Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här texten.
Ska jag börja vid det fullständigt magiska i att gå på bio ensam. Att sitta i den noga utvalda fåtöljen med en lagom tempererad kaffe i handen, en avstängd mobil i väskan och känna lugnet som infinner sig i bröstkorgen. Ska jag börja där? Den mysiga ensamheten, nästan själviskheten, att slippa prata, att inte behöva spegla känslorna för filmen direkt i någon annan, att lyssna på sina egna andetag, att få koncentrera sig på sig själv för en liten stund? Att hinna tänka att jag har det himla bra? Är det där jag ska börja?
Eller hatet, är det kanske hatet jag ska börja med? Det är ett provocerande ordval, jag vet, men det är likväl sant. Min groende gryende eskalerande avsky för människor börjar faktiskt närma sig hat. Ska jag hamna där redan i början av texten? Ska jag återigen behöva skriva om biobesökare som valt samma film som jag, som betalt sina biobiljetter precis som jag, som precis som jag valt en sen visning en väldigt varm sommardag för att av en eller annan anledning gömma sig en stund för det som finns utanför, människor som medvetet – ja, medvetet – förstör en filmupplevelse för en hel salong? För man kan väl inte anta annat än att två vuxna människor som blir tillsagda och hyschade ett antal gånger men ändå fortsätter att prata filmen igenom gör detta medvetet? Två vuxna människor som uppenbarligen hellre vill prata än att se den film dom köpt biljetter till. Som hellre vill skratta tillsammans än att koncentrera sig på det suggestiva skräckdramat som visas framför deras ögon. Som inte bryr sig om filmen men ändå vill ha en recap när en av dom gått på toa och när den andra sen går blir det likadant. Recapen som löd ”DET HAR INTE HÄNT NÅT – NU HELLER!!”
Det är 2018. Jag skrev om detta för första gången redan 2010 men ingenting blir bättre, snarare tvärtom. Folk beter sig sämre och sämre och det var illa redan från början. Dom gånger jag går på bio i Stockholm blir färre och färre. Min glädje med och inför biobesök är i princip borta. Hade jag inte hittat en trevlig förortsbiograf att lägga mina biljettpengar på hade jag nog – för första gången sedan 1986 – tagit en rejäl paus från allt vad biografbesök heter.
En film som Hereditary, en film som lever på obehagskänslan, på att man som tittar hamnar inuti den värld manusförfattaren och regissören Ari Aster visar oss, en film som Hereditary fixar inte störningsmoment aka idioter i publiken. Två idioter kan – uppenbarligen – förstöra visningen för en hel salong och det är förjävligt, det är faktiskt förjävligt.
Avengers, Jumanji, Paddington, Mad Max, det är jobbigt när folk jävlas när man ser den typen av filmer också men filmer som är långsamma, tysta och obehagliga, det går bara inte att sitta och lyssna på andra som pratar samtidigt hur avancerad koncentrationsförmåga man än har. Tänk A Quiet Place. Tänk folk som pratar sönder DEN filmen! Att prata under Hereditary är nästan lika illa.
Hereditary är drygt två timmar lång. Det är alldeles lagom. Uppbyggnadsfasen är långsam och krypande, jag vet inte åt vilket håll filmen ska ta mig, jag har inte ens sett trailern, jag vet ingenting annat än det jag läst och hört i ögon- och öronvrån: att detta skall vara nåt alldeles överjävligt bra i skräckfilmsgenren. När halva filmen är kvar och jag återigen böjt mig framåt för att be kompisparet på raden framför att SNÄLLA!! HÅLL KÄFTEN!! då tänkte jag lämna salongen. Jag ville gå och aldrig mer komma tillbaka. Jag ville spara andra halvan till min stora TV, till min ensamhet i soffan, till lugn och ro för att kunna ge filmen det den kräver och behöver för att ge den dom bästa förutsättningarna till att bli det den är – men jag gjorde det inte. Jag satt kvar.
Jag har samma rätt att vara här som alla andra, tänkte jag. Mina 130 kronor är värda lika mycket som alla andras. Så jag tog det sista jag hade av energi och fokus och bara tokstirrade på duken. En kvart senare lämnar snickesnackar-asen salongen (men stannar såklart alldeles utanför dörren för att skratta och pladdra vidare) och jag andas ut en smula. Axlarna sitter strax under örsnibbarna, hjärtat slår i efter-en-kvart-på-crosstrainer-tempo och jag är så jävla jävla arg. Samtidigt, filmen är så bra, faktiskt så VÄLDIGT BRA att jag bestämmer mig för att dom inte får förstöra allt för mig. Sista tjugo tickar på och jag önskar att dom inte fanns. I alla fall sista tio. Tänk om Mr Aster hade avslutat filmen vid ett fönster istället för att berätta vidare. Tänk om. TÄNK om. Tänk OM.
Det finns så mycket med Hereditary som är fantastiskt bra. Ljudbilden, de sjuka oljuden som ligger som en matta i bakgrunden, zoomningarna, kameraåkningarna, dom subtila effekterna, galenskapen. Att slutet är bedrövligt förstör inte filmen som helhet för mig. Jag väljer att se Hereditary som en 90% fulländad film men där sista 10% hade behövts slopas för att filmen ska få full pott av mig.
Men jag kommer se om den, säkerligen många gånger. Hemma. Det kommer vara många filmer jag ser hemma framöver som jag egentligen skulle vilja se på bio. Mitt mått är nämligen rågat. På riktigt rågat nu. Om jag vill betala för att må sämre än jag gjorde innan skulle jag ge grannpojken en hundring för att köra över mig.
Tillägg på förekommen anledning: Det var inte bara jag som sa till dessa personer att hålla tyst. En kvinna några rader ner vände sig om och sa till ett otal gånger även hon plus att flera olika personer hyschade prat-idioterna. Att dom satt och fotade sig själva under filmens första fem minuter var det nog dock bara jag som såg då jag satt precis bakom dom – och på bakersta raden.
Här är en lista på resten av filmerna i temat.
Dom amerikanska rikisarna Anne och Bob (Toni Collette och Harvey Keitel) bor i ett stort mansion utanför Paris. Pengar och yta är allt, äktenskaplig lycka är ingenting dom kan stava till.
