Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.
Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.
Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.
Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.
1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.
Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.
Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.
Här finns filmen att hyra.