoppas att det kommer en till film med dessa fyra – och det snart.

Publicerat

Trailer: Mission Impossible Ghost Protocol

Tom Cruise är tillbaka som Ethan Hunt och den här gången har han Jeremy Renner, Paula Patton, Simon Pegg, Ving Rhames, Tom Wilkinson och Michael Nyqvist med sig.

Som jag skrev på en annan blogg för några år sedan: Michael Nyqvist är den ende mannen som skulle kunna få mig att flytta till Sibirien. Jag står för det.

Filmen har svensk premiär 27:e januari.

 

 

Publicerat

Lejon och lamm

What do you stand for?

What do you fight for?

What do you live for?

What do you die for?

Denna films tagline är en av dom vettigare jag sett. Fyra tänkvärda meningar som det tar en stund att fundera ut svaret på. Lite lurigt faktiskt, spännande frågor och jag tror att det finns lika många svar som det finns människor på jorden.

Filmen kretsar kring tre personer: den konservative senatorn Jasper Irving (Tom Cruise) som desperat har kommit på ett nytt sätt att vinna kriget mot terrorismen, där på plats i Afghanistan, professorn Stephen Malley (Robert Redford) är humanisten (socialisten?) som desperat försöker få den begåvade men skoltrötte eleven (Andrew Garfield) på bättre tankar och den cyniska skjutjärnsjournalisten Janine Roth (Meryl Streep)  får ensamrätt på nyheten om Irvings krigspropaganda och förväntas sluka den med hull, hår och utan motfrågor så som massmedia alltid gjort och alltid gör.

När jag ser filmen är jag ganska trött, både för att jag egentligen behöver sömn och på amerikanska moralpredikningar. Jag orkar inte se Stars and stripes fladdra i vinden och höra hur hallelujah-fantastiskt USA är och hur ovärdiga muslimerna är även om dom befinner sig i sitt eget land. Jag är så trött på allt det här att jag tror mig se en annan film än den som faktiskt visas på TV:n framför mig. När eftertexterna rullar och jag somnar har filmen försvunnit helt och jag tror mig ha sett något allmängiltigt och hollywoodaktigt och gäsp, yada yada, standard-politiskt-navelpetande.

Jag vaknar på morgonen, börjar skriva den här recensionen och känner instinktivt att jag nog har missuppfattat en hel del. Vissa frågor snurrar i skallen och jag kan inte ge mig själv några vettiga svar. Det här är en film som jag tycker  förtjänar en plats i en filmcirkel där 4-5-6-7 personer diskuterar den efteråt och dryftar idéer. Men nu har jag har ingen filmklubb, han jag såg filmen med är på jobbet, så…what to do? Jo, jag ser om filmen!

Nittio minuter senare sitter jag vid datorn igen i ett (desperat) försök att samla mina tankar. Lejon och lamm är ingen enkel film. Den kryllar av frågor, den ger inga svar, inga andra än möjligtvis den att ”det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls” och framförallt är den inte alls lika moraliskt sliskig som jag tyckte vid första tittningen.

Tom Cruise briljerar som den tandblekte och utseendemässigt oklanderliga senatorn och Meryl Streep är ifrågasättande tant på det sätt som bara Meryl Streep kan. Den scen som etsar sig fast mest hos mig utspelar sig i en aula när två av Malleys elever ska hålla föredrag om USA´s engagemang i världen, samma två elever som lite senare i livet blir utskickade på en illa genomtänkt krigsmanöver bestämd av en viss senator Irving.

What do you stand for? What do you fight for? What do you live for? What do you die for? Vad filmens regissör Robert Redford tror det vete fåglarna men det känns som att han mest vill skrika ”TÄNK SJÄLV OCH FÖR HELVETE  – GÖR NÅT!” samt att skriket är väldigt riktat mot sina egna landsmän.

Det här är alltså en film som gick från en svag trea till en stark fyra på tolv timmar och fan vet vad som skulle hända om jag såg om den igen. Vilket jag kommer göra. Så småningom. Garanterat.

Publicerat

Filmkrönika: Magnolia och den skäggige mannen

.

.

.

.

.

.

Jag sätter mig på rad fyra i biosalongen precis som jag alltid gör och alltid gjort. Bredvid mig sitter min kompis som just denna dag är en höstförkylning personifierad. Hon är sådär snorig att hon tappat både lukt och smak  och är varm och tjock i ansiktet som vore det fyllt med hemstompat potatismos.

Vi ska se Magnolia, filmen alla pratar om. Den är tre timmar lång. Tre timmar i en biofåtölj. Huuua. Jag har inte sett en sånhär lång film sen Dansar med vargar och då fick jag fanimej liggsår fast jag satt upp.

Kompisen har laddat upp med Vicks blå. En påse i varje jackficka. Jag tänker äta Foxkola. Satan, det är gott med Foxkola. Reklamen är precis slut och ridån går igen. Det tunga röda draperiet gömmer den stora vita duken, duken som snart ska visa en historia om kärlek, om död, om tandställningar, frågesport och regnande grodor.

Jag tittar till vänster om mig. Det är tomt. Ingen sitter mellan gången och mig. Jag tittar igen. Då ser jag honom komma gående. En liten man, kortare än jag, kanske bara 165 centimeter. Han har långt yvigt skägg som liksom växt åt alla håll samtidigt som om det vore vattnat med växtnäring. Jag ser knappt hans ögon, jag ser bara denna extrema skäggväxt, en vinterjacka som säkerligen en gång i tiden varit ljus men som just nu mest är full med smuts och hål. Stoppningen tittar ut och dragkedjan verkar ha gett upp. Han går inte, han hasar fram i skor som sett både  bättre dagar och mer storleksanpassade fötter. Lyfter han fötterna tappar han skorna, det är en sanning han säkerligen känner till själv.

Ljuset släcks och ridån går upp. Den skäggige mannen glider in på rad fyra och sätter sig med bara en stol mellan sig och mig. På golvet ställer han sin välanvända plastkasse från Åhléns som slamrar av tomma aluminiumburkar. Han böjer sig fram och tar upp nåt ur påsen. Det är en såndär välpacketerad fabriksbakad sockerkaka som har evig hållbarhetstid. Han lägger kakan på stolen mellan honom och mig och det är då jag känner lukten, odören, stanken av en hemlös man som inte tvättat sig sen Mälaren var sommarvarm.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Det luktar död. På duken framför mig ser jag en man som försöker ta självmord. Han hoppar från en höghus men blir skjuten på väg ner av sin egen mamma, genom ett fönster med ett gevär han själv laddat och landar sedan med ett hål rätt igenom magen i ett nyligen uppsatt skyddsnät. Mannen bredvid mig luktar avföring, svett, gammal hud och trasigt leverne i en kombination som känns ohållbar i tre timmar. Tom Cruise orerar om kuk och fitta, William H Macy kör in sin lilla bil i ett snabbköp, Julianne Moore letar tabletter och jag har panik. Jag försöker få kompisen att förstå mitt dilemma men hon pekar på sin näsa, den röda välsnutna och jag fattar, hon känner ingenting. Det är jag och bara jag som lider här.

Den hemlöse mannen öppnar sin sockerkaka och börjar äta. Han smaskar, han njuter, han tittar på filmen, han verkar inte ens vilja blinka. Han är där, han lever i nuet, han fryser inte, han är inte rädd, snart är han mätt på sockerkaka och han har tre timmars hemtrevligt samkväm att se fram emot innan han ska ut i stockholmsnatten igen och leta trapphus för lite nattsömn. Jag å andra sidan,  jag ska hem till min nya säng, till rena lakan och varma element.

Jag har inte mage att byta plats, jag kan inte be honom flytta sig men jag måste lösa problemet innan jag kräks över hela rad tre. Så jag gör det jag kan. Jag ber kompisen om två Vicks blå, jag skalar av dom pappret och stoppar en halstablett i varje näsborre. Det luktar starkt, gott och rent. Jag ser inte klok ut men det är ingen som ser mig, det svider, men det kan jag ta.

Magnolia går vidare. Filmen hoppar mellan historierna och jag sneglar på den skäggige mannen. Jag undrar om han har en dotter nånstans som hatar sin far. Jag undrar när han tillämpade Frank Mackeys seduce & destroy-teori sist. Jag undrar hur det känns att inte ha någonstans att ta vägen.

Jag får inga svar på mina frågor. Den skäggige mannen reser sig och går några minuter innan eftertexterna rullar. Han smög in, han smög ut men doften av honom kommer att sitta kvar i salongen länge, länge.

Hos mig sitter den fortfarande kvar, mer än tio år senare.

Publicerat

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?