Etikett: Tuva Novotny

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (2008)

Jess (Sarah Michelle Gellar) är tillsammans med Ryan (Michael Landes). Dom verkar ha det bra ihop, det känns som ett kärleksfullt förhållande. Pga anledning tvingas dom dela boende med Ryans bror Roman (Lee Pace) och framförallt Jess tycker väl inte det är superkul direkt.

Roman är Ryans totala motsats. Där Ryan är lugn och omtänksam är Roman temperamentsfull, aggressiv och ego. Han är tillsammans med Casey (Tuva Novotny) och man kan väl säga att dom har ett passionerat förhållande som slagit över. Ja, rent bokstavligt talat faktiskt. Han ömsom älskar med henne och slår henne men hon är så kär och stannar kvar.

Som så ofta i denna typ av film händer dock det som inte får hända. En olycka. En bilkrock. Roman och Ryan dör nästan båda två. Ryan hamnar i respirator och Roman piggar på sig och kommer hem igen. Men….Roman pratar som Ryan. Minns sånt som hänt Ryan och Jess. Beter sig som Ryan. Men…han ser ut som Roman. Jess är mer än lovligt förvirrad vilket man absolut kan förstå.

Possession är en mörk thrillerskräckis som i sina stunder faktiskt är rätt läbbig. Tyvärr består själva grundhistorien av en del ”flum” vilket gör att jag inte riktigt köper den men kan man bara hacka i detta är filmen helt okej. Att detta är en remake på Jungdok, en sydkoreansk film från 2002, kan man nästan ana. Den är sparsmakad rent scenografiskt och gör mig sugen på att se originalet.

Nästa söndag kommer en skräckfilm från en annan del av världen.

Publicerat

BORG

Det finns tre grejer jag känner att jag behöver skriva om INNAN jag ger mig in på att skriva om filmen i sig.

Det första är att jag under en period i mitt liv var väldigt intresserad av tennis. Av att TITTA PÅ tennis bör kanske tilläggas. Andra häften av åttiotalet fram till slutet på nittiotalet spenderade jag många timmar framför TV:n tittande och hejande på Stefan Edberg och Mats Wilander och fascinerades stort av många av dom andra internationella storstjärnorna. Jag var ivrig besökare på Stockholm Open och hade helt enkelt väldans bra koll på sporten i stort. Det var dock efter Björn Borgs storhetstid, jag var helt enkelt lite för ung för att ha upplevt hans ikonstatus live, så att säga.

Det andra jag skulle vilja tillägga är att filmen i mångt och mycket fokuserar kring Wimbledonfinalen 1980, den mellan Björn Borg och John McEnroe. Kanske upplevs filmen som mer spännande om man inte vet hur den matchen slutade? Jag vet inte. Kanske. Om jag säger sähär: jag visste innan jag såg filmen hur matchen slutade, jag visste om Borg vann eller förlorade. Vad det har för inverkan på mitt betyg vet jag som sagt inte. Kan man bedöma sånt?

Det tredje jag vill vara tydlig med är att jag normalt sett gillar sportfilmer. Mycket till och med. Så med all den infon färskt i minnet, här kommer mina tankar om årets första storfilm om en svensk ikon född 1956.

Björn Borg växte upp i Södertälje och han älskade att spela tennis. Han älskade det så mycket att han stod och slog en tennisboll mot garageporten timme ut och timme in men när det vankades match brottades han med starka känslor och aggressioner även om han oftast vann. Det är från den punkten i Björn Borgs karriär fram till Wimbledonfinalen 1980 som Ronnie Sandahls manus böljar fram och tillbaka.

Det där manuset alltså. SKOJA INTE VILKET JÄVLA MANUS!

Ja, vafan, det är ingen idé att försöka verka svår och hålla inne med mina känslor för den här filmen för det går inte. Det kommer genomsyra varenda mening jag skriver. Ronnie Sandahls manus är nyckeln till att Borg är en av dom bästa sportfilmerna jag någonsin sett. Han har lyckats göra en stolt höna av en liten liten fjäder och jag är sjukt imponerad av det. Att man kan göra historien om MÄNNISKAN Björn Borg och MÄNNISKAN John McEnroe till en känslosam, engagerande och framförallt spännande film är för mig egentligen obegripligt MEN likväl, he did it!

Sverrir Gudnason är otroligt porträttlik Björn Borg, alltså in i minsta detalj är han lik. Blickarna, magrutorna, den talande tystnaden. Shia LaBoeuf är kanske inte riktigt lika LIK John McEnroe utseendemässigt men han utstrålar samma typ av personlighet och temperament, alltså finns det inte mycket att klaga på där heller. Det finns inte mycket negativt att säga alls om filmen faktiskt. I min värld är den i det närmaste helt PERFEKT som sportfilm betraktad och regissören Janus Metz har definitivt placerat sig själv på kartan som en man med imponerande regissörs-skills.

Det finns inget annat betyg jag kan ge, magkänslan är stark. Tårarna rann längs med mina kinder. Filmen är fanimej fulländad. Grattis alla inblandade till ett fantastiskt teamwork!

I avsnitt 106 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

Publicerat

TRAGEDI PÅ EN LANTKYRKOGÅRD

Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.

Den sista filmen i denna första omgång (kommer det fler ?) av filmatiseringar av Maria Langs böcker utspelar sig i kyrkomiljö, bland präster, kyrkligt aktiva unga och snipiga kärringar (typ Sissela Kyles Tekla). Självklart är det ond bråd död inblandad, hemliga relationer, lögner och skit, varför ändra ett vinnande lag liksom?

Efter 6 X 1,5 timme med detta gäng vidhåller jag att filmerna är grundmysiga på ett sätt som gör att jag ser dom mer som långa TV-serieavsnitt än som långfilmer. Och det är ett BRA betyg. Jag vill ha mer och det trodde jag ALDRIG när jag började titta på första filmen. Välgjort, fläckfri scenografi och Tuva Novotny är grym!

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.
Femte filmen kan du läsa om här.

Publicerat

FARLIGA DRÖMMAR

När en Nobelpristagare i litteratur Andreas Hallman behöver hjälp med att skriva boken om sig själv (???) får Puck (Tuva Novotny) det ärofyllda jobbet.

Att det ingick att vara i princip inlåst på den stora herrgården tillsammans med författaren aka Den Store och Otrevlige Patriarken Hallman (Claes Ljungmark), hans hunsade fru (Siw Erixon) och deras tre barn (Simon J. Berger, Vera Vitali och Joel Spira) visste hon nog inte. Eller så gjorde hon det. Dom enda utomstående Puck träffar på är husläkaren Isalnder (Peter Carlberg) och Jons (Joel Spira) hustru Cecilia (Hanna Alström).

Självklart är den en i familjen som mördas, såklart är Puck den första som kommer till platsen och givetvis hör hon den mördade väsa ”mord” precis innan hen drar sin sista suck. Kroppen begravs innan den knappt hunnit kallna och att någon polis skulle tillkallas kommer inte på tal men Puck lyckas snika till sig ett telefonsamtal till sin äkta man Eje (Linus Wahlgren) och han kontaktar deras gemensamma vän och kriminalpolisen Christer Wijk (Ola Rapace) som nästlar sig in i det Hallmanska hemmet.

Om man kan bortse från den mycket underliga i att ett gäng vuxna människor i princip lever under husarrest och att alla beter sig som bittra as så är det här en ganska spännande mordhistoria. Svaret på frågan om vem den skyldige är böljar fram och tillbaka bra länge och det blir aldrig ointressant. Sen händer det lite spännande grejer i Pucks privatliv som ger ett extra plus åt filmen och som gör att jag vill se hur filmmakarna tar det vidare i nästa film.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.

Publicerat

ROSOR, KYSSAR OCH DÖDEN

Kvinnokarlen och polismannen Christer Wijk (Ola Rapace) verkar ha hittat kvinnan i sitt liv och ska förlova sig. Kvinnan, Gabriella (Lisa Henni), bor i Rödbergshyttan och det är där festen ska hållas men Gabriellas farfar hittas död och skrapar man lite på ytan bubblar sexuell frustration under huden på varenda boende i detta lilla samhälle.

Puck och Eje Bure (Tuva Novotny och Linus Wahlgren) är självklara gäster på festen och Pucks knivskarpa intellekt i kombination med en förmåga att alltid befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt (eller fel) tillfälle gör att hon återigen får (kan) vara med och hjälpa till att lösa detta mysterium.

Just denna film har dock ett mysterium som engagerar mig föga. Det här är första filmen i den här serien som känns lite oinspirerad, nästan tråkig bitvis.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.

Publicerat

INTE FLERA MORD

Nu vet jag SÅKLART att det är en film jag tittar på och att skådespelarna SPELAR karaktärer MEN jag har svårt att tänka mig en mamma och en pappa mer otäcka och iskalla än Niklas Falk och Maria Kulle.

Här spelar dom Margit och Wilhelm Holt och jag får hurven längs hela ryggraden när dom är i bild, fy fan vad som båda kan konsten att spela onda.

En mördad person hittas i en trädgård där nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje (Linus Wahlgren) befinner sig på en liten semester. Tänka sig vad dom lyckas hamna i händelsernas centrum hela tiden va?

Den här filmen lyckades inte dra igång blodcirkulationen nåt nämnvärt MEN precis som när det gäller Beck-filmerna har denna filmserie något odefinierbart mys över sig som gör att filmerna blir sevärda även när dom inte är toppenbra.

Nu har jag sett tre filmer och det är tre filmer kvar. Fullt godkänt medelbetyg än så länge.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här. 

Publicerat

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN

När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.

Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.

Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.

För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.

Publicerat

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM

Okej. Såhär ligger det till.

Jag aktiverade mitt Viaplaykonto igen efter en längre paus. Det regnade ute, alltså regn-REGNADE och jag hade en ledig eftermiddag som jag kunde spendera ensam i soffan om jag ville. Det var mörkt ute fast det var ljust, jag fick nåt ryck och fixade en stor instagramvänlig kopp te (men utan att fota den, jamenvisstsörru) och jag klickade runt på denna streamingtjänst med en vilja att se om en bra film, alternativt hitta något enkelt men mysigt, något….familjärt. Jag orkade helt enkelt inte ta in en klurig story.

Då mindes jag att min kollega Hanna pratat om Maria Lang-filmerna, dom som utspelar sig på 50-talet nånstans och att dom var välgjorda och sevärda, betydligt bättre än ”man” kanske trott – och ”man” i det här fallet är alltså jag. Jag har verkligen inte haft höga tankar om dessa filmer, snarare har jag fastnat i tankefåran att det behövs skämskudde modell Godzilla för att ta sig igenom tramset. Men…jag och min magkänsla är BFF:s så jag kröp upp i soffhörnet och drog igång den första filmen i serien, Mördaren ljuger inte ensam, med Tuva Novotny i huvudrollen som Puck Ekstedt.

Puck var det ja. Och Einar. Och Christer. Och Viveka. Och Lil. Och Ann. Och Marianne. Men mest Puck. Puck är litteraturdoktorand i Uppsala och hon blir bjuden av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) till hans sommarstuga på en ö över midsommar. Med på ön är även en handfull av Rutgers andra vänner och när en av dom hittas mördad behöver man inte vara Miss Marple för att fatta att mördaren är en ibland dom – och kvar på ön. Puck tillkallar polis och Christer Wijk (Ola Rapace) dyker upp.

Alltså, det här var tamejtusan riktigt mysigt! Och framförallt var det precis vad jag behövde. Skön sommarkänsla filmad med retrofilter från ett Sverige som inte längre finns. Männen bär hatt, kvinnorna har knytblus och vågigt hår och det röks inomhus. Riktigt trevligt faktiskt. Tänk bara att filmen avslutas med orden: ”Nu är jag på lekhumör.”

Å andra sidan, det är jag med. Lika bra att ge sig i kast med film nummer två.

Publicerat

ID:A

Id:a skulle kunna handla om den vuxna Mathilda från filmen Léon MEN jag tror att filmen hade varit aningens bättre gjord om så varit fallet.

Grundtanken med Id:a är dock inte dum alls. En kvinna (Tuva Novotny) vaknar upp i ett vattenbryn nånstans i Frankrike, halvdöd och med minnesförlust. Hon lyckas ta sig till ett hotell och får hjälp med ett rum över natten. Hon kallar sig Aliena men vet egentligen inte sitt riktiga namn men hon behärskar det franska språket trots att hotellkillen Pierre (Arnauld Binard) är övertygad om att hon inte är född fransyska.

På en buss överhör hon musik från en killes hörlurar och frågar vad det är för nåt. Just One heter artisten. Just är alltså förnamnet, One efternamnet och det är inte en pojkgrupp, det är en dansk operasångare. Aliena bestämmer sig för att ta sig till Köpenhamn och ta reda på varför hon känner igen namnet och rösten.

Naaaaaaaw, jag köper inte den här schweizerosten alls faktiskt. Lösa trådar, konstigheter, hemliga grupper med sadister/mördare, förföljare, avlyssning, kärlek, en syster, graviditet, kärlek, nojjor och mitt i alltihop en Tuva Nuvotny som styr den bräckliga skutan rätt så bra.

Filmen finns på Netflix. Se den om du känner för det. Strunta i den om du vill. När det kommer till karmakontot spelar en titt på denna film ingen roll alls.

Jag pratar med om den här filmen i avsnitt 34 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Svensk söndag: JALLA! JALLA!

När jag skriver den här texten är det sommar, det kan vara bra att ha det i bakhuvudet.

Jag har precis sett klart Jalla! Jalla!, sätter mig för att skriva ner mina tankar, öppnar fönstret litegrann och hör ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow”. Daniel Lemma håller konsert i parken hundra meter från min lägenhet och hela situationen känns som ett mindfuck. Ett mysigt mindfuck.

Om man kan kalla Daniel Lemma för en one-hit-wonder så har han ALLT att tacka denna film för sin framgång. Alla vi som såg filmen när den kom känner till denna låt, alla vi som såg filmen när den kom fick upp ögonen för Fares Fares, Torkel Peterson och Tuva Novotny i huvudrollerna, alla vi vet att det är Josef Fares första långfilm, alla vet att det är hans och Fares pappa Jan som spelar pappan som buffar andra med sin tjocka mage och alla vi som såg den då kommer ihåg den söta tjejen vid namn Laleh Pourkarim i rollen som Yasmin. För att vara en film med fjorton år på nacken känns den väldigt NU. Jag minns i princip varenda scen i hela filmen och jag tycker precis lika mycket om den nu som jag gjorde då.

Jalla! Jalla! är en romantisk komedi som lyckas ta upp en hel del tämligen svåra frågor utan att tappa fart. Tvångsgifte, erektionsproblem, kulturkrockar, det äckliga med hundbajspåsar, för Josef Fares är inget ämne tabu ändå är det en film som får mig att må så himla bra. Det som står på postern stämmer, det här ÄR en ”skön rulle” och en av dom mest lyckade svenska romcoms som finns. Lekfullt, begåvat och charmigt.

Jag öppnar fönstret lite till. Det är dags för extranumret. ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow.”

Publicerat

Svensk söndag: TIC TAC

”Ett människoliv mäts i år men styrs av ögonblick” står det på filmaffischen. Det är så på pricken sant.

När jag såg Tic Tac på bio 1997 gick jag från visningen med en speciell känsla i hela kroppen, en känsla av att ha fått uppleva nåt extraordinärt, att jag faktiskt hade sett ett svenskt….mästerverk.

Med Tic Tac tog Daniel Alfredson svensk film till en helt ny nivå. Hans Renhälls mörka Short cuts-liknande manus, Ernst Billgrens scenografi och den suggestiva men ändå mysiga musiken signerad Fläskkvartetten plus en handfull, nej två, nej tre, magnifika skådespelarprestationer gör tillsammans denna film till något alldeles magiskt.

Det är som att kliva in i en annan värld men en värld jag ändå känner igen, en svennig vardag med vanliga människor i centrum. En skrikande surjävla medelålders man, hans tillbakadragna sambo, två skinnskallar, några invandrare som driver en krog, en mobbad tonårstjej, en arg tonårskille, en polis som drömmer om en större lägenhet och en gravid flickvän. För att motverka syftningsfel, nej, polisen drömmer inte om en gravid flickvän, det är han som har en.

Filmen belönades med tre Guldbaggar, varav en gick till Emil Forselius för hans roll som skinnskallen Lasse. Emil Forselius, denna fina skådespelare som så tragiskt tog sitt liv i mars 2010. Han hade även en av dom större rollerna i S:t Mikael, en sjukhusserie som gick på SVT 1998-1999 som jag följde slaviskt.

Tic Tac är en film som tjänar på att så lite av handlingen som möjligt beskrivs. Så jag tänker inte skriva mer än jag redan gjort. Jag tänker istället uppmana alla som inte sett filmen till att göra just det. Se filmen! Den är nålsöganära ett toppbetyg. Hade den varit liiiite längre än 96 minuter hade den nått hela vägen fram. Jag vill helt enkelt se mer för det här är mumsfilibaba både för ögat och själen.

Publicerat

Mors-dag-helg: MAMMAS POJKAR

Den här helgen med mammainspirerade filmer får börja med en mamma som med facit i hand helst inte bör inspirera någon.

Gunilla (Lotta Tejle) är ortens präst och mamma till dom 35-åriga tvåäggstvillingarna Mats och Lennart, även kallade Thor och Oden (Björn Starrin och Johan Östling). Thor och Oden är ena riktiga drönare, det enda viktiga i deras liv är hårdrock och då främst det kanadensiska bandet Ludor som nästan hade en hit 1984.

Thor och Oden lyckas sabba det mesta som utåt sett har nån bestående värde i livet, jobb, bostad, vänner. Man kan tycka att det skulle bli en vändning när bröderna vräks från sin gemensamma lägenhet och ”tvingas” flytta hem till mamma igen men nejdå, det är inte mycket till självinsikt där inte. Att dom är centrum på jorden tar dom för en självklarhet och även om mamma Gunilla så smått försöker få dom på rätt köl så är det uppenbart att grabbarna fått sin extremjobbiga egoistiska syn av just henne. Hon behandlar dom som bebisar och dom behandlar henne som en dörrmatta och det här är en komedi (väl?) men jag blir bara förbannad. Jag vill bara bitchslappa dom alla tre.

Nu är Mammas pojkar nåt så ovanligt som en film som inte egentligen funkar men som blir fullt njutbar på grund av rätt personer på rätt platser. Det är begåvat folk både framför och bakom kameran, skådespelare som får karaktärerna att växa trots att dom är enfaldiga in absurdum och Ulf Malmros ger filmen ett skönt flyt fast den är rent idiotisk i mina ögon. Dom tre stora manliga rollerna spelas jättebra av Björn Starrin, Johan Östling och Kjell Bergqvist men det är dom kvinnliga skådespelarna som sätter guldkant på filmen. Lotta Tejle ger den överbeskyddande curlingmorsan ett mänskligt ansikte, Mia Skäringer ger white-trash-lärarinnan Jenny trovärdighet och Tuva Novotny är norska Evil Bitch, den trasiga tjejen som helst vill dö.

Jag tycker det är är infantilt, idiotiskt, inte speciellt kul och allmänt bakåtsträvande men samtidigt kommer citat som ”Har du ingen impulskontroll din jävla kladdkaka” och då glimrar det till en smula. Ingen stor smula men en tillräcklig stor en för att filmen nånstans ska bli okej. Eller okej förresten…. Jag vill typ SLÅ nån.

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Nordisk skräck

Vildmark (2003, Norge)

TV-chefen Gunnar tycker att det är en bra idé att ta med sig fyra nyanställda kollegor till en stuga mitt ute i skogen. Isolationen gör att dom lättare och snabbare lär känna varandra resonerar han. Gunnar har varit i den där stugan mycket som barn och vet att ett tyskt flygplan störtat i den lilla sjön under kriget och när två i gänget hittar ett lik i en tjärn nära stugan förändras hela gruppdynamiken.Tjoohoooo. Not.

Usch vad det är tråkigt att skriva om den här filmen. Den är bara så himla dålig. Kanske kanske kaaaaanske att jag hade tyckt att den var bättre om jag såg den på en portabel DVD mitt i natten ensam  ett tält. Kanske.

Jag tänker inte testa och detta beror inte på att jag hatar att sova i tält, det beror på att filmen är så kass att jag är rätt säker på att  experimentet är fruktlöst.

 

 

Sleepwalker (2000, Sverige)

Ulrik (Ralph Carlsson) går i sömnen. Han inte bara GÅR i sömnen, han gör en hel del andra grejer också, kör bil till exempel. Han blir lite rädd för sitt eget beteende och bestämmer sig för att försöka filma sina nattliga äventyr, tejpar fast en videokamera på axeln och går och lägger sig. När han vaknar upp morgonen därpå, utsövd och härlig och ska säga godmorgon till sin fina fru (Ewa Carlsson) ser han till sin stora fasa att frugan är borta och hennes halva av sängen är helt blodig. Det visar sig inte bara vara frun som försvunnit, barnen är också borta. Var är dom och vad har hänt egentligen?

Sleepwalker är en effektivt berättad thriller/skräckfilm(light) och en av dom svenska filmer som jag sett flest gånger. Nån gång per år blir det i alla fall och trots att jag vet precis vad som händer och i stort sett kan sufflera till vartenda ord som sägs så fungerar filmen fortfarande. Jag tycker forfarande att ögon i artificiell nattbelysning är bland det läskigaste som finns.

För övrigt tycker jag att Sleepwalker är en bra historia och visst är det en del logiska luckor men skådespelarna är bra, det finns små snygga twister och filmen tuggar på i ett skönt tempo. Nittio minuter går fort i Ralph Carlssons sällskap.

 

 

Nattvakten (1994, Danmark)

Juridikstuderande Jens (Kim Bodnia) får extrajobb som nattvakt på ett bårhus. Bara där går min puls upp. Vem fan vill frivilligt jobba natt på ett bårhus? Herregud, det är ju jätteotäckt! Att en seriemördare dessutom går lös i staden gör inte saken bättre, inte heller att allt inte står rätt till bland döingarna i kylrummen eller att Ole Bornedal är GRYM på att göra kameraåkningar som banne mig får blodet att frysa till is i armarna på mig.

När jag såg Nattvakten på bio 1994 funderade jag helt allvarligt på att lämna salongen, SÅ läskig var den. Jag mådde fysiskt illa av all anspänning och jag minns att jag tyckte det danska språket gav en extra dimension till rysningarna och att det var skönt att höra folk prata nåt annat språk än engelska. Nu när jag ser om filmen femton år senare, på hemmaplan, på DVD, med samtliga lampor tända och en kudde i famnen kan jag bara säga att trots att jag är vanare nu än då med att se skandinavisk film och att en hel del skräckfilmer passerat mina ögon sen dess så ÄR Nattvakten skitläskig och den håller jättebra fortfarande. Heja Danmark!

 

[Idag tar sig Filmitch an en ”skräckfilm” som det skrivits om en hel del: A serbian film.]