Jag har hittills haft svårt för Charlie Kaufman. Jag gillar visserligen oftast udda figurer men just Kaufman har en hjärna jag uppenbarligen har väldigt svårt att förstå mig på.
I huvudet på John Malkovich, Eternal sunshine of the spotless mind, Synecdoche New York, Adaption, Human Nature…inga höjdare alls i min värld således. Så döm om min förvåning när jag börjar titta på Anomalisa och märker att jag knappt blinkar. Jag känner mig liksom rädd för att missa nåt och detta är alltså en film som berättar sin historia i sakta mak men den är bara så jävlans snygg!
Anomalisa är typ…dockteater. Och nu snackar vi inte dom tjeckiska dockfilmerna om Två snubbar som visades på Bolibompa, nej, Anomalisa är något helt annat. Figurerna är så mänskliga att jag ibland knappt fattar om det är stop-motion, ren animation, verkliga människor – eller en mix av alltihop. Det känns dessutom väldigt nyskapande att få se en riktig sexscen mellan två vuxna helnakna människor…hmm….dockor. Väldigt väldigt fint gjort alltihop!
Att se Anomalisa är som att besöka en helt ny planet. Jag älskar att vara där under tiden resan pågår men tycker samtidigt att det är ganska skönt när filmen är slut och jag kommer hem igen. Att se Anomalisa tar nämligen en hel del vad gäller koncentration och energi men den ger tillbaka hur mycket som helst. Den öppnar små små kreativa lådor i hjärnan på nåt vis, den får mig att känna glädje över att det finns människor som tänker utanför lådan på detta sätt vis, jag har ju fått resa både långt bort och långt in och allt detta på blott nittio minuter.
Det här är en biobiljett som verkligen är värd sitt pris.
I avsnitt 23 av podcasten Snacka om film pratar jag lite mer om denna film. Jag försöker bland annat mig på det omöjliga, det vill säga att uttala David Thewlis efternamn. Det gick inge bra. Prova gärna själv får du se, det är inte så himla lätt.
