Tänk vad skönt det hade varit att göra det lätt för sig nu. Tänk om jag hade känt för att skriva om det världsomvälvande i att få se livs levande dinosaurier på film eller dregglande aliens, en glosögd Gollum eller en gigantisk Godzilla, naturkatastrofer av diverse slag eller när tecknade seriehjältar blir till verkliga filmditon. Jag älskar ju specialeffekter. Få filmscener kan göra mig mer känslomässigt glad-bananas än när en färgglad transformer förvandlas till lastbil eller när jag får titta in i Tron: Legacy-världen, ändå var det inte något av detta som var det första som dök upp i mitt huvud när månadens tema avslöjades. Det var en enkel fjäder.
Specialeffekter, så som vi oftast ser dessa, kostar miljarders av dollars och meningen är att det ska synas på filmduken. När Manhattan ska översvämmas ska det jävlarmimej se verkligt ut, när en planet exploderar ska det kännas som att det var vi som rattade rymdskeppet. Vi som betalar biobiljetten ska känna att vi fått ut maximal upplevelse för pengarna och många filmmakare är väldigt duktiga på att leverera den känslan (ÄVEN om vi är många som sett just dessa spektakulära scener till leda i trailers månader innan premiären). Men jag, jag sitter här och tänker på en simpel fjäder.
När jag ser filmer som Battleship, Independence Day, Iron Man, Jurassic Park, Twister och The Impossible så vet jag att jag blir lurad. Jag förstår det och jag accepterar det. Jag känner mig inte som en dumstrut efteråt, det känns bara som att jag fått titta in i en förunderlig värld som jag inte sett maken av förut och jag kan känna tacksamhet för det. Sen finns det filmer som är fullsmockade med specialeffekter men jag som tittar greppar inte vidden av det. Jag tror på det jag ser, jag tror att det är verkligheten och när jag blir överbevisad kan jag först känna ett hugg av bitterhet i hjärtat, ett hugg som sedan övergår i fascination. Det är där min fjäder kommer in i bilden.
En av dom vackraste filmscenerna jag vet är början i Forrest Gump. Den melankoliska musiken i kombination med en ensam fjäder som singlar ner från skyn, en fjäder som leker sig fram i vinden och lägger sig väl tillrätta vid Forrests gymnastiksko.
Det är en fjäder som inte finns. Hela sekvensen är hittipå. Fjädern är inritad och datorfixad och den är inte sann för fem öre men det är en specialeffekt så in i detalj perfekt och subtil att den slår ut dom flesta monster, explosioner och sjunkande fartyg. Jag tror ju på den. Den finns, för mig gör den det och när jag ser en fjäder eller ett löv eller en plastpåse liksom fastna i en vårvind och gunga sig fram mellan bilar, fötter och sandkorn så hör jag Forrest Gump-temat i öronen och tror mig vara med i en film.
Sånt händer aldrig när jag promenerar på stan och ser Optimus Prime, Clu eller Ivan Vanko.
Vill du läsa hur dom andra filmspanarna tacklat temat specialeffekter? Klicka på länkarna för att komma till respektive blogg och klicka här om du vill se hur fjäderscenen i Forrest Gump gjordes. Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Mode+Film, Addepladde, Filmitch och Except Fear Filmblogg.