Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.
Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”
Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!
Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??
Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.
Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.
I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.
