Etikett: Tom Waits

Publicerat

DEN SISTE GENTLEMANNEN

The old man & the gun blev på svenska Den siste gentlemannen och alldeles oavsett titel är det här Robert Redfords allra sista film som skådespelare, enligt honom själv. Jag kan inte låta bli att fundera på det när jag tittar på filmen. Hans SISTA film. Han har ju liksom alltid varit med. Alltid funnits. Men det är klart, med 82 år på jorden har han självklart rätt att pensionera sig och jag respekterar honom för att han lyckas göra det med en film i vilken han är riktigt riktigt bra.

Här spelar Robert Redford Forrest Tucker,  urtypen av en egentligen-Clint Eastwood-på-gamla-dagar-roll. Tucker är en gammal ”skojare” – modell extra allt. En rånare, en kriminell man som vid 70-års ålder rymt från San Quentin-fängelset och som träffar en kvinna, Jewel (Sissy Spacek), som han blir väldigt förtjust i. Så pass förtjust att han vill lösa alla hennes lån – som en överraskning – men det går inte riktigt som han planerat.

Filmen om Forrest Tucker är baserad på en sann händelse och en verklig man och det känns när man ser filmen tycker jag. Han känns ”på riktigt”. Regissören David Lowery med filmer som A Texas Love Story och A Ghost Story i bagaget är kanske inte riktigt en regissör ”i min bok” men med The Old Man & The Gun (på svenska: Den siste gentlemannen) har han gjort en film jag tycker om i kroppen. Den är mysig. Den känns sådär som en ”gammal” film kan göra (fast den inte ÄR gammal) och det är en komplimang som jag ser det.

Det ÄR värt att se Roberts Redfords sista skådespelarprestation på bio! Gört!

Publicerat

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den ”gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av ”presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock ”bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

Publicerat

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

Publicerat

MYSTERY TRAIN

Nu är det över ett halvår sedan jag blev jättepepp på att se Mystery train efter att ha läst Addepladdes fina recension av filmen. Jag får skylla på alldeles för lite tid och alldeles för många filmer på att-se-listan att det inte blivit av förrän nu. Men bättre sent än aldrig.

Mystery train handlar inte om ett mystiskt tåg som man kanske kan tro, Mystery train handlar om några människor vars liv vävs samman i Memphis av alla ställen på jorden.

Ett ungt japanskt par har åkt ända från Yokohama med sin röda resväska för att uppleva Sun Records och Graceland men när dom väl kommer fram verkar dom inte det minsta nöjda. Sen är det den italienska kvinnan som är på väg hem till Rom igen med sin döde make i en kista och får dela rum med en främmande kvinna som nyss lämnat sin man och till sist är det historien om den lite slemmige barberaren som rånar en spritbutik tillsammans med två vänner, varav den ene är hans svåger-fast-ändå inte eftersom svågern aldrig var gift med hans syster och systern nu lämnat mannen.

Ja, rånet går tokigt hur som helst men filmen i sig tuffar på i ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt men heller aldrig kul. Miljöerna är charmerande, skådespelarprestationerna är det inget fel på, det är väl snarare manus som är aningens…svagt.

I vissa delar tänker jag ”det här skulle vara Tarantino” och så känns det verkligen men i alla filmer av Tarantino när det pratats om allt och ingenting ett långt tag så vet man att snart händer det nåt, snart säger det TJOFF och KABLANGS och sen vänder allt 180 grader. Regissören Jim Jarmusch värld funkar lite annorlunda. Han kör på sitt invanda tempo och stannar där, lite som ett tåg på en räls i låg hastighet och utan all mystik.

Jag hade i alla fall en trivsam stund framför TV:n. Det kändes som att jag badade i kroppstempererat vatten utan varken vågor eller tång, som om jag befann mig i Landet Lagom och var alldeles mätt och förnöjsam, sådär som man kan bli om man äter fisk till lunch och inte världens lass med Pasta Carbonara. Så kan film också kännas.