.
.
.
Hur man bedömer en film. Scenario 1.
(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = M
Okej, den här uträkningen finns inte listad i nån formelsamling men jag drar den ändå lite snabbt för den känns som en etablerad sanning, åtminstone för mig.
Det går 50 skitfilmer (S) på 1 bra (B). Det går 5 bra (B) filmer på 1 jättebra (J). Det går 10 jättebra filmer (J) på 1 pärla (P). Det går tio pärlor (P) på 1 mästerverk (M).
Med denna formel visar det sig att M=25000. 25000 filmer måste produceras för att få fram ett enda mästerverk. Märk väl det icke relevanta i hur många filmer man faktiskt behöver se för att hitta ett mästerverk, det är en helt annan formel som till stora delar är baserad på tur.
Hur man bedömer en film. Scenario 2.
Jag kan inte sluta le. Hjärtat slår jättefort, det pickar sådär som man kan tänka sig att det gör i bröstkorgen på en rädd kanin. Alldeles nyss lät jag typ WOHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJ och jag klappade händerna så att jag fick stickningar i handflatorna. Vilken alldeles ljuvlig känsla det är att vara med om det här, att se en film som stämmer på precis alla plan.
Jag tror det gick tre-fyra minuter av filmen innan jag kände att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag älskade tonen, känslan, vyerna över Los Angeles, musiken. Den smarta och otroligt välskrivna handlingen. Klippen. Otroligt snygga klipp, man blir aldrig skriven på näsan, ingenting blir övertydlig, allt är sublimt och så på pricken perfekt.
Jake Gyllenhaal alltså, vilken skådespelare han är och vilket äckel han spelar! Louis Bloom är verkligen en vidrigt cynisk person. Och den där psykopatfrisyren. Finns det psykopater som inte använder hårvax? Sen var det roligt att se Rene Russo igen, denna gång i en roll som känns skriven just för henne. TV-Nina känns så mörk och spännande men man får själv lägga pusslet om vem hon är och vad som gjort henne så. Bill Paxton känns knappt igen men ändå är det han. Och jätteduktiga Riz Ahmed som Rick, Rick som får symbolisera det mänskliga och varma i den svarta värld som just visats framför mina ögon. En fiktiv värld som känns så sann att det gör ont. Vad är mänskligheten på väg egentligen?
Nightcrawler är en film som utspelar sig i samma universum som Drive. Det känns som två filmer som åker parallellslalom men aldrig möts. Samma sport, samma mål men olika mellantider och märken på skidorna. Drive är en fullpoängare för mig, en film som gjorde mig lycklig. Nightcrawler lyckades med precis samma bedrift. Jag är lycklig nu, jättelycklig över att ha en hobby som ibland kan försätta mig i den här sinnesstämningen.
Det är kanske inte 25000 sedda filmer mellan gångerna men varje gång detta händer undrar jag om det är den sista. Men det är det inte. Det kommer alltid dyka upp nya mästerverk och Nightcrawler är en sådan – för mig.
(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = Nightcrawler. Ja, precis så.
Nightcrawler har redan visats klart på Stockholms Filmfestival men är du sugen på filmen behöver du inte vänta så länge, den har biopremiär redan 28 november. I lördags såg hela filmspanargänget den här filmen tillsammans på Park och idag skriver vi alla om den. Klicka in på mina vänners bloggar för att läsa deras tankar om filmen.
Absurd Cinema
