En ladylike sommar: 3 MEN AND A LITTLE LADY

1987 fick tre mörkhåriga män i svincool lägenhet (med hiss ända in!) en liten dotter tillsammans, eller ja, inte tillsammans men dom skötte om henne tillsammans. 1990 kom uppföljaren och nu har lille Mary blivit lite större men dom bor fortfarande kvar i lägenheten, nu även tillsammans med Marys mamma Sylvia (Nancy Travis).

Ted Danson, Steve Guttenberg och den MAGNIFIKA Tom Selleck får en del att hantera när Sylvia träffar en ny man och får för sig att flytta. Och ja, hon tänker ta Mary med sig. Såklart.

Det är en jättefint återseende det här, en film från brytpunkten mellan 80- och 90-tal i allt vad frisyrer, färger, musik och Tom Sellecks bröstkorg innebär. Och mustasch.  Jag tycker så himla mycket om hela gänget. Varför har dom inte fortsatt? Det hade väl gått att göra åtminstone ett par till uppföljare på denna story? Vad blev det av Mary? Bor dom tre snubbarna fortfarande tillsammans, det är väl seniorboende som gäller nu och Mary är ju 32!

Jag tycker det här är mysigt, regissören Emile Ardolino gjorde ett bra jobb (han regisserade även Dirty Dancing och 1993 dog han, endast 50 år gammal) och även om man fattar exakt hur den ska sluta ville jag inte riktigt att filmen skulle ta slut. Ett bra betyg, väl?

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Fredagsfemman #312

5. Grattis Ruben!

Det blev ingen Guldbagge för Bästa film till Ruben Östlund och hans The Square men det blev en Oscarsnominering för Bästa utländska film. Och filmen som ”snodde” honom på en Golden Globe blev inte ens nominerad (Utan nåd). Men….hur är det ens möjligt att han inte fick en Guldbagge för Bästa film? Jag. Kan. Inte. Förstå.

.

.

.

4. Grattis Hoyte!

Sällan har väl en oscarsnominering varit lika given som Hoyte van Hoytemas var i år, nominerad för bästa foto i filmen Dunkirk? Och sällan har väl kategorin Cinematography varit starkare?  Roger Deakins för Blade Runner 2049, Bruno Delbonnel för Darkest Hour, Rachel Morrison för Mudbound, Dan Lautsen för The shape of water – och så Hoyte. Oscarsnatten kommer bli sjukt spännande!!

.

.

.

3. En lektion i konsten att vara totalt närvarande

Jag är inget stort fan av pratshowen Skavlan (längre) men klickade av en slump igång avsnittet som gick förra veckan. Kristofer Hivju var gäst (bland annat) och det gick inte att sluta titta. Den närvaron han utstrålar borde vara en målbild för alla människor att uppnå även om vi alla kan enas om att väldigt få skulle lyckas. Men han är liksom DÄR, han är DÄR HELA TIDEN, han bjuder på sig själv, han lyssnar på andra och han har VAKNA ögon. Det känns lyxigt att få vara med om det. Titta får du se (klicka här). Han är med redan från början.

.

.

.

2. Bonusfamiljen 2!

På måndag! På SVT! Andra säsongen av Bonusfamiljen drar igång och jag som har sett hela kan absolut gå i god för att om du gillade första säsongen kommer du INTE bli besviken på den andra. Det värsta är när den är slut. Å andra sidan, nu kan jag ju börja om igen. Satan vad mysigt! Värsta bästa svenska serien – sedan Våra vänners liv!

.

.

.

1. Tom Selleck fyller 72 år på måndag!

Fan. Jag har betydligt värre åldersnojja när det gäller andra än mig själv. Men på måndag är det inte bara Bonusfamiljen som kommer tillbaka, det är också dags för Tom Selleck att blåsa ut 72 LJUS PÅ TÅRTAN!!! Vad säger man? Grattis Tom! Grattis till 72 år och The Most Faboulus Mustasche in the Universe!

Back to the 70´s: KOMA (1978)

.

.
.
.
.
.

..

Doktor Susan Wheeler (Geneviève Bujold) jobbar på ett sjukhus och är tillsammans med en annan läkare, doktor Mark Bellows (Michael Douglas). Mark är en man som tycker Susan är rätt jobbigt som högljutt strävar efter ett helt jämställt förhållande, såsom att hon vägrar servera honom ett glas vin efter en lång arbetsdag, vilket han tycker är en självklarhet ”eftersom han behöver det”. Hon då? Har inte hennes dag varit lika lång, lika jobbig? Han verkar inte tycka det och det gör Susan förbannad.

Susans självständighet och aversion mot att hamna i offerrollen gör att när hon behöver skinn på näsan så finns det där. Som när hon märker att förvånansvärt många patienter hamnar i koma efter på pappret enkla operationer, däribland hennes bästa vän som lades in för få en abort utförd men som aldrig vaknade upp igen.

Det är nåt skumt i görningen, nåt läskigt som mörkas och som vanligt i filmer som dessa vet man aldrig vem som är pålitlig och vem som inte är det.

Både Geneviève Bujold och Michael Douglas är otroligt bra skådisar, Bujold till exempel i Dubbelgångare och Douglas i….allt. Filmen är skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton och jag tycker han lyckats riktigt bra. Det är inte så att jag hjular från TV-soffan med dreggel i mungipan av pur lycka men jag hade trevliga knappa två timmar med filmen och jag är glad att jag hittade den. Lite spännande var den också på sina ställen.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det glada 70-talet!

HENNES ALIBI

1989 var ett bra år. Jag var sjutton år, gick i gymnasiet, hade runda glasögon, periodiska systemet fastlimmat på insidan av locket till portföljen och satt längst bak i bussen och lyssnade på Jack to the sound of the underground och Acid man i freestylen så högt att busschauffören ropade i mikrofonen ”du där längst bak, kan du skruva ner ljudet?”

Min Magnum-crush hade pågått i en sisådär åtta år och det ansågs inte lika konstigt längre att jag gillade en fullvuxen man med mustasch, det var betydligt värre 1982. Ett par år efter Tre män och en baby kom då äntligen Tom Sellecks nya film, Hennes alibi. Den tjeckiska fotomodellen Paulina Porizkova spelade den kvinnliga huvudrollen och hon var inte bara jättesnygg hon verkade sympatisk också då hon var ihop med en snubbe som var jätteful. Den jättefula snubben blev hennes äkta man hösten 1989 och dom är fortfarande gifta. Ric Ocasek heter han och är sångare i The Cars (bild på paret).

Jag såg Hennes alibi på bio när den kom och har inte sett om den sen dess. Det enda jag mindes av filmen var att den var bra, att den var så rolig som jag tyckte nu hade jag ingen aning om. Jag kanske fokuserade för mycket på andra saker än handlingen förra gången.

Tom Selleck spelar i alla fall författaren Phil Blackwood som i ett desperat tillstånd av skrivkramp – och betuttning? – säger sig vara alibi till en vacker kvinna, Nina (Porizkova),  som anklagats för att ha mördat en man. Hon fungerar som en icke sinande brunn av inspiration och fantasier för honom, allt som händer lyckas han twista till i sin skalle och han skriver ner rubbet på sin (då) säkerligen påkostade high-tech-dator. Men i själva verket är han livrädd för henne för tänk om anklagelsen stämmer, tänk om hon är en mördare?

Jag såg filmen tillsammans med Henke under vårat #24hfilm-maraton och vi skrattade gott åt många dråpliga scener och smart skriven dialog. Här är Henkes recension.

TRE MÄN OCH EN BABY

Tre mörkhåriga, framgångsrika, snygga män delar skitcool och stor lägenhet i en stor amerikansk stad. Livet leker, champagnen flödar, tjejerna avlöser varandra i den egna hissen som går direkt upp till lägenheten. Det finns liksom inga problem i världen, inte förrän en dag när det står en korg utanför dörren och i korgen ligger en liten nästan nyfödd flicka, en flicka som behöver bo hos sin pappa. Och nu ska alltså dessa tre hunkar ta hand om den lilla flickan med allt vad det innebär av småbarnsbestyr.

Tom Selleck var 42 år, Ted Danson 40 och Steve Guttenberg 29 när Tre män och en baby spelades in och jag som alltid sett dom som GAMLA. Sen tänker jag på vilka killar jag skulle vilja se i rollerna vid en eventuell remake och Channing Tatum dyker upp, liksom Jonah Hill och Shia LaBeouf. Dom är 33, 30 respektive 27 år gamla. Vet inte om det spelar nån roll förresten, jag tycker bara fortfarande att Selleck, Danson OCH Guttenberg ser ut och beter sig mycket äldre än jag, fast jag tänker nog helt fel där.

Nu när jag är inne i en period då jag försöker välja filmer som inte berör mig känslomässigt alls så passade den här som handen i handsken. Det går inte att bli uppretad ens om jag försöker. Den stryker så mycket medhårs att en kelsjuk angorakatt skulle tröttna. Men den är samtidigt mysig i all sin harmlöshet.

Jag gillar filmen fortfarande, dock inte lika mycket som då. Tom Selleck däremot, HAN håller minst lika bra nu.

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2013: