PROLOG.
Mina förväntningar på Turist var skyhöga. Dumt höga. Att-jag-aldrig-lär-mig-höga.
Att dom var SÅ höga berodde inte på att filmen blivit prisad i Cannes för såna priser säger ingenting om en film är bra eller inte i min egen skalle. Det berodde heller inte på att det inte går att undgå vad tidningar och recensenter tycker. Annonspelare över hela stan är fullklistrande med Turist-affischer överhopade med stjärnor, plus och hjärtan, ”Det blir inte bättre än såhär”, står det med stora svarta bokstäver och jag vet att inte ens det betyder något.
Anledningen till mina höga förväntningar stavas Play. Play är Ruben Östlunds förra film (från 2011) som hamnade på min lista över det årets absolut bästa filmer och det är en film som även vid en omtitt förtjänar den solklara femma jag gav den. Så när jag sitter i biosalongen och väntar på Turist dansar Playspöket i skallen. Det är nackdelen. Fördelen är att jag vet att jag tycker om Ruben Östlund, att jag är förberedd på ångest och på Östlunds paradgren dålig stämning.
SJÄLVA FILMEN.
Mamma, pappa, en storasyster och en lillebror är på skidsemester i Frankrike. Dom ska umgås i fem dagar för att pappan jobbar så väldigt mycket och [det sägs inte öppet men alla förstår]låter mamman ta allt ansvar för hem och barn eftersom han aldrig är hemma. Andra dagen på semestern upplever dom en lavin på nära håll och dom vuxnas reaktion under dessa tumultartade minuter får konsekvenser för resten av semestern och för hela familjen och mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, mer än så skulle jag nämligen inte vilja veta själv om jag tänkte gå och se filmen.
Att många tänker gå och se Turist på bio stod klart redan igår när eftermiddagsföreställningen jag var på var i princip fullsatt. Medelåldern var 106 år och det smaskades mörk medhavd blockchoklad både här och där. Kombinationen rosa överstrykningspenna och massmedialt fokus på Cannes-priset ger det utfallet, på gott och ont givetvis, kanske mest på gott eftersom filmare som Ruben Östlund behövs. Han är både udda och modig och lyckas ofta sätta fingret på ömma punkter och sen trycka till utav bara helvete. Antagligen är det det han gjort även i denna film, det är bara att jag känner mig helt iskall inombords den här gången.
Skillnaden mellan Turist och Play ligger sannolikt hos mig. Play tog upp brännheta ämnen som får mitt blod att koka, Turist är bara ett blekt ”jaha” för mig. Den äldre farbrorn bredvid mig måste ha känt nåt liknande då han efter halva filmen frågade sin fru om dom inte kunde gå, han höll på att gäspa käkarna ur led och chokladen var slut. Hon å andra sidan satt framåtlutad och blinkade knappt och viftade bort hans fråga mycket tydligt med högerhanden. Jag tror deras reaktioner på filmen kan vara tämligen typiska. Jag tror det är aningen eller. Jag förstår att den kan få femmor, jag förstår att den funkar på folk som känner igen sig men jag förstår också att den kommer nosa på det lägsta betyget för många av oss andra.
Skådespelarinsatserna från Johannes Bah Kuhnke (pappan), Lisa Loven Kongsli (mamman) och Karin Myrenberg Faber (ja det är den duktiga inredaren från TV som spelar den kvinnliga polyamorösa vännen) är oklanderliga, ingen skugga ska falla över dom, inte alls. Skuggan faller istället över en ganska tråkig film, över ett ganska platt manus och över mig själv som fick PANIK över fenomenet skidsemester och över att eventuellt bli tvingad upp på slalomskidor någon mer gång i mitt liv.
EPILOG.
Direkt efter filmen satte jag mig på tunnelbanan, stoppade hörlurarna i öronen och drog på Sommar i P1 med Kakan Hermansson. DÅ kom ångesten.
