Etikett: Tommy Wirkola

Publicerat

WHAT HAPPENED TO MONDAY

I en framtidsvärld som våran där vi förstört miljön, där det saknas mat, bostäder och pengar där har presidenten (?) Nicolette Cayman (Glenn Close) tvingats till drastiska åtgärder. Varje familj får hel enkelt bara skaffa ETT barn. Syskon får inte existera och skulle det mot förmodan födas sådana kommer dom tillfångatas och försättas i kryosömn tills världen blir och är en bättre plats.

Hur gör man då om man får inte bara ett barn, inte tvillingar och heller inte trillingar utan SJU barn på en gång? Terrence Settman (Willem Dafoe) tvingas tänka kreativt när barnens mamma dör vid förlossningen och han står ensam ansvarig för sju döttrar. Han ger sig FAN på att se tjejerna växa upp och ja, det gör dom. Monday, Thuesday, Wednesday, Thursday, Friday, Saturday och Sunday lever sitt liv med Terrence i lägenheten och dom må se likadana ut men dom har alla sina olika personligheter och begåvningar.

Sisådär trettio födelsedagar senare ställs dock livet på sin spets ordentligt för dom sju systrarna Settman och det är där VI kommer in i bilden. Nu får vi alla möjligheten att tänka frågan: Vad hände egentligen med Monday?

Noomi Rapace får verkligen göra skäl för brödfödan i denna film eftersom hon spelar ALLA systrarna och jag tycker hon gör det jättebra. Den duktige norske regissören Tommy Wirkola lyckas dessutom filma alla dessa scener när hon spelar mot sig själv så väldigt snyggt. Här snackar vi ju inte bara en mot en (som med David/Walter i Alien: Covenant eller Jeremy Irons tvillingbröder i Dead Ringers), här är det ofta fem, sex eller alla sju i samma scen!

Tommy Wirkola ja, killen som gjorde Död Snö och Död Snö 2 (han gjorde Hansel & Gretel: Witch Hunters också men den var så obeskrivligt kass så jag vill inte gärna räkna med den) och nu gör han denna sci-fi-thrillern på ett riktigt stabilt och snyggt sätt. Jag är riktigt imponerad av filmen, den är smart och bra på alla sätt. Det är väl bara Noomis accent som stör lite. Ja. Lite.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

Publicerat

DÖD SNÖ 2

Död Snö 2 tar vid precis där Död Snö (från 2009) slutar. Filmen börjar med en kort resumé så även om man inte har första filmen i purfärskt minne så går uppföljaren alldeles jättebra att hänga med i.

Storyn är inte superklurig direkt. Dom där nazizombiesarna som jagade sitt naziguld i första filmen och dödade en himla massa norska fjällturister på vägen genom att ploppa upp ur snön som grafiskt snygga men äckliga levande döda människosvampar har liksom inte gett upp. Martin (Vegar Hoel), den enda överlevande från första filmen, kapade av sin egen arm för att förhindra zombiesmittan att ta över hans kropp och nu har han något naziledaren Herzog (Ørjan Gamst) vill ha: den påsydda kapade armen.

Martin har nämligen av misstag fått Herzogs (också) avkapade arm ditsydd på sjukhuset, en arm som visar sig ha ett eget liv, som slåss, dödar och känner av mörka hudfärger på egen hand. Herzog har Martins arm men den ger honom inga direkta superkrafter. Jag tror inte filmen handlar om nåt djupare än detta egentligen. Martin måste döda Herzog på något sätt, Herzog ser till att bemanna sin zombiestyrka, Martin hoppsan-det-var-inte-meningen-dödar några och skyller på armen och en Zombie Squad från USA kontaktas.

Det märks att regissören Tommy Wirkola fått en ökad budget med denna uppföljare, 35 miljoner norska kronor jämfört med 5,2 miljoner för första filmen och det märks att han tillsammans med dom övriga två manusförfattarna Stig Frode Henriksen och Vegar Hoel himself faktiskt lagt ner sin själ i historien. Hela filmen andas kreativitet, härligt sköna galna barnsliga och blodiga idéer som gått att genomföra tack vare mer pengar.

Jag skrattade gott, jag häpnade, jag suckade (fast på ett bra sätt om man nu kan göra det?) och jag gladdes åt dom ljudliga reaktionerna från resten av publiken. Jag tror vi var många som hade en mycket trevlig stund på Bio Rio den här hösteftermiddagen.

Det här var en av två filmer som Filmspanarna såg på Monsters of film-festivalen igår, jag lägger upp länkar till bloggvännerna när inläggen är publicerade. Den ”riktiga” filmspanarfilmen Predestination recenseras av oss alla på onsdag.

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Publicerat

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS

Det hade varit roligt att vara en vägglus på Will Ferrells matsalstapet vid Thanksgivingmiddagen 2012 eller kanske 2011.

Jag kan sätta en tjuga på att Jeremy Renner satt där och mumsade fullstuffad kalkon tillsammans med pappa Ferrell som pratade om en häxfilm han ville medfinansiera och orerade sig varm för filmens förträfflighet. Nån annan anledning till att Renner tackade ja till huvudrollen i denna filmiska skymf kan jag inte se. Han måste helt enkelt vara dödspolare med Will Ferrell.

Hansel & Gretel: Witch Hunters är så dålig att jag är förbannad på mig själv under hela filmen. Varför stänger jag inte bara av? Vad är det för fel på mig? Hur kan filmer som denna få göras? Var finns censuren när man som bäst behöver den? Var är smak-polisen?

Jeremy Renner är cool. Gemma Arterton är cool. Så långt kan jag sträcka mig. Jag skulle gärna se dom två i en actionfilm vilken-som-helst som inte enbart är fullsmockad av pepparkaksblinkningar, klafsiga och lökiga effekter samt troll som blev ratade vid provfilmningen till Trolljägaren.

Ge mig ett U.

U!

Ge mig ett S.

S!

Ge mig ett E.

E!

Ge mig ett L.

L!

Vad blir deeeeet?

U S E L!

film4fucksake och filmitch har också sett filmen. Vårat sammanlagda medelbetyg är allt annat än högt (för att vara diplomatisk).